När man blir galen...

Det du kan göra är att PLANERA ett samtal med honom om detta

Att komma ihåg = Inga anklagelser, inga påhopp utan du berättar hur du känner.

t ex: Jag tycker att du lämnar över saker till mig som jag tycker är dina privata. tex din läkartid förra veckan. När du gör så, så får det mig att känna mig utnyttjad och jag vill inte känna så. framöver vill jag att du tar de här grejerna själv. i de fall du väljer att inte avboka, så tänker jag inte vara med och ta påminnelseavgifterna, då detta är en onödig utgift du valt att ta på dig.

Om han tänder till så säg som det är: Jag tycker att du blir för påstridig nu och jag känner mig inte bekväm. Jag pratar gärna mer om detta senare, när vi båda lugnat oss lite.

HELA tiden ska du referera till dig själv.  Jag vet inte alls om du tror detta hjälper men det är en väg...

Förstår din frusttration verkligen, jag hoppas att det jag kommer att skriva uppfattas på rätt sätt, vill inte ta parti utan kanske mer bara se lite objektivt för er båda.. Du skriver att han har ett jobb med mycket ansvar och självdisciplin, så det är ju inte så att han är oförmögen.. Jag tror snarare att han kanske behöver slippa ifrån ansvaret på det privata planet, och du finns där för att göra allt åt honom.. Jag tycker att man i ett förhållande ska dela lika på sysslorna, man gör helt enkelt det man är bäst på.. Jag lagar mat, han diskar, jag dammsuger, han dammar osv.. Jag tycker personligen att det är mycket lättare att ringa ärenden åt andra än mig själv, konstigt nog.. :-P om ni för en dialog kring det här så kommer ni säkert fram till något.. Ibland räcker det med att få höra att han uppskattar det jättemycket när du bokar om tex en läkartid, och att han i framtiden kanske kan be om din hjälp istället för att bara ignorera saken tills du måste ta vid..?

Tack för era svar...

Å och D: Jag har testat allt det där, och när vi pratar sansat om det så håller han helt med om vad jag säger, så det är ju inte det egentligen. Jag tror att han blir frustrerad när saker inte blir som han tänkt sig. Jag har t ex skjutit på att reklamera en trasig grej han köpt, och där han frågade om jag kunde ta på mig att gå dit med kvittot vilket jag gjorde motvilligt och med ett "när jag har tid". Sedan blev han jättegrinig för att jag inte gick dit med det förrän häromdagen.

Anonym: Jag känner inte att jag gör mer än honom i övrigt i hushållet. Det går i perioder, men utslaget på en längre period så gör vi ungefär lika mkt arbete... ibland är det jag som lagar mest mat för att han har mkt på jobbet, ibland tvärt om. Jag är den som sköter tvätten för det mesta, men han tar då andra delar i hushållet som att han oftast diskar etc. Han är också väldigt duktig (mycket bättre än jag) på att vara tacksam över när jag ordnar saker åt honom och han tackar alltid för hjälpen när jag gjort något för honom.

Egentligen väntar han inte ut saker heller, utan ser alltid till att jag är medveten om att han skulle vilja att jag tog tag i saken. Oftast så ber han mig också att lösa det, så det är egentligen inte där det sitter, utan att han helt enkelt inte tar på sig nånting själv och gör inte jag det så gör ingen det. Jag tror inte att han tänker på det på det sättet, utan han orkar bara inte tänka på det. Jag vet inte vad det är med just saker som räkningar och möten och annat som är viktigt. Att hjälpa mig med vad som helst är aldrig några problem, han hjälper mig med det mesta jag ber honom om.

Det jag blir tokig på är att han direkt eller indirekt ger mig ansvaret (trots att jag inte alltid tar emot det) och sedan håller mig ansvarig för det om jag struntar i det (glömmer gör jag sällan). För ibland struntar jag i det för att jag tycker att han kan fixa det själv, vilket jag också säger.

Eftersom ni verkar ha pratat om det otaliga gånger men ingen förändring sker så är det väl knappast lönt att ni har samma diskussion igen. Jag tycker du birde föreslå att ni bokar tid hos en parterapeut som kan hjälpa er lösa problemet. Hos en sådan kan ni få tips på strategier som hjälper er bryta mönstret. 

Du skriver att din sambo har ett väldigt krävande jobb som innebär mycket självdisciplin och planering. Det kanske är så att han helt enkelt kopplar av när han är hemma, jag försvara honom inte men det kan ju vara en orsak.

Jag känner igen mig själv i mitt förra förhållande, då hade jag en chefsbefattning som krävde mycket av mig på jobbet som bla att fatta många beslut. När jag var hemma lät jag mitt ex bestämma så vida det inte var helt emot min åsikt. Under separationen fick jag klart för mig att han tyckte jag var mesig som oftast aldrig sa ifrån ordentligt. Efteråt har jag insett att jag tyckte det var rätt skönt att slippa att bestämma en massa hemma, så helt omedvetet lät jag alltså honom fatta de flesta besluten.

Så det kanske är så enkelt att när han är hemma så går hjärnan på lågvarv för att återhämta sig  och låter dig ta allt ansvar i stället. Jag försvarar honom alltså inte men har heller inget att förslag på lösning.

Mogen: Jag tror absolut att det är precis som du säger. Han tänker så mkt på sitt jobb och fattar väldigt många och viktiga beslut dagligen, så när han inte tycker det är viktigt så låter han mig bestämma... det har kommit mer och mer i takt med att han fått ansvarsfullare uppgifter på jobbet, så din teori stämmer säkert. Men lite tröttsamt är det allt...