Bröllopsprat mitt i skilsmässodimman
Enligt den korta versioenr är läget såhär:
Jag och min M2B planerar bröllop till nästa sommar. Mina föräldrar erbjöd sig att hjälpa till med en liten summa pengar som kommer att vara till stor hjälp. Min blivandes föräldrar hade inte erbjudit sig, men det gjorde oss ingenting - vi hade inte väntat oss något.
Svärmor är inte alls intresserad av att prata om bröllopet med mig, utan skulle förmodligen hellre se att jag blev avskräckt och försvann, men hon säger det inte högt. Min blivandes moster däremot tar hennes roll och pratar på för fullt, så jag har en del stöd där iallafall.
På senare tid har det börjat knaka ordentligt i fogarna för mina svärföräldrar, men de försöker låtsas utåt som om ingenting är fel - det går sådär. M2Bs pappa har börjat att anförtro sig åt sin äldste son (min blivande) när det gäller hans äktenskapsproblem, vilket tynger M2B hårt. Men han vill inte säga det till sin far då det är mycket ovanligt att han öppnar upp sig för någon överhuvudtaget. Min blivande har berättat det mesta för mig, men "jag vet ingenting" utåt.
Häromveckan var vi på kalas med deras släkt vilket började bra men slutade med att svärfar stod i köket med sin svägerska och berättade om hur han känner - att han inte vet om han orkar mer etc. Jag var den enda i närheten och låtsades att jag inte hörde någonting alls och visste inte vart jag skulle ta vägen. För i nästa rum satt svärmor och...tjurade med ett glas vin. Ungefär. Svärfars samtal med svägerskan tar slut då han säger att han nog ska gå hem - och gör så. Hon försvinner ut i nästa rum och har ett samtal med svärmor, likt det hon precis haft i köket. Jag sitter fortfarande klämd på min lilla stol och vet inte vart jag ska ta vägen. Ser väldigt upptagen ut med mobilen. Enda andra alternativet var att låsa in mig på toaletten eller gå ut i regnet.
Min blivande var ute i regnet då, med de yngre och två andra vuxna och jagade trädgårdsmöbler som flugit iväg i mörkret. Kvar var jag och en äldre dam som precis som jag inte visste vart hon skulle ta vägen så hon gick bara runt i små cirklar. Svärfar kommer tillbaka och konstaterade att han inte kunde förmå sig att gå hem, men jag får nog, samlar ihop alla, berättar hur trött jag är och att det nog är dags att gå hem (vi skulle sova hos min blivandes föräldrar...)
Alla barnen får sova över så det blir bara jag och M2B samt svärföräldrarna som går hemåt. Stämningen är tämligen spänd när de går bredvid varandra och jag känner att det enda jag kan göra är att sucka och hålla M2B i hårt handen.
Mitt i detta känslomässiga kaos som pågår ständigt säger min blivandes far till honom att han tycker vi ska komma hem till dem och diskutera om de kan bidra med något till bröllopet. Så där ska vi alltså sitta, mitt i eventuell-skilsmässa-träsket och diskutera vårt bröllop, som svärmor egentligen inte vill. Det känns mest som om svärfar föreslog det för att det skulle göra henne upprörd, men jag vet inte. Oavsett så känns det väldigt obekvämt att diskutera bröllopet med dem när stämningen är såhär. Och den verkar inte lätta någon gång snart. Men vi kan ju inte precis ignorera dem för det.
Jobbigt.
Några goda råd?
