familjen inte överförtjust..

Är föräldrarna alltid lika "svala" eller gäller det bara bröllopet?

Jag ska berätta om min mor, som jag för övrigt misstänker har någon form av psykisk störning.

När jag fick jobbet jag verkligen ville ha var hennes kommentar "Ja, du var väl den enda sökande så dom var tvungna att anställa dej". När jag berättade att vi förlovat oss var svaret "mmh". När jag sa att vi ska börja bygga hus, sa hon ironiskt "Lycka till!" och när jag berättade att vi ska gifta oss konstaterade hon att jag nog kommer på andra tankar när jag märker vad ett bröllop kostar.

Jämfört med mina blivade svärföräldrar som tog fram champagneflaskan när vi berättade om förlovningen och är aktivt med och planerar huset. Så olika människor kan vara...

Tack för ditt svar! De är nog lite skeptiska till att ansvarsgrejer kanske.. ser bara till det negativa när det kommer till saker som passar in under kategorin "binda upp sig" typ.. I övrigt är de väldigt stöttande och positiva människor allihop, så vi hade ju hoppats på den sidan i det här fallet.. :-P stackars dig, så tråkigt att din mamma alltid verkar vara negativt inställd.. lite som att om man förväntar sig det värsta blir man iaf inte besviken.. härligt att din blivande har en mycket mer positiv familj iaf

Min pappa visste redan, han gav oss ringarna  med orden  jag har sparat dem för dig och NN...  
Jag hade inte berättat för  pappa att NN och jag  var på väg att bli ihop eller något sådant, pappa bara visste.  Mamma däremot satte nog i halsen, hon trodde att jag skulle bli ihop med mitt ex igen men tji fick hon. 

Maken  far   bad om en stark drink och hans mamma blev tyst, vilket chockade maken, eftersom hans mamma är kvicktänkt och rapp i käften normal  och  DD blev jätteglad och sedan kommenterade över farmors tysthet och sedan fick jag en massa kramar.

Så jag tror det är olika i varje familj. 

Trist med ljumt mottagande.
Finns det konflikter eller nåt gammalt groll mellan er och föräldrarna? Något som kan förklara reaktionen?
Kan det vara så att de kommer glädjas mer närmare bröllopet?
Ibland kan omgivningen reagera svalt först, av chock eller för att de är så överraskade att de blir stumma men så när det börjar närma sig och de får inbjudningar så inser dom att det KOMMER bli av, att det är sant.
Ibland kan den äldre generationen tycka att den yngre generationen planerar och bestämmer bröllop så långt i förväg (när de själva gifte sig så kanske tiderna var annorlunda) och så när man berättar om bröllopet nästan ett år i förväg så är det som de väntar med sin reaktion tills de ser att kommer bli av, att det inte är "en fas" eller en övergående idé (som det inte blir något av med i slutänden typ).
Många planerar sina bröllop ett år i förväg (en del tom 1-2 år innan förekommer ju) numera men så var det kanske inte på samma sätt förr.
Vi gifte oss i juni i år och vi planerade ett år innan trots att vi redan visste precis hur vi skulle ha det. Om man förlovar sig och bestämmer bröllopsdatum men inte har diskuterat så mycket innan och inte bestämt  sedan tidigare hur man vill ha det utan man börjar från noll så att säga då är det ju inte alls konstigt att man vill planera ett år innan (planera i betydelsen börjar fundera på hur man vill ha det, kolla runt på olika alternativ, börja diskutera budget etc) men det var nog annorlunda förr och den äldre generationen kan ha ett annat synsätt och tycka att : "Men oj planeraoo ch bestämma sååå långt i förväg...oj vad de styr upp det och oj hur mycket kommer det kosta...om de styr upp det redan nu då måste det betyda att det blir väldigt avancerat och pampigt och mycket folk och oj så dyrt och hur ska det gå med pengar..."
De drar snabba slutsatser så att säga...de drar slutsatser utifrån någon tanke om att "lång tid för planering" "måste nästan per automatik" betyda "stor dyr tillställning med massor av gäster och avancerade etikettsregler och så drar tankarna iväg och de får det till "att "dagens ungdom" inte vet att det är äktenskapet som räknas - de tror bara att det som räknas är brölllopet..."
Kan det vara sådana tankar som spökar?

Vad tråkigt när man får en sådan reaktion.

Jag och min blivande har väldigt bra relation till bådas föräldrar, men ändå blev mottagandet av nyheten ganska svalt från båda håll, kanske framförallt från mina föräldrar. Jag hade väntat mig att de skulle bli jätteglada eller reagera i alla fall, men de sa typ ingenting, "jaha" ungefär. Jättebesviken blev jag, men jag gav dem någon dag och när det väl sjunkit in lite var de positiva. Och nu verkar de glada över det och har ställt upp jättemycket för oss inför bröllopet.

Så de kanske behöver lite tid att smälta nyheten bara? Så kanske de förstår sedan hur de låtit och blir lite mer engagerade? Eller i alla fall kan kosta på sig ett leende.

Vi fick en liknande bemötande!
När det var exakt ett år kvar till bröllopet skickade vi ett sms till våra föräldrar (för att de skulle få nyheten samtidigt). Hans mamma ringde direkt och gratulerade och såg fram emot detta - hon har visserligen sett oss som gifta sedan länge. Av min pappa fick jag ett sms där det stod typ: "vi respekterar ert val och tycker att det är jätteroligt att ni funnit varandra och vill dela livet med varandra. Dock tycker vi att ni kan vänta några år till... ni behöver inte ha så bråttom." Något i den stilen!
Skickade ett sms tillbaka och sa att kyrkan är bokad och att det var det datumet som gällde.

Nu, när de smällt nyheten så är de på vår sida och hjälper oss med planeringen ifall vi frågar något!

För inte så länge sen ringde min son och berättade att jag skulle bli farmor...
Och jag lyckades nog få med alla orden som ni skrivit ovan typ redan, är det så genomtänkt och hur skall ni klara detta :) tog säkert minst 10 minuter innan jag kom på att jag skulle vara glad också.
Det handlar inte om att man inte gillar utan att man som mamma gärna oroar sig för sitt barn, som oavsett ålder nog aldrig blir vuxen nog i en mammas ögon. Ibland behöver man lite tid som förälder att vänja sig vid att ens barn tar ett steg till i vuxenvärlden och kan dela deras lycka, glädje fullt ut. Så ge föräldrarna lite tid så är dom säkert lika glada som ni.

Min mamma sa: "Jaha? Hur kan man veta? Ni är så unga! Jag vet inte ens nu!" Jag fyller 21 och min blivande är 24. Min mamma har varit förlovad 3 ggr. Senaste gången med min pappa och det var hon som inte dök upp till mötet med prästen. 

Min pappa sa: "Skitkul! Grattis tjejen! Eller ja, till er båda!"

Mina svärföräldrar vart överlyckliga och började nästa gråta.

Mamma har fortfarande inte grattat och beklagar sig bara över allt hela tiden. Vi gifter oss på lördag. Tänk vad människor är olika. Vissa är lyckliga och uppskattar glädjeämnen medan andra är cyniskt bittra. Tur att man inte väljer sina föräldrar. 

Känner igen mig i nippjas svar!

Min familj var inte heller glada men vad gör man
Har vänner och släkt som iallafall kommer och delar vår dag.
Intressant att se att fler har mammor (särskilt egna inte bara jobbiga svärföräldrar) som inte kan dela sina barns lycka utan missunnar en mycket. När jag blev gravid med första barnet var det sura miner och min far bad mig och dra dig peppars växer, säkert chock men ändå! Grät efter det samtalet! Fick senare 2 barn till och inte då heller mottogs det bra. Dock slutar jag inte leva mitt liv för det! Man bara slutar vara dessa människor lika nära.

Fick en glad överraskning nyligen när min gudfar ringde. Han kan inte närvara då han bor utomlands men gratulerade mig mycket till giftemålet. Det gjorde mycket! Ingen tar mig till altaret men samtalet med honom fick mig att känna att han ändå på något sätt är närvarande