Lite ledsen och vet inte varför

Jag tror att du är inne på rätt spår... du säger att han sade för ett par år sedan att han kunde tänka sig att ni försöker skaffa barn, men att han nu ändrat sig. dessutom nämner du att du valde att satsa på relationen då han klargjort att det var troligt. jag tycker att det är hemskt av honom att nu prata om sterilisering, han sätter dig i en otroligt jobbig situation! längtan efter egna barn är nog i många fall otroligt stark och inget man bara kan bortse ifrån.. han har barn sedan tidigare, och anser att det bara förstör relationer.. ursäkta mig, men är inte det ganska befängt att tro att det var för barnens skull relationen inte fungerade i det fallet? hade jag varit i din situation så hade jag rannsakat mig själv och tagit en väldigt seriös diskussion med min man.. Det är du skyldig er båda, för om du låter honom bestämma om du ska få försöka få ett eget barn kommer det bara sluta i bitterhet och sorg.. DET däremot förstör förhållandet!

Det är ingen som förstår mig. Därför skriver jag här. Min mamma har barnbarn sedan tidigare så för hennes del spelar det ingen roll om jag får barn. Min svärmor har många barnbarn också så hon bryr sig inte heller.

Min man menar att man inte ska skaffa barn för sin egen skull utan för barnets. Om vi skulle separera blir det dåligt för barnet plus att det blir jobbigt för oss (han har ju varit med om detta innan och blev väldigt bränd).

Jag är sjuklig av mig och inte så stark och min man ser väl också att det blir han som till stor del blir den som kommer att få ta hand om barnet. Inte bara, men han få ta lite mer ansvar än jag. Hans nuvarande barn är ganska stora och flyttar väl snart hemifrån och då har vi ju mer tid menar jag.

Prata prata och åter prata

Du måste prata med honon...

Han har barn sen innan och kan inte förstå den längtan man har när man inte har några egna..
Han kan heller inte förstå den rädslan mna har att man ska bli helt ensam...
För om det tar slut mellan er så kommer han att ha sina barn medans du står där ensam

Det var jag mest rädd för...

Jag lever ihop men en underbar man och hans två barn (19&14år gamla)
Han tyckte att det "räckte" med hans barn... Tänk så mycket vi kan göra när dom har flyttat hemifrån...
Det var först när vi pratade om varför jag så gärna vill ha ett gemensamt barn med honom som har förtod varför det var så viktigt för mig...

Vi "jobbar" på att få ett gemensamt barn men tyvärr så vill ju inte alltid naturen det samma som oss
och en så länge har vi inte fått något gemensamt barn... men jag ger inte upp än =)

Dom som inte har egna barn kan inte förstå den längtan av att längta efter någon som inte ens finns än...
Hur man tänker på hur han/hon kommer att se ut
Vilken relation man kommer att få till det barnet...

Får ofta höra när det kommer på tal med att vi gärna vill ha ett barn att jag men vilken tur att ni har två barn i familjen och visst jag älskar hans underbara barn men dom är inte mina... Tar det slut mellan oss så är dom borta... (sen tror jag nog att vi skulle hålt kontakten iallfall med det blir ju inte på samma sett som det är)

Så ta och prata med honom, förklar hur du känner...

Kram M

Fast jag kommer att vara 41 när barnet föds. Är inte det för gammalt?

Det tycker jag ABSLOUT inte att du är...

41 är ingen ålder <3

Jag tycker att hans argument är både egoistiska och ganska korkade.. Om alla tänkte som han så skulle ju ingen kunna skaffa barn, man kan aldrig säga säkert att man aldrig separerar.. Menar han också då att hans barn sedan tidigare har levt ett miserabelt liv och att han ångrar att han fick dem? nej, det tror jag inte.. vad jag däremot tror är att dina och hans behov ser helt olika ut i den här situationen.. han är för bekväm för att se till din längtan efter ett eget barn. Jag förstår att han ser fram emot att barnen flyger ut och ni får egen tid, men det här skulle han ha varit på det klara med för länge sedan, och ärlig mot dig i frågan så att du utefter det kunde fått möjligheten att välja att stanna eller gå.. för hur mycket man än älskar en partner så tror jag att den här driften är starkare.. åter igen.. Prata med honom.. Ta god tid på dig innan och känn efter, det är jätteviktigt att han verkligen förstår hur du känner nu.. det är ett känsligt ämne, så kasta inte skuld eller ställ ultimatum.. se istället till att på ett kärleksfullt och öppet sätt förklara vad och varför du mår såhär.. jag hoppas verkligen att ni når fram till varandra och att han inser hur enormt viktigt det här är! stor kram!

41 är inte alls för gammalt, om man välsignas med en graviditet. man håller nog lite extra koll dock, men för gammalt tycker jag absolut inte att det är!

Din man är väldigt egoistisk, när han inte ens vill lyssna på varför du vill ha ett eget barn. Att ändra sig fram och tillbaka, som han har gjort, är ju ren tortyr!!! Mitt råd är att du ser till att prata med din man om att DU vill ha ett barn!!! Det är aldrig samma sak att ha andras, som att ha sitt eget. Det är inte säkert att man kan bli med barn i din ålder, men om du inte ens försökt, kommer du säkert ångra dig senare!! Vet du, jag var 41 när mitt yngsta barn föddes, och jag fick inte göra några extra kontroller. Jag bad om, och beviljades KUB-test, vilket visade på väldigt låg sannolikhet för att barnet skulle födas med Downs. 

Det är det han inte förstår. Jag säger att jag är rädd att bli ensam. Men du har ju mig säger han... men om jag inte har det...

Jag har inte alls längtat efter barn tidigare. När vi flyttade ihop kom tanken. Jag var rädd, eftersom jag är sjuk, men tänkte att jag klarar det eftersom jag har stöd från honom. Jag kände också att jag ville ha HANS barn, inte åka till Köpenhamn och insemineras. Jag är nyfiken på hur VÅRT barn skulle bli.

Vad jag skulle säga var att han säger att jag ju har hans barn, men dem har jag ju bara känt ett par år medan han känt dem sedan födseln. När de tar studenten är det min man och hans före detta som är viktiga om de gifter sig någon gång är det min man och hans före detta som sitter vid honnörsborted och inte jag.

...tänk om jag bara tror att jag vill ha barn och ångrar mig sen...

Det är inte särskilt troligt. Ett barn ångrar man inte.

Man ångrar det absolut inte...
Har som sagt inga egna men skulle verkligen inte ångra om jag fick ett <3

Hans huvudargument är min sjukdom. Han menar att jag kan bli så dålig att jag inte kommer att kunna ta hand om vårt barn. Ja, förlossningen innebär en risk. Min läkare säger att den är mikroskopisk. Dessvärre är det så att jag kommer att bli sämre ändå. Kroppen bryts ner i vilket fall och jag sitter ganska säkert i rullstol om 5-10 år. Min make är 10 år äldre. Det betyder att jag kommer att vara över 60 och han över 70 när barnet flyttar hemifrån.

Jag hade förlikat mig med tanken på att förbli barnlös fram tills dess att vi gifte oss. Det fick mig att tänka "vad händer nu?". Varför ska jag ta till vara alla bröllopafoton? Vem ska titta på dem om 10-20 år egentligen? Och jag började känna att jag hade velat ha det som min mamma...vi sitter och pratar om allt. Jag hade också velat ha en dotter eller son som jag kunde sitta och prata med om 20 år.

Men, jag blir så ledsen när jag läser om dig!

Min mamma var 42 när hon fick mig, och pappa 48. De var, och är underbara föräldrar! Gamla, ja det är de också, men det sitter faktiskt inte i åldern hur bra förälder man är. Dessutom kan jag säga att undersökningar visat att äldre mammor tar föräldraskapet mycket mer med ro, än en som är betydligt yngre. Man blir alltså inte lika lätt förbannad eller uppretad, och det är väl jättebra!

Jag känner folk som fått kroppnedbrytande sjukdomar, och som ändå valt att skaffa barn snabbt som attan. Då har det i och för sig varit mannen som blivit sjuk...och i ditt fall så är det ju annorlunda.

Jag tycker verkligen att det är jätteegoistiskt av honom att förvägra dig rätten till barn. Och det gör ju han med enda argumentet att han redan har. Och att han vet hur det kan tära på ett förhållande. Samt att han är rädd för det ansvar som han kommer att få ta.

Men det är klart att ni båda måste vilja ha barn, annars blir det kanske inte heller bra.

 

Men sen är det ju som så att OM ni sätter igång med att försöka så skall man veta att den processen verkligen kan ta död på ett förhållande! Tänk om ni först försöker ett bra tag utan resultat, och sedan skall gå igenom en massa jobbiga och smärtsamma undersökningar, för att sen få veta att nej du har inte längre några bra ägg kvar!

DET kan ju bli oerhört jobbigt det med! Men mitit råd är at prata igenom saken med varandra! VILL ni klara allt tillsammans, så måste ni kämpa för att göra det! VILL ni vara lyckliga utan barn, måste ni bestämma er för att vara det!

Önskar dig verkligen lycka till i ditt dilemma!

Lägg fram ett förslag på att adoptera ett lite äldre barn! Och varförs i herrans namn skulle ett barn förstöra en relation? Det blir nog helt klart en påfrestning, men förstöra, det är ett stort ord. Jag tror att folk har fel förväntningar när de skaffar barn, tror att allt ska bli härligt och gulligt. Men du och han verkar ju veta hur det är att ha barn, så det verkar ologiskt i ert fall. Tycker han har en konstig inställning, faktiskt.

Den biten kan jag relatera till. Jag skulle nog egentligen vilja ha barn, men jag har en sjukdom som kommer att göra det svårt för mig att ta alla vaknätter, ständig uppmärksamhet osv, så min man skulle få ta en väldigt stor del av den bördan. Och han är inte så angelägen om barn att han riktigt tycker det är värt det, har jag kunnat utläsa. Han kan tänka sig barn om jag vill det, men han kan minst lika gärna tänka sig att vara utan. Om han hade varit väldigt angelägen hade det inte varit någon diskussion, eller om han hade varit mindre angelägen men jag hade varit frisk. Men som det är nu känns det inte riktigt rätt att begära den insatsen av honom när han egentligen inte riktigt vill, och jag tror faktiskt inte att jag själv skulle palla utan hans hjälp. Kan tillägga att det inte bara hänger på hans vilja utan även hans jobb som kräver mycket mer än 40 timmar i veckan och är svårt att vara pappaledig från.

Men i vårt fall kan jag också tänka mig att leva utan barn, även om jag ibland tänker som du om vem jag ska spara alla foton och släktklenoder för. Jag tänker mig att en del kan gå till syskonbarnen, men de och deras barn kanske inte bryr sig så mycket om sin gamla barnlösa faster 50 år senare... Om det hade varit väldigt viktigt för mig med barn hade jag nog insisterat, och jag tror min man i så fall hade gjort sitt bästa i situationen.

Jag är snart 40, så tiden börjar ju rinna ut också. Men visst kan man försöka efter 40 om man hemskt gärna vill, men det finns ju som sagt inga garantier för att man lyckas.

Det jag har tänkt mig är bara att vi slutar skydda oss. Blir det barn så blir det, annars inte.

Det går inte att adoptera när man har min sjukdom. Man måste vara fullkomligt frisk för att kunna adoptera.

Jag förstår verkligen ditt dilemma.
Nu har jag turen att ha 2 egna barn, men jag skulle nog också känna en stor saknad om jag inte kunnat eller träffat någon som inte vill skaffa barn.

Men tycker jag att det är fel av många att skriva att din man är egoistisk.
Det finns säkert många bra skäl till att han inte vill skaffa barn.

Prata, prata, prata med varandra, försök att förstå varandras perspektiv.
Ett barn väljer inte sina föräldrar och är det verkligen rätt att sätta ett barn till värlen om bara det är önskat av en förälder.