Får vi barnlösa inte umgås med de som har barn?

Människor är konstiga och kan vara fruktansvärt two-faced (Sorry, bott i England för länge, kommer inte på svenska ordet), 

Har själv inte haft problemet med att vänner som har barn har betett sig illa, men väl andra som jag trodde var nära vänner. Det är fruktansvärt jobbigt och sårande.

Ville mest säga att jag känner med dig.  

Klart att man ska kunna umgås fast man inte har barn/har barn. 
Verkar som de inte är så bra vänner att ha iaf.
Blir ledsen för din skull, själv har jag 5 egna och 3 bonus...varav 6 bor hemma.
Har vänner utan barn, det  är alltid ge och ta i ett vänförhållande.
Man kanske inte har lika mkt tid längre men det är ingen ursäkt till att bete sig så illa.
KRAM på dig 

Vet precis hur du känner dig, har råkat ut för samma sak själv.

Mina två närmsta vänner dock älskar att umgås med barn-lösa mig för att vi just det pratar om något annat än just barn. Jag älskar deras barn och tycker det är kanon att träffas och deras barn gillar mig, men så är vi väldigt nära och har känt varandra väldigt länge.

Däremot finns det nya vänner med barn som har reagerat precis på samma sätt som dina. De tycker det är lättare att umgås med andra som har barn då andra som har barn förstår hur, allt från uppmärksamheten du pratar om till problem och annat som rör barnen. Men vi fattar ju! vi är ju inte dumma i huvudet!

Men visst blir man ledsen, så är det!

Är det din bästa vän så tycker jag att du kan ta ett snack med henne. Det har jag gjort när jag känt mig undanskuffad eller att de inte vill träffa mig, men det har ofta berott på att de vet att jag har mycket när jag kommer hem. Bor 50 mil från dem och de vill inte vara jobbiga och tjata om att vi ska träffas.

Lycka till och stor KRAM!

Usch vilket tråkigt sätt. Självl umgås jag gärna med både nygifta och barnlösa, men tyvärr är inte våra barnlösa vänner speciellt intresserade av att umgås med oss längre. Trots att vi inte pratar om barn hela tiden eller bara är föräldrar. Däremot föddes vår dotter 3 månader förtidigt och dels fick vi reda i december reda på  att hon har ett ovanligt syndrom.
Tyvärr verkar det som att våra vänner föredrar att sluta träffa oss än att umgås med ett par som kanske inte har haft det så jävla superlätt den senaste tiden. Vi blir aldrig inbjudna till fester längre och folk vill inte komma över. Vår dotter är väldigt "snäll" och gråter nästan aldrig utan är bara glad så det måste ju vara att det är obekvämt att umgås med oss eftersom vi genomgått en del jobbigheter.

Jag menar inte på nått sätt att ta ifrån dig dina problem och köra det omvända, med "stackars par med barn som blir övergivna av sina barnlösa vänner". Utan jag menar att, korkat folk, det finns det överallt!

Ta ett snack med din vän/ dina vänner och förklara att du blir sårad.
Lycka till!

Har själv varit ut för liknande. Så länge barnen har varit hyffsat stora har det gått bra, men så fort någon blev gravid fanns jag inte.
Men sen har jag haft vänner som inte har tänkt på att jag inte haft några barn. Utan verkligen behandlat mig som en riktig kompis.

Jag har sagt till folk att-
Barnlöshet är ingen sjukdom som smittar.

Så behandla mig som den person jag är. inte beroende på om jag kan få barn eller ej.

Jag förstår att du blir ledsen. Precis som vissa blir bridezillas och inte kan prata om något annat än sitt eget bröllop så blir vissa totalt insnöade när de får barn och tycker att allt utanför barnafödandets och -havandets skimrande värld är trivialt och ointressant. (Det är då de registrerar sig på Familjeliv )

Men det finns också många, förhoppningsvis de flesta, som förstår att resten av världen finns kvar i ganska oförändrad form och fortfarande förtjänar deras intresse.

Mina två bästa vänner, som också är väldigt nära varann, fick barn nästan precis samtidigt, och dessutom bor de nära varandra en bit utanför stan. Självklart umgicks (och umgås) de jättemycket utan mig! De hade ju jättemycket att dela, och ärligt talat var jag rätt glad att slippa de mest detaljerade diskussionerna. MEN! De slutade inte höra av sig, och de behärskade fortfarande andra samtalsämnen än bajs. Visst blev det mycket bäbisprat även med mig, men jag var ju intresserad av vad som hände i deras liv och hur de kände kring det. Jag kanske inte kunde bidra med särskilt mycket konkreta erfarenheter och råd, men sånt hade de ju BVC, sina mammor, och varann till. Till mig kunde de ju ändå beklaga sig över att de var trötta, dela med sig av bekymmer och glädjeämnen, och kanske få gå på toa en stund i fred medan jag tog hand om bäbisen.

Mina vänner har också uppskattat möjligheten att få prata om något annat än bäbisar en stund då och då. Även de perioder när det varit så mycket med barnen och de varit så uppfyllda av det att de faktiskt har svårt att koncentrera sig på nåt annat nån längre stund, så har de insett att det är DE som blivit tråkiga och inte jag. De har också fattat att det var lite komplicerat för mig som gärna hade velat ha egna barn men som av olika skäl inte kunnat, när i stort sett hela bekantskapskretsen gick och blev gravid samtidigt. Men vi har kunnat prata öppet om det också, och jag har sett det som en möjlighet att få låna deras barn lite som substitut.

Jag vet inte hur mycket vikt man ska lägga vid vad någon skriver eller inte skriver i sin blogg,  men du känner ju henne och vet hur hennes blogg funkar. Jag tror också det vore en bra idé att försöka prata med henne om hur du känner. Det svåra är att hitta rätt sätt att formulera det. Berätta att du förstår att hennes liv har förändrats men att du gärna vill vara med och dela de förändringarna, som den vän du är. Tänk igenom hur du ska säga och pröva det på dig själv och fundera över hur du skulle reagera om någon sa så till dig, så att det inte låter som att du är gnällig för att du inte fick vara med i hennes blogg - det är såklart inte det som är ditt problem!

I värsta fall får man börja leta nya vänner, men jag tror man kan komma ganska långt på att prata ärligt med dem man har, om de verkligen är bra vänner. Dessutom brukar de komma ut ur bajskoman efter ett par år och blir mer tillgängliga...

FYYYY, vilka dumma vänner! Ursäkta mig men jag tycker inte att de är värda att kallas vänner längre!

Visst har man mycket att tänka på som förälder men särskilt sina gammla vänner brukar man ta sig tid för och åtminstone ringa i bland och framförallt prioritera när de kommer `hem`. Barnen träffar man ju jämt.

Jag tycker att du verkar vara en fantastisk tjej och vän som helt accepterar dina vänners barn!!!!!!!

Jag har haft problem åt andra hållet- att barnlösa inte vill umgås med mig för att de tycker att vi inte har något gemensamt längre när jag inte kan resa o gå på krogen lika ofta längre. Dessutom tror jag att de känner sig stressade över att de inte hittat mannen i sitt liv och skaffat barn än.

Förstår att det är jättetråkigt men jag tycker att du ska strunta i dem! Vänskap går inte bara åt ett håll!

Jag personligen tycker inte heller att det är ok att de kommer krypande om några år och låtsas som ingenting!

Jag hade gärna varit vän med dig!!!!!!

Kramar!

Nu är tack och lov inte mina vänner med bebisar och småbarn sådär att de bara pratar om sina barn och blöjor och bara vill umgås med andra mammor. De älskar att höra om mitt och mina andra ickegravida och barnfria kvinnor liv och vad som händer och sker.

Däremot vet jag andra som jag com inte helelr har barn med vänner som har barn upplever precis samma sak som du skriver. Så jävla tragiskt. Jag har lovat mig själv och alla mina vänner att jag aldrig ska bli en sån kvinna/mamma. Varför skulle man sluta vara med sina vänner och sluta engagera sig i sina vänners liv bara för att de inga barn har fast man själv har barn? Helt ologiskt i min värld.!

Mina vänner med barn är så glada jag inte har barn, jag är deras oas i barnsnackträsket.  Och de  gillar att lämpa över barnen på mig för jag är så bra med dem.
Baka med tant katt är något jätteskoj tycker barnen.

Du behöver prata med dina vänner och fråga dem varför de utesluter dig från gemenskap, det är det enda du kan göra. 

Tusen tack alla för era svar, det värmer en sårad kvinnas hjärta!

Det värsta är att det verkligen inte går in i skallen på dem när jag säger att det ÄR ok att den lille skriker och det ÄR ok att de tappar fokus när vi pratar. Jag kommer väl för tusan kräva samma sak tillbaka när jag får barn! Men det är som om det jag säger inte går in, det enda som händer är att de hela tiden är hysteriska över att den lille inte vill sova just precis när vi ska ha våra vuxna samtal "precis som förr".

Och eftersom de självklart ledsnar ganska snabbt på att vara hysteriska och överdivet hänsynstagande mot barnlösa, så slutar det med att de "ger upp" och hellre umgås med andra barnfamiljer, "för det är ju så skönt att träffa andra i samma situation". Precis så uttryckte sig min bästa vän om grillkvällen. Jaha, så det är inte ett dugg skönt att äntligen få besök av mig efter fem månaders väntan, utan det är bara stress och ångest över vilket humör den lilla ska vara på när mammas barnlösa vän kommer på besök...

Jag vet inte alls hur jag ska tackla det här, planen var att ligga lågt men det lär ju tolkas negativt av min bästis, ungefär som ett "jaha, det är ju typiskt att hon skiter i att höra av sig nu när vi fått barn!" Och om det inte blir nån rätsida på det här snart, då kommer jag aldrig kunna njuta av all "expertis" och "samhörighet" när jag själv blir gravid, jag kommer bara vara bitter över att jag plötsligt duger som vän igen!!

Usch! Inte alls kul, och de beter sig otroligt taskigt! Min bästa vän ska få sitt första barn vilken dag som helst, och jag är lite orolig att det kommer bli precis likadant... Hoppas det löser sig! Kram

Till TS:

tycker du verkar vare en väldigt ödmjuk och härlig människa med en jättebra syn på det här med vilja fortsätta vara vän med vänner som  har barn trots att du är barnlös. 

Men jag tycker i sanningens namn att dina sk bästa vänner är INTE är värd din vänskap trots
att du åker de 20mil för att kunna träffas o snacka o samtidigt få träffa barnen som du uppenbarligen tycker om så uppskattar dom dig inte alls... 

de vännerna skulle bara vara tacksam att någon barnlös orkar sitta o pladdra o lyssna på deras prat som bli avbrutet av barnen.

jag har själv barn och blir jätteglad då nån kompis hör av sig som inte har barn o som vill snacka med mig o umgås med mig trots att jag måste ägna en stor del av uppmärksamheten på barnen när vi ses.

Nä leta upp vänner som är mer värd din vänskap som uppskattar dig för den  du är o vad du gör för andra.

förstår att du tycker detta är ledsamt men stå på dig o var med folk som ger samma respekt o ödmjukhet till baka.

 

Först vill jag säga till dig, TS, att du verkar vare en fantastisk människa med en härlig inställnig till andras situation

Jag förstår att det är tråkigt och irriterande att det blivit såhär. Det enda du kan göra är nog att prata med dem igen och verkligen vara övertydlig, om du inte varit det. Det är uppenbarligen svårt för en del, har själv varit med om det, att tro att man inte störs av småbarnsrutinerna. Mina barn är vuxna nu och när jag umgås med folk som har småbarn händer samma sak. De blir liksom obekväma i att "stackars jag måste sitta själv" medan de nattar eller något. Men om det störde mig skulle jag ju inte gått dit. Jag brukar erbjuda mig att natta om det är ett barn jag känner väl, eller att byta blöjan eller så. Så får dels föräldern ga något annat, och kanske slipper den där känslan.

Precis samma sak som du beskriver hände efter att jag skilde mig. Från att ha haft ett rikt socialt liv med ett stort umgänge satt jag plötsligt ensam (nästan) och insåg att jag inte blev bjuden på fester och middagar längre. Precis som att de inte visste hur de skulle förhålla sig till mig som singel i denna parvärld som jag tillhört. Jag pratade med vissa som jag verkligen var ledsen över att förlora men det blev så att jag idag nästan inte har kvar någon från hela mitt liv som gift. Det är märkligt.

Under skilsmässan gick jag igenom en kris, även fast det var jag som ville skiljas, och den som orkade hålla i mig var en singelkompis som jag kom väldigt nära. Vi är fortfarande otroligt bra kompisar idag och hon ska vara vår toastmadame. Idag kommer hon på middag till oss, hon och min blivande kommer väldigt bra överens också. Så idag är min nyaste vän min bästa

Hoppas du kan prata med dina vänner och att det löser sig. Annars kanske det måste bli så som många skrivit, och jag själv gjort, att du kanske inte ska ha dem i din vänkrets längre. Tyvärr, om det nu är tyvärr, har man kompisar i perioder har jag lärt mig. Man umgås med vissa på gymnasiet men tappar kontakten. Vissaunder småbarnsåren men tappar o.s.v. Jag umgicks väldigt tätt med en tjej när våra äldsta barn var små och vi var hemma. Vi var väldigt nära men sedan rann det ut i sanden när barne blev större. Det är precis som att man behöver varandra under en bestämd tid. Några få har man med sig igenom hela livet i bästa fall. För mig är det inte så. Jag umgås inte med någon från mitt liv som gift och det har jag accepterat.

Önskar dig lycka till hur du än gör. Kram på dig