Överreagerande ragata?
Nu är det två dagar kvar tills vi gifter oss. Trots stress, och hets så tyckler jag mig ha hållit mig rätt lugn och cool under det hela.
Men nu undrar jag om jag ändå håller på att förvandlas till en bridzilla...
För ett par veckor sedan meddelade brudgummens systre att hon köt en vit klänning att ha på sig på bröllopet.
Hon pratade med honom, som sa att nejdå vi har INGA krav!
Jag sa ju ifrån till honom så fort jag fick veta det, men då tyckte han det var för sent att påtala det.(en minut senare) Och hon hade ju redan köpt in den...
Jag har väl gått och surat lite över detta men tänkt att den kanske är blommig eller något...
Och i går när hon och hennes familj flyttade in här fick jag se henne packa upp sin klänning.
Kritvit, med kritvita leggings. Absolut inte konkurerande med brudklänningen på något vis. Jag VET ju att jag kommer få stå i centrum ändå den dagen!
Men jag blev så HIMLA ledsen! Fick lov att åka hemifrån och gråta i tjugo minuter i går kväll. Kände mig så HIMLA överkörd och överreagerande. Det ÄR ju inget som på det stora hela spelar någon roll, men varför väljer människan just VITT? Till saken hör att hennes dotter och en massa andra syskonbarn kommer ha just vitt på sig när de skall vara näbbar och tärnor. Med rosa detaljer som bryter av då visserligen.
Men då fattar jag inte heller varför hon ska välja vitt själv? Känns så HIMMELENS respektlöst tycker jag. (och muttrar för mig själv att jag ALDRIG skulle göra så mot någon!)
Och jag känner mig som en överreagerande ragata, som gråter i smyg.
Varför , varför skall man bry sig så mycket över en tjej som bara liksom inte har så mycket koll på allmänt hyfs. jag borde inte förvänta mig mer!
Så, nu har jag skrivit av mig lite...
Vågade i alla fall gråta ut hos min blivande i går kväll, och tog faktiskt upp saken lite försiktigt med systern i morse, fast jag egentligen inte vågade...
Och nu är hon iväg och försöker hitta sig en scarf. Så allt löser sig ju...men varför blir saker plötsligt så JÄTTEstora och kränkande för en när det börjar närma sig.
Typiskt! Känner mig som en överreagerande idiot! För det är klart att det inte betyder så mycket egentligen...
Hoppas ni andra slipper känna som jag! Största sorgen i hela världen, när man skall gifta sig om två dagar. (Kan ju tillägga att jag varit sjuk och eländig i två dagar, också...det påverkar ju humöret starkt!) (Tog mig dock en hårdtur pågymmet under gårdagskvällen och jag tror det hjälpte mig lite också...)