Sambon hoppades att jag skulle ta hans, men det vill jag inte. els för att jag känner att det liksom byter min identitet sen har jag en känslomässig koppling till det jag har nu. Dessutom ar jag aldrig förstått vitsen med att KVINNAN ska byta efternamn. Det känns förlegat. Han tycker att man inte hör ihop på samma sätt om man inte har samma namn...
Vad göra, han vill verkligen att vi har samma, men jag vill INTE!
Jag, till skillnad mot många verkar det som, byter gladligen efter namn, inte för att jag har så vanligt efternamn, men lite ovanligare än Persson.. Så fort jag ringer någonstans är omkring o presenterar mig så blir det, ''Jasså en ********? då är du dotter till ******? Ja, jag är hans/hennes dotter... Med mitt efter namn är det 'alla känner apan men apan känner ingen'';) och så har det varit sen lågstadiet, så jag ser fram imot att bli lite anonym här i kommunen..;)
Vi kommer att behålla våra namn. Jag har ärligt talat aldrig ens övervägt att byta, han funderade på det, men kom fram till att han inte ville. Vår dotter har mitt namn, det var aldrig tal om annat (för mig var det självklart, då min son också har mitt namn) Jag hoppas att vi kommer att känna oss gifta ändå 
Ta hans men behåll ditt, enklaste lösningen 
Ja, det är spännande så olika kopplingar vi har till våra namn. Jag har ett mycket ovanligt namn och vi är inte många som heter det. Det var väldigt blandade känslor inför det när jag var barn, många kallade mig för mitt efternamn istället för mitt förnamn och många har oxå haft svårt att uttala det. Och jag har oxå alltid frått frågan om jag är dotter till NN. Idag känner jag att jag gör vad som helst för att bli av med mitt efternamn, eftersom det är min pappas och honom har jag sagt upp all bekantskap med för han har gjort mig så mycket ont. När jag föddes var mina föräldrar inte gifta och då fick jag först mammas efternamn men sen gifte dem sig och jag fick det jag heter idag. Mina föräldrar är inte längre gifta och mamma har tagit tillbaka sitt flicknamn. Jag har länge tänkt att jag oxå ska ta tillbaka det jag hette som liten. Men sen började vi prata om bröllop och då får jag ju möjlighet att ta ett nytt efternamn så jag avvaktar inför det. Min sambo har oxå ett mycket ovanligt efternamn som bara några få heter. Det är inget större fel på det, jag heter hellre det än det jag heter idag. Men vi funderar faktiskt på att hitta på ett eget eller ta ett gammalt som finns bakåt i släkten.
Jag kommer att ta hans efternamn. Mitt är ovanligare, men vi gifter oss i mogen ålder, så jag har haft mitt efternamn så länge så det kan vara kul att byta för den sakens skull om inte annat. 
Sen känns det, för mig, mer som att vi hör ihop om vi har samma efternamn och det känns lite mysigt. Han ville inte byta, jag hade inget emot att byta, så det blir jag som gör det. Hade han haft ett jätte-jätte-vanligt efternamn hade jag kanske tvekat dock,,,
Har också ett ovanligt efternamn, det finns EN person med mitt namn i hela sverige (dock fler med samma efternamn men inget med mitt förnamn och efternamn). Byter jag till min blivandes blir jag en av flera hundra... känns lite sådär, jag gillar att ha ett unikt efternamn (eller ja hela namet är ju unikt då) även om jag egentligen inte tycker att namnet är det vackraste som finns... Dilemma där ... våra barn heter som mannen då jag när första barnet föddes -05 inte funderade alls över min identitet tillsammans med mitt namn som nu när jag ska gifta mig,
Har inte ett jättevanligt namn, men inte heller är det allt för ovanligt. Däremot är mitt förnamn jättevanligt! Har mitt efternamn efter min biologiska far, min mamma har också kvar det namnet trots att hon nu gift om sig. Har knappt någon relation med min far eller hans släkt och har därför heller inga känslor till mitt efternamn, även om jag tycker att det är ganska fint.
Han jag gifter mig med har ett utländskt namn som jag verkligen älskar, så ser fram emot att byta till det! Funderade ett tag på att ha kvar mitt svenska namn som mellannamn, eftersom vi kommer att bo här och att det kanske vore enklare, men sen så såg jag ingen mening med det. Hans namn är ganska ovanligt även i hans hemland, så det känns extra spännande! För mig känns det alltså naturligt att byta till min blivandes efternamn.
Jag förstår hur du känner, TS, jag hade samma tankegångar innan vårt bröllop. Tack och lov så hade min man samma åsikter som mig vad gäller namnbyte; att en del av vår identitet ligger i vad vi heter, så vi behöll våra efternamn.
Är det viktigt för din M2B att ni heter likadant så be honom byta, ingen kan bestämma att du ska byta namn. Hoppas det löser sig så det känns bra får er båda i slutändan. 
Jag känner samma att mitt namn är min identitete så jag kommer att behålla mitt namn men även ta hans efternamn
Den här frågan har varit uppe i många trådar o det känns som att det alltid blir dramatiskt kring det när det är så himla lätt: Om du inte vill - byt inte. Det är ju inte svårare än så. Hur man någonsin kan känna sig pressad att byta namn av den man älskar är gallimatias. Är det viktigt för honom får väl han byta. Klart slut.
Jag instämmer med dem som skrivit tidigare att det borde vara den som är mest angelägen om att heta lika som byter namn!
