förstår mig inte på pojkvännen.

Mitt ex som var äldre än ni två  sa samma sak, blir du gravid gör jag slut  och  visst jag förstod honom, hans stora kärlek hade fått ett missfall och sen dess ville han inte ha barn eftersom alla  graviditeter leder till missfall hans värld. Jag stod ut ett tag till men sen insåg att en kille som kan göra slut och sen snacka om förlovning, kommer aldrig längre än så.  

Om man älskar någon  gör man inte slut om de blir gravida, sann kärlek klarar även barn även om det kom för tidigare än man tänkt sig. 

Så sätt dig ner och prata ut med honom, eftersom  om han kan göra slut med dig nu varför vill han då gifta sig med dig om 3 år? 

Jag tycker inte att du behöver dumpa honom, killar kan vara så okänsliga ibland. Han är såklart livrädd för att bli pappa för tidigt, sen var det givetvis helt fel att hota med att göra slut...

Oavsett vad som är sagt så måste du ta allt han säger med en nypa salt, både det som är bra och det som är dåligt. Han verkar vara en sån som pratar först och tänker sedan. Ganska typiskt kännetecken för unga killar, de är impulsiva och ganska omogna. Hans snack om att förlova sig och gifta sig betyder troligen bara att han är jättekär i dig just precis nu. Inget du ska planera utifrån alltså.

Försök lägga ner alla såna här seriösa samtal och prat om framtiden. Ni har ju träffat varann och är kära, det räcker! Vem vet hur det ser ut om tre år, det är inte intressant. Ta vara på det ni har NU! (Under förutsättning att du kan förlåta honom för det hemska han sa om att dumpa dig om du blev gravid...)

Precis vad jag tänkte!
Herregud, killen är 19 år, hur många killar i den åldern skulle ha sagt något annat om deras tjej sa att mensen är sen... Håller med om att det är väldigt dumt sagt, men inget ovanligt och säkert väldigt förhastat. En bekants pojkvän sa att han skulle göra slut med henne om hon gjorde abort, sen sa han att han tyckte att de skulle ha ett uppehåll över sommaren tills deras bebis kom... och han är över 30.
Fast såna där misstankar om att man kanske är med barn kan få en att växa också och fundera på vad som verkligen är viktigt, man hinner liksom att vänja sig vid tanken i efterhand och det kanske det är det som hänt ang hans prat om giftermål.
Det är jättebra att ni har samma mål med er relation, att ni ser den seriöst och vill vara tillsammans, men boka inte datum för bröllopet än ;)

Det är det som är saken, han(pojkvännen) blev bara otroligt rädd. För han vill inte ha barn nu, kan tycker det är för tidigt, han vill ha tid att kunna vara ungdom litet tag till liksom, och så kände ju jag också.
men på grund av att mensen var sen och det fanns en minimal chans till graviditet, så har min barnlängtan helt plötsligt kommit och planterat sig i huvudet på mig. Så nu toklängtar jag efter barn, fast jag vet att nu är för tidigt och som sagt vill jag att vi är gifta först innan barn kommer. 

nog för att 19 år är väldigt ungt för att bli pappa ,men det är ju fortfarande en vuxen människa som borde begripa att man inte slipper sitt ansvar som pappa bara för att man inte är ihop med mamman?? då får han sluta ha sex då, om han är så rädd....

så jag håller med det som flera har sagt: ta det lugnt! utvecklas tillsammans och när båda är redo så är det tajm att gifta sig och skaffa barn.

Jag blev tillsammans med min blivande när jag var 18år och han 20år. Han sa då väldigt klart att han förmodligen aldrig skulle vilja ha barn. Han såg sig inte som en barn-person och tyckte att det fanns mycket annat i livet som var viktigare/roligare.

Men så en dag, när vi hade varit ett par i ca 6 månader. Samma dag som vi flyttade ihop, så plussade jag. Min sambo blev skiträdd och fick panik. Vilket jag förstår. Han var arbetslös, jag gick i gymnasiet och vi hade just köpt en 1a på 20kvm med kokskåp och dusch i källaren 5 våningar ner. Hur fasiken skulle vi klara det tänkte han.

Efter ett samtal med en kurator på ungdomsmottagningen så hade vi båda två bestämt oss för att behålla barnet, vilket vi båda hela tiden ville, men vi var oroliga över ekonomin.

Nu, 5år senare sitter vi här lyckligare än någon över vår dotter på 4,5år och vi försöker verkligen och kämpar för ett syskon till henne. Min sambo, som aldrig skulle ha barn. Åtminstone inte före han var typ.. 40år.

Saker och ting kan ändras snabbt och jag tror inte att man är riktigt redo för ett barn när man är så pass ung, så jag förstår att han reagerade starkt. Att säga sådär var dock otroligt onödigt och ogenomtänkt, men jag kan ändå lite sätta mig i hans tankesätt.

Att han sedan, så kort efter den där händelsen, helt plötsligt vill göra upp en plan om förlovning och giftemål tycker jag inte verkar konstigt alls. Han vill helt enkelt planera ert liv bättre, så han ska slippa mer överraskningar kan jag tänka mig. Och även om det blir så att ni gifter er om 3år, så betyder det väl inte att ni direkt måste sätta igång att avla? Ni kan ju faktiskt leva ett par år utan barn, men som gifta, ifall ni skulle vilja det.

Livet är dock, som jag har stor erfarenhet av, extremt svårt att planera. Man vet aldrig vad morgondagen för med sig och det bästa man kan göra är att inte tänka på framtiden alltför mycket, även om det självklart är både skönt och roligt att planera framåt ibland. Man ska dock inte lita blint på att det blir som man planerat.

Jag tycker du gör helt rätt i att ta upp detta med honom och frågar hur han tänker kring det, men jag tycker inte att ni ska lägga för stor vikt vid att försöka planera upp era liv. När ni ska göra vad osv. Försök att njuta av ert liv med en vetskap om att ni båda, någon gång kommer vilja bilda familj och när den dagen kommer, försöka glädjas åt den, även om den är om 1år eller om 7år.

Nu blev det en hel massa svammel, jag ber om ursäkt.

En kille som är 19 år har nog inte lärt sig att alltid filtrera den där första tanken som dyker upp i huvudet... Hans spontana reaktion var "helvete helvete helvete", vilket antagligen resulterade i den där oerhört klumpiga kommentaren. Han kan säkert ha riktiga, romantiska drömmar om er framtid, men barn är fortfarande för tidigt i hans tankevärld.
Jag och min blivande man hade oändliga diskussioner om detta när vi just hade träffats. Han resonerade som att giftemål är ett enormt steg, men han ville absolut ha sitt första barn innan han var 28 år. Vi var 24 när vi träffades, och han var min rebound-guy (trodde jag, ja). 
Barn var inte en lika stor sak som giftemål för honom. Jag resonerade helt tvärtom. "Gifta sig är väl för f-n inte en lika stor sak som att skaffa barn?!"
I min värld är barn för alltid och när det gäller giftemål... ja, om allt skiter sig så kan man ju alltid skilja sig.
Men har man barn tillsammans gäller det att vara säker på att man åtminstone kan hålla en hyfsat civiliserat relation till varandra tills barnen är vuxna.

Jag tror helt enkelt att din kille blev skraj och glömde att formulera sig på ett diplomatiskt sätt.
Men jag kanske är en överseende person, eftersom det ofta hoppar grodor ur min egna mun :D

Nu går jag säkert emot alla här men mitt råd är: Du är 18 år.... Lev livet rejält innan du ens funderar på barn och giftemål! Man lever bara en gång! Mina jobbarkompisar och bekanta, minst ett 10 tal personer, som skaffade barn för ungt har alla sagt: gör så mycket du kan innan du skaffar barn, jag önskar att jag hade väntat. Ni har knappt börjat ert förhållande, du har säkert knappt tagit studenten, varva ner och njut av livet istället.

Som sagt pratade jag och pojkvännen(inte spec. mycket om jag erkänner det själv) i fredags. vi snuddade lite vid ämnet - pratade inte alls så mycket som jag hade velat och jag fick inte allt jag ville säga sagt, men jag ska ta upp diskussionen idag igen.
Men vi kom fram till att vi ska inom 2år förlova oss(senast slutet av 2013) och därefter ska vi ut och resa lite, sedan blir det giftermål och därefter blir lite mera resor, och sen så blir det barn. Och det känns relativt bra faktiskt, men ska prata mer med honom som sagt bara för att få en mer "tydligare" tidsram, för man kan ju åka ut och resa i flera år liksom.
Och efter att mensen blev sen och det fanns en risk att jag var gravid så kom min barnlängtan igång och jag vill helst ha barn NU(men det är helt orimligt, det fattar jag ju själv också) men jag kan inte sluta tänka på barn och tycker jag ser barnvagnar överallt nu för tiden...
så jag ska prata mer med honom om det idag, så han förstår hur jag känner, sen vill jag gärna ha en tidsram att hålla mig inom. så jag vet hur länge jag "måste vänta" liksom...
Jag känner mig dum, för hade inte mensen varit sen, så hade jag inte oroat mig, och då hade inte alla dessa tankar uppkommit och då hade inte heller längtan efter barn kommit...
att mensen blev sen fuckade totalt upp mig och just nu när jag vet att jag inte är gravid(eftersom mensen kom) så känner jag mig bara allmänt nere och jag bara längtar efter barn... blir pissed off på mig själv.
 

Varför inte ta allt som det kommer istället? Planerar du flera år framåt och sen blir det inte enligt plan så kommer du bli ännu mer besviken. Pressa inte honom till att lova dig guld o gröna skogar för sånt funkar inte i längden. Ha inte så bråttom, livet går tillräckligt fort ändå.

Sånt är ju individuellt, känner jättemånga som skaffade barn när de var 20 för att de ville det (min egen mamma bland annat) och hon säger att det var det bästa hon gjort. Det beror nog på hur villig man är att ägna sitt liv åt andra och vilket behov man har av att förverkliga sig själv. Däremot skulle jag själv inte vilja skaffa barn förrän jag är lite äldre, har en lillebror på tre år jag passar väldigt mycket och har insikt i hur påfrestande det kan vara för tålamodet, sömnen och nerverna, haha :) 

Det finns ju såklart både för- och nackdelar med att skaffa barn så ung. Även om det är ett stort ansvar att ha barn som du aldrig slipper ifrån, finns det egentligen inte så väldigt många grejer du inte kan göra bara för att du har skaffat barn tidigt...
De flesta i min bekantskapskrets har gjort tvärtom och väntat (levt livet ;) så sitter man där, singel vid 30+ och blir orolig över att man inte ens kan få barn längre.
Sen förstår jag dem som känner sig låsta av att de skaffat barn tidigt också, men att ångra ett barn är det nog inte många som gör. Tänk bara på att du väljer en riktigt bra pappa till dina barn, för du kommer att vara beroende av hans välvilja resten av ditt liv!

Förstår precis vad du känner när du skriver att du inte ens tänkt tanken förr, men så kom misstanken när mensen var sen och även om man känner shit shit, så blir man ändå besviken när den kommer sen.

Jag tycker egentligen att du ska ta det lugnt och fast han säger att ni ska förlova er 2013, så hinner ju väldigt mycket hända innan dess, eller hur? Om du inte känner att du får fram allt du vill ha sagt när ni pratar, så skriv ett brev... oftast är det bättre, man blir inte avbruten och han kan läsa i lugn och ro och tänka efter innan han pratar (för omväxlings skull ;)

Vi pratade mer igår och det kändes verkligen bra, för jag fick allting jag ville ha sagt och han sa vad han själv kände och tyckte om saken. Så nu är vi på samma sida (så att säga). Vi ska vänta med barn till något år efter bröllopet, för vi vill båda ut och resa lite och se mer av världen innan vi bestämmer oss för att skaffa barn 

Låter väldigt klokt! Och tänk vad mycket som kan lösa sig med kommunikation. ;)