Hur hanterar ni känslorna?

Jag har samma jobbiga bekymmer dom du.
Funderar starkt på att inte titta på någon av min eller min mans släkt/familj förrän det är över. Kanske ser drygt ut, men fixar nog inte det annars. Speciellt inte pappa som lär storgråta.. haha
Annars funderar jag på att köra samma sak som jag gjorde på min mormors begravning.
Var väl tonåring och ville verkligen inte gråta.
Hade ordet:"Katrull lock" i huvudet hela begravningen. Hjälpte ett tag, sen kom tårarna... Men ska nog köra på den ändå ;)

Någon tipsade om att ta nässpray, typ Rhinocort Aqua eller något annat avsvällande innan man går in i kyrkan.
det ska hjälpa om man tårar upp lite så att man inte blir så tät och snörvlig i alla fall 

Jag har inte alls varit nervös för själva vigsel, men häromnatten drömde jag en sån där bröllopsmardröm när jag och blivande maken skrider fram mot altaret och så släpper jag en brakare. Så nu är jag jättenervös för DET men inget annat som har med vigseln att göra. När det gäller festen är jag väldigt orolig för att inte allt ska gå i lås sas.

Åh precis samma tankar har jag!

Mest funderar ja dock på min blivande man, när han blir nervös så blir han stel som en pinne, haha! Så ja kommer nog måsta påminna honom att slappna av och se glad ut!

Men ja kommer antagligen att storböla, hur kan man liksom låta bli?! :)

Visserligen är jag känslig men jag kommer troligvis ha känslan av att övergläns alla andra som är där. Som om det vore en tävling då jag är tävlingsdansare, eller var. Så det kommer bara vara "jag är bäst fuck the rest"-tankar i huvudet ;)

Då är jag inte ensam i alla fall! Kastrull lock var ju en idé, ganska roligt faktiskt :) Nässpray ska jag absolut testa! Mina tankar har varit lite mer extrema, typ..hitta en hypnotisör eller testa någon form av mental teknik. 

Vad lustigt det är med drömmar, min nervositet började också efter drömmar där vi skred nerför altaret i jeans och tshirt eller att vi glömt boka catering. 

Du är verkligen inte ensam! Jag har inget emot att vara rörd av lycka på mitt bröllop, men att bli rörd innebär för mig också att jag troligen kommer gråta tills jag ser ut som en tvättbjörn...!

Lyckades inte ens ta mig igenom mitt tärn-tal på bästa vännens bröllop utan att gråta som en tok, började snyfta redan när jag övade på talet hemma i vardagsrummet så man kan ju se det som att jag var förberedd på vad som komma skulle...!

Vad skönt att fler känner likadant. Jag är värsta softisen och gråter tom på bröllop där jag inte känner brudparet. Vad kommer jag då göra när jag själv går in i kyrkan och ser min blivande och alla vänner och släktingar. Man vill ju inte börja storgråta (fast några tårar tycker jag inte gör något) men samtidigt vill man ju vara närvarande och känna den där magiska nervositeten och glädjen.

När min syster gifte sig blev rollerna ombytta. Hon brukar vara den som gråter när hon ser film och så, men på bröllopet var hon hur avslappnad som helst. Hennes man däremot var alldeles rödögd och kunde knappt prata så rörd han var och han hade varit supernervös hela morgonen medan hon var kolugn.

Jag kommer antagligen storböla men jag är ok med de. Det är ett kännsligt ögonblick att gå in i kyrkan framför alla, om jag gråter så gör jag det. Jag tror vad som helst kommer kunna hände, snubbla är en stor risk med mig. Men jag har bestämt mig för att .... snubbla eller gråta de är mitt perogative

Haha ja snubbla är en annan sak jag mycket väl skulle kunna göra. Jag är nämligen hur klumpig som helst. Är också lite rädd att min axelbandslösa klänning ska hasa ner och att jag står där med brösten i vädret. Fast en vän till mig har lovat att då ska hon också ställa sig i gången och dra ner klänningen  Sin klänning då alltså.

Spelar ingen roll vad jag gör, jag kommer lipa som en gud. Jag lipar när jag testar frisyrerna, jag lipar när jag provar klänningen, jag lipar för allt! Är extremt känslig och jag lär på spraya på billack som make-up för att det ska tåla mina tårar. Ska nog undvika alkoholen och bara häva i mig hinkvis med vatten för att ersätta vätskeförlusten!

Men däremot så skrattade jag gott åt drömmen om brakaren. Men fy vad hemskt om det skulle hända. Fast det lättar kanske upp stämningen?

Det gör väl inget att man gråter? Hellre det än att ägna all energi åt att inte göra det, tycker jag. Om man omger sig med släkt och vänner så lär de dessutom tåla att man lipar lite. Sminket går att fixa efteråt om det behövs och egentligen tål ju det mesta sminket lite tårar, eller hur?

Hej!
Jag har också gått i samma tankar och vi gifte oss förra lördagen. Jag har väldigt lätt till känslorna och gråter väldigt lätt.
Jag var självklart rörd när vi gick in i kyrkan men även väldigt lycklig och fällde ett par tårar, precis som alla andra gjorde liksom :) och det var inga problem. Framme vid altaret hade mina tärnor näsdukar så det löste vi snabbt. Jag var väldigt närvarande vid bröllopet och lät känslorna komma men de fick inte ta överhanden. Och jag har inte försökt tänka något innan på detta utan mest låta det komma som det kommer. Och det är nog mitt enda tips, plus vattenfast mascara! :D

Jag känner oxå att jag inte riktig är i schack med mina känslor. I mitt falla är det mer att jag börja få kalla fötter och jag hittar inget som passar som klänning, blommor osv. ändå vet jag inne i mitt hjärta att detta är mannen jag vill leva med resten av mitt liv.

Jag kommer definitivt att bli rörd under vigseln. Är svag för kyrkor, musik och sånna där andra kärleksfulla grejjer. Kommer garanterat fälla en tår, men det gör mig inget. Däremot är jag nervös över att ALLA ska titta på oss/mig och le, kanske fälla en tår vissa av dem....och så ska jag gå in där som värsta cirkusapan typ...Huuuhuuuu,men det måste ju gå. Jag är vanligvis inte alls rädd för folksamlingar och förläser ibland inför massa folk, har alltid gillat attt stå i centrum osv, men under vigseln kommer det bli helt annorlunda...

Jag kommer nog köra på taktiken att bara gå in,inte titta på alla, inte känna efter, bara göra!

Jag är nervös nu för att skicka iväg mina inbjudningskort, har 10 st kvar att göra, sedan första veckan i juni skickar jag iväg dem och INGEN vet nåt,förutom våra tärnor, våra marsalkar och toastparet.

Jag gifte mig nu i lördags och var väldigt nervös just för gråtande. Det blev inte bättre av att jag tidigt bestämde mig för att sjunga i kyrkan också. 

Också jag är en sån som grinar till allt. Minns ni den gamla reklamen för chokladasken Merci, den när han lämnar av henne på flygplatsen och sen bankar på en ruta för att vinka till henne? Den grinar jag till..

När vi väl kom in i kyrkan fylldes jag bara av enorm lycka och inget annat. Jag grät inte en tår och var inte ens nervös inför att sjunga. Jag var helt kolugn och fullständigt närvarande i precis allt. Gissa om jag var förvånad över mig själv...
 
Lycka till alla lipsillar  

Usch, jag gråter nästan bara jag läser den här tråden! 
Ni som tipsade om att inte titta på alla gäster när ni går i i kyrkan, ska man bara titta rakt fram då? Det lät som ett bra tips, men är rädd att det ser snobbigt ut att inte titta på gästerna..?

Jag är mer nervös för att jag INTE ska uppleva några känslostormar!!
Har aldrig fällt en tår på ett bröllop ens när det handlade om riktigt nära vänner. Givetvis känner jag av stämningen och tycker att det är vackert och så, men är oftast känslomässigt ganska oberörd i såna situationer och jag VILL gärna få KÄNNA ordentligt på min bröllopsdag! Står ofta på scen och är så van att gå in i den där artistrollen när det finns en publik, men hoppas verkligen att jag kan få uppleva att känna mig lite rörd när jag står där framme i kyrkan med min nye make...

Så olika man kan vara i såna här situationer...!