kyrkobröllop för andra gången- en synd?

det är din pappa som är dubbelmoralisk och dum, fråga honom om han tycker att det är skillnad på att han är gift två gr och att du gör det?

Min s.k pappa är inte religiös, han går inte i kyrkan och har nog begått värre synder än det jag ska göra enl honom då han och min mamma skilde sig för 25 år sedan...otrohet och lögner innefattar nog bara en bråkdel av det han gjorde mot min  mor... men det är glömt nu enligt honom och nu är det jag som är den stora syndaren!

Jag är inte heller troende i den meningen men enligt bibeln så sa jesus att den som är utan skuld kastar första stenen.. jag är lycklig och min familj är det så jag ska ju egentligen inte bry mig om honom ! men visst känns det när ens pappa behandlar en så!

Självklart är det ingen synd att gifta sig i kyrkan för andra gången. Den Gud jag tror på gläds när två människor hittar varandra och vill leva tillsammans i kärlek. Skulle det förvägras den som råkar ha haft otur i sitt första äktenskap? Knappast!

Om varken du eller din pappa är troende, så förstår jag inte varför det är relevant att prata om synd öht? Men i vilket fall, så är det ingen synd att gifta om sig i kyrkan (eftersom kyrkan helt uppenbarligen går med på det utan minsta knussel) och det faller således ingen skam på din familj heller. Din pappa får ju såklart tycka precis hur han vill, men i sak har han helt klart fel. Om han nu pratar om ditt bröllop som en synd, eller något som kastar skam på honom, så får han väl sitta och tycka så någon annanstans än på er bröllopsfest?

ja jag blir förvånad över hans beteende för vi är svenskar och är födda kristna men utövar inte tron så vi har ju inget med familjeheder osv att göra som andra religioner har..

 jag håller ju med er alla vad ni skriver , det är han som har problem men eftersom min mamma inte lever längre och jag inte har några syskon så är ju min pappa näst efter mina barn och min blivande den enda nära släkt jag har så visst blir man lite ledsen.. MEN samtidigt förbannad eftersom man skickat en inbjudan för att man önskar att de ville närvara även om jag haft mina funderingar då vi inte haft den bästa kontakten sen mina föräldrars skilsmässa...Jag har försökt ringa och vara trevlig i alla år men inte fått så värst mycket tillbaks..

 Jag har alltid dåligt samvete för att vi hörs för sällan på telefon då han bor på annan ort men han ringer aldrig till mig och om det går för lång tid så blir han irriterad på att vi aldrig pratar men ta upp telefonen nångång själv då!

 Han hör heller  inte av sig till sina  enda barnbarn när de fyller år, vi har försökt få komma och hälsa på dom för att han skulle få träffa och lära känna min blivande OCH för att barnen ska få träffa sin morfar men han har aldrig tid eller så mår hundern inte bra eller har andra svepskäl så jag har inte träffat honom mer än 2 ggr sen 2006 trots att jag försökt och han bor bara 2 timmar härifrån.. Nu känner jag att jag inte orkar bry mig längre. I 20 år har jag försökt men inte fått mycket tillbaks.(vi träffades inte mer när jag var gift förra gången heller så det har inte med att han inte tycker om min nya kärlek kan tilläggas)

 Det har ju gjort att jag varit tveksam till att bjuda in dom men tänkte att jag inte ska vara småaktig och således bjöd in och hoppades att de skulle bli glada och då får man detta tillbaks.. Vad är det för fel på människor ibland? Personligen tror jag att det är han till viss del men mest min styvmor då hon är 20 år yngre än honom och då min far närmar sig de 80 nu och har lite knackig hälsa så ser hon nog mig som ett hot för han har ganska mycket pengar och om han skulle dö så finns ju jag om ni förstår vad jag menar.. till saken hör att jag inte vill ha hans arv få jag tycker att han behandlat mig väldigt väldigt illa sedan skilsmässan 1989, jag har varit som luft för honom men trots allt som hänt har jag accepterat hans livsval och verkligen försökt få en bra kontakt med både honom och henne... och vad har jag fått för det?? INGENTING!

Jag har alltid försökt att prata med min styvmor och frågat hur hon har det och hur hon mår och försökt få en god kontakt med henne för vi är ju vuxna människor men jag har alltid känt att hon inte gillar mig men eftersom min far älskar henne så får ju jag inte vara dum mot henne men nu vete katten om jag ska hålla på och fjanta med dom längre... De är de som missar allt med barnen och med mig, det är deras förlust för jag behöver varken deras pengar eller tillåtelse för mitt livsval men visst hade det varit trevligt om de hade velat vara med på tåget!Det känns som om detta var droppen nu.

Tack alla som svarat och gett mig stöd! det värmer ett fruset hjärta ska ni veta!

Jag tycker mig kunna läsa både i vad du skrivit och mellan raderna att du gjort vad du kunnat.
Accepterat din far som han är och försökt göra det bästa av situationen, mer än så kan ingen begära.

Jag försår din känsla med, inte lätt, det är ju ens förälder på gott och ont och helst av allt vill man ju att de skall finnas för en och tycka om en som man är och då även helst visa det.
Nu kan man ju inte välja sina föräldrar, men man kan välja om de skall få påverka ens liv.

Du är som du skriver en vuxen kvinna med egen familj som ger dig den kärlek och värme du är värd.
Och frågan är om det inte är dags att släppa taget om din far, och lägga din energi och glädje i den familj du har.
Vet att det är svårt och vet att det många ggr ger skuldkänslor av att man inte bryr sig.
Men om du rannsakar ditt inre ser till vad du har omrkig dig så kommer du säkert att finna att detta inte innebär att du är trångsynt, elak, inte bryr dig eller något annat. Det är din blivande man och dina barn det levande beviset för.
En dag förr eller senare kommer "syndaren" vakna förhoppningsvis innan det är försent men om fallet är att han inte gör det, kan du ändock inte göra något åt det. Att du oroar dig och känner ångest skadar mest bara dig själv men även din familj.
Försök att hitta tråden i ditt liv som visar dig att du är värd detta, att du en god människa även utan din far.
Du kan inte göra mer och skall absolut inte behöva göra mer.
Försök att  acceptera den du är och den din far är ge dig själv chansen att leva utan denna eviga ångest över att få din far att vara anorlunda.
För det är du värd, det är dig väl unt.
Många många styrkande kramar till dig och din familj

 

Tror jag är ett bra beslut. Låt tiden läka dina sår och njut av den familj du har nu :)