Pappas ring!?

De dog inte samtidigt, så det var ingen olycka eller så.

Ja, tänk vilka fina män vi har som har stannat hos oss i så stormiga och jobbiga tider. De flesta hade nog lagt bena på ryggen i en sådan situation... Min blivande har heller inte haft det lätt med mitt labila humör under allt sorgeprocessande. Som tur är är jag lite mer stabil idag och det blir väl bättre och bättre tror jag. Men ibland är jag rädd för att jag inte bearbetat tillräckligt. Kan oxå känna igen mig i det du beskriver om att minnet sviker en. Jag kan ibland känna att jag minns förvånansvärt lite och undrar om det är mitt undermedvetna som raderar bort minnena för att det blir för jobbigt... Vet inte men ibland känns det så.. och när jag kommer o tänka på henne så blir det så ledsamt att jag skjuter bort tankarna och tänker att jag kan vara ledsen en annan dag... har inte tid att sörja mer... i dagens samhälle kan man inte vara svag eller sjuk då e man en looser typ.. man ska va en fighter som aldrig tappar garden ungefär... annars får man skylla sig själv..Så kan jag känna ibland... men nu svävar jag ut.. Men vi får försöka bolla här på BT vi som inte har föräldrar att bolla med. Och vi är inte ensamma i allafall. Det finns fler som mistat sina föräldrar för tidigt.. Men vad jag ofta saknar är att jag aldrig fick ha ett vuxet liv att dela med mamma.. Jag hade visserligen flyttat hemifrån när hon dog men jag var ändå knappt 20 och ibland önskar jag att man bara fick en dag nu som vuxen tillsammans med henne... och att hon kunde träffa sina blivande barnbarn mm..

Ja så kommer det nog att bli! Jag kunde liksom inte riktigt se det som att det skulle betyda mycket för min pappa också men det gör det nog.
Tråkigt med dina föräldrar! Det måste vara super tufft att förlora båda... Det är ju så nytt för er också, hoppas verkligen att du får den tid du behöver för att bearbeta all sorg.

Tänker på dig!

Åh vad fint!
Vi berättade om vår förlovning för familjen vid min mammas grav också, det är verkligen något lite magiskt över gravar, trots att jag egentligen inte är det minsta religiös av mig... men det är en viss grej att stå där och veta att vad som nu är kvar av en älskad person finns där någonstans. Det är 4 år sedan mamma gick bort men det kan fortfarande kännas så där overkligt när man går ute på stan och ser någon som har liknande frisyr eller liknande kroppsform eller jacka... hjärtat tar ett extra skutt varje gång!

Jag har exakt samma känslor! Jag var lite över 20 när hon dog, men hon hade varit sjuk i många år innan det och det var ju egentligen inte förän hon tillslut lämnade som man kunde börja bearbeta sorgen. Men jag tänker samma tankar att det är så tungt att jag aldrig kommer kunna fråga henne om saker när man får barn, att mina barn aldrig kommer träffa henne, att hon inte kan vara med på bröllopet... vilket mina bröder hade turen att få... jag är sladdbarn så dom är 13 och 17 år äldre än mig. Jag kommer på mig själv med att vara svartsjuk ibland på at dom minsann fick ha henne under dom viktiga stunderna i livet, deras barn är stora nog för att alltid minnas henne... medans min blivande man inte ens har träffat henne.
Löjligt att känna så... missunnar verkligen inte dom det... men ibland äter det upp mig...Man mins ju själv dom mysiga stunderna man hade...

Tanken var att vi skulle använda min mammas ringar från då hon var gift med min pappa.
Dom är omgjorda till tunga (så tunga att dom är obrukbara) örhängen, så vi skulle få lov att smälta ner dom och forma om dom. Men det var i alla fall tanken.
Min mamma lever ÄN, men vi vet inte om hon lever den dag vi gifter oss då hon är väldigt dålig. Så detta hade varit ett sätt att låta henne liksom "följa med" även om hon inte fysiskt finns kvar.

Tyvärr kan vi inte hitta ringarna, hur vi än letar. Vi vet vart dom VAR innan mamma flyttade till vårdhemmet, jag höll till och med i dom när vi flyttade hennes byrå.
Men sen dess har det varit en hel del spring i mammas lägenhet, både okända och kända människor har varit där. Vi hoppas att dom bara är undanstoppade någonstans, och alltså inte helt borta...

Så för att sammanfatta och knyta ihop med TS inlägg så vill jag bara säga att JA självklart kan du ta emot den gåvan.
Om din pappa vill att du ska ha hans ring så passa på innan det är för sent och innan den försvinner någonstans.
Det är den finaste gåva du kan få, och inte för guldvärdet, utan för affektionsvärdet.
Ge din pappa en STOR kram och ta emot gåvan med ett leende så gör du även honom väldigt lycklig. 

Jag tycker att du ska säga JA. En otroligt fin gest och vacker gåva.

Min fästman friade till mig med sin farfars ring. Han mor/farföräldrar betydde enormt mycket för honom och gesten var inte förlorad på mig. 
Ringen i sig självt är så stor så jag fick in två fingrar i den, haha, men symboliken var helt fantastiskt. Han kommer ha den ringen som sin vigselring. 

Ush vad trist att din mamma är så dålig! Hoppas verkligen att hon hänger i och får uppleva ert bröllop! Hoppas ni hittar ringarna så att ni kan göra som ni tänkte!

Ja jag skall träffa min far idag och då skall jag ta med mig lite blommor och tacka ja till hans erbjudande! Det känns skönt att få bära något som har ännu högre affektionsvärde än en nyköpt vigselring... det är nog som ni alla skriver att han skulle inte ha erbjudit mig ringen om han inte verkligen ville att jag skulle ha den! Det är nog bara att jag tycker att det är en såååå stor grej att han tar av sig ringen efter 50 år, men han skulle säkert verkligen vilja att jag tog den!

Åh vad vackert! Det kommer du ju alltid bära med dig:)

Själv var det jag som friade till min sambo under täcket i sängen en trist söndagsmorgon och utan ringar eller något... inte så hopplöst romantiskt men det vart mysigt ändå:)

Innan min älskade mormor gick bort fick jag en fin ring i vitguld och stenar av henne. En ring som hon själv haft i många år. Den ska jag och min M2B använda tillsammans med vigselringar han ärvt från sin sida och att smälta samman för att sedan göra till våra egna. Det känns så fint att kunna få en ring som är personlig, så även jag tycker att du ska ta emot ringen din pappa erbjuder dig.

För några år sedan gick min sambos pappa bort. Men för att inte "glömma" honom kommer vi att dagen efter bröllopet åka till hans grav och ställa brudbuketten där.

Åh vad vackert! Jätte bra idé... Kanske kan åka till hennes grav med en inbjudan några dagar innan bröllopet och sedan återvända dagen efter med min brudbukett... super fin tanke!!! Jag kanske lånar den om det känns okej:)

Absolut! Känns idén bra så tycker jag verkligen du ska göra likadant. Är bara glad om jag kan ge lite inspiration :)

För oss känns det lite som att vi i lugn och ro kan få "dela" detta minne med E's pappa utan att "han-är-med-på-festen-i-form-av-en-tom-stol". Då kan jag även passa på att säga hej till mormor och morfar som är mycket saknade. Ja, vi får som en liten extra stund att tänka på dem som inte kunde närvara :)