Föräldrar som lägger sej i...

Men måste ni diskutera det så mycket med dem då? Var lite hemlighetsfulla och skicka sedan ut inbjudningarna när allt är klart... tråkigt kanske att inte kunna dela planeringen mde dem man egentligen vill, men om alternativet är att de sabbar för er så kanske det är värt det ändå.

Det har du faktiskt rätt i. Dock är ja hemsöker på att det kommer klagas efteråt.

Helsäker ska det stå :)

Håller med Dejli. Så länge ni är nöjda med erat bröllop så spelar det väl ingen roll vad andra tycker?

& skulle nån få för sig att börja klaga efteråt och inför er (vilket är riktigt oartigt!), så går det att neutralt säga ifrån och sen snabbt byta samtalsämne. Tror du att det skulle fungera att skriva ett brev till dina föräldrar där du förklarar hur du känner och att du vill att det här ska bli eran dag? (& då att skriva på ett icke-anklagande sätt, snarare skriva att "jag upplever att... jag blir ledsen när..." osv.)

Lycka till

Vi väljer att inte berätta för våra familjer förrän allt är bokat och bestämt.

T.ex. har vi bokat kyrka och festlokal och klänningen är på g.

Vi har redan bestämt oss för budget, tema, antal gäster, färger etc. Men det vet inte familjen om. Stora delar av dem får inte veta att vi ska gifta oss än på en månad och vänner och nosiga kollegor vet inte något alls. De får veta när vi vill berätta - inte förr!

Jag känner igen mig i mycket. För min del är det (tack och lov) bara min familj som har åsikter. Främst mina föräldrar och allra främst min mamma. Vi vill ha ett litet bröllop. Med betoning på litet. Vi vill int eha en massa "objudna" gäster ens i kyrkan och detta har varit sjukt svårt för mina föräldrar att acceptera.

Tillslut gick det så långt att jag helt enkelt sa att om de nu inte kan acceptera hur vi vill ha vår dag är de inte välkomna att dela den med oss. Visst har det blivit lite bättre efter det men fortfarande kommer det några pikar och annat...

Oj sådan skillnad det kan vara. Vi har snarare motsatt problem. Föräldrar som inte intresserar sig så värst mycket.
Förstår att det inte är roligt eller lätt om det blir för mycket heller. Har väl inget gott råd förutom att jag tycker ni ska tänka ut hur ni vill ha det och följa det för det är ju er dag och då är det ju först och främst ni som ska bli nöjda!

Lycka till med planeringen!

Hej, precis så gjorde vi också,
men tyvärr blev det jättejobbigt med mina föräldrar, som jag skrivit om i en annan tråd.
hoppas att ni bara får uppleva positiva och glada reaktioner!
Lycka till & gott nytt år!

Jag förväntar mig lite drama...tyvärr Vi har inte sagt något till våra familjer att vi planerar mer på riktigt nu och tror faktiskt jag väntar ett tag.

Bröllop kom på tal i sommras men då vi sade att ja någon gång i framtiden så...
Svärmor pratade på om hur onödigt det var att kosta på en massa pengar på stora bröllop och någon på hennes jobb hade nyss gift sig och hennes ring var minsann mer för skryt osv. Och jag sa ang bröllopsstorlek att jag har gärna ett mindre men vill gärna ha med våra närmsta släkt och vänner. Och sen småpratade vi lite kring bröllop, hur de gifte sig osv.

Fick sedan höra av sambon vid ett senare tillfälle att  hon sagt till honom att han skulle inte få en syl i vädret utan jag kommer bestämma allt med bröllopet osv. Blev riktigt ledsen när jag hörde detta, så nu väntar jag bara på hur det hela kommer att mottagas och säkerligen kommer något i vår planering att ogillas.

Det beror lite på hur man tolkar folks åsikter också. Klart att alla har åsikter om en sån sak som bröllop, bara man nämner ordet så går folk igång som tusan eftersom alla antingen har upplevt det eller drömmer om det. Klart att det blir vilda protester för att jag och min fästman vågar vägra till exempel vals och morgongåva. Men skillnaden är att jag är beredd på allt tyckande och släcker varenda diskussion med fraser som "vi gör väl som vi vill?" och "är det mitt eller ditt bröllop?"

Försök att inte ta illa upp, ha överseende med att folk har åsikter och en helt egen tankevärld som de utgår från. Stå på dig och var stolt över de beslut du och din blivande fattar. Folk runt omkring är faktiskt bara gäster, inte huvudpersoner, och din bröllopsplanering ska verkligen inte kretsa kring att försöka vara alla till lags.

Men glöm inte att åsikter ofta dyker upp i all välmening, folk vill tipsa om sånt de själva tycker är viktigt eller snyggt. Tolka inte allt som gnäll och klagomål, det är inte alltid menat så.

Vi har nu berättat för delar av familjen med positiva reaktioner och gratulationer.

De vi ännu inte berättat för misstänker vi kommer komma med sura kommentarer, men de får inte veta förrän de får inbjudan.

Förhoppningsvis sväljer de allt surt innan de ringer... annars tror jag inte att jag kan vara socialt kompetent nog för att inte fräsa ifrån. Dessutom behöver de ju inte osa till oss utan till mina föräldrar. Mamma och pappa kan nog ge dem en skopa om de kommenterar det på ett allt för surt sätt.

Hittills är alla glada för vår skull och det känns så bra!

Jag skulle kunna upprepa detta i all evighet.

Det är ER DAG!

Släkt och vänner kan ha hur mycket åsikter och gnälla hur mycket dom vill. Men det är fortfarande ER dag.
Strunta i dom. De som gnäller behöver inte komma på bröllopet om det ska vara så.
Omge er med folk som är lyckliga för er skull...

Om nån surar och snäser åt er eller kommenterar nedlåtande så har ni all anledning i världen att fräsa tillbaka och stryka dom från gästlistan.
Ha inget dåligt samvete för det i så fall.

Hoppas alla får ordning på sina släktingar.
Jag fortsätter själv att kämpa med en av mina tärnor ;)
Lycka till allihop och glöm inte bort vilka som faktiskt är dom enda som verkligen räknas på bröllopsdagen :D

Ååå vilket dilemma!
En av mina storasystrar  gifte sig för många år sedan, i vår hemkommun.
Mamma låg sömnlös ETT ÅR innan, för allt som hon ansåg att just HON måste komma på och planera.
Nu tror jag att syster var glad över sitt bröllop, men ville väl egentligen inte att vår mamma skulle ta på sig precis ALLT eller att hon skulle lägga sig i precis allt, som hon gjorde.
Men hon är duktig på att planera saker, och tror därför att INGEN kan göra något lika fulländat som hon. Har hon fått sig en fix ide av hur saker och ting BORDE vara, så blir hon arg om inte andra tycker som hon. De förstår helt enkelt inte sitt eget bästa, för hennes förslag ÄR ju det bästa som finns. I världen! ( Suck!)
Men hon menar och vill väl! Men skulle såklart må bättre av att inte lägga sig i allting hela tiden. För hon oroar sig ju alltid i onödan...eftersom vi barn OCKSÅ är duktiga på att fixa till olika saker.

I alla fall...nu när jag och fästmannen ska gifta oss så är jag SÅ glad att ingen av oss gifter oss på sin "hemmaplan", utan på den nya lilla ort vi valt att bo i. (Svärmor tycker det är lite synd förstås att inte få visa släkten och vännerna det jättavackra och pitoreska landskap där jag har mina rötter) Min mamma kan tycka hur mycket hon vill, men har inte en chans att påverka något eftersom hon faktiskt inte har en aning om traktens bästa platser, saker, sevärdheter, maträtter o s v.
Det känns skönt, också för henne...att hon helt enkelt knappast kan ligga sömnlös och fundera nu. Hon kommer att få några uppgifter tilldelade sig, så att hon ändå känner sig delaktig och att hon har fått göra något av de "bästa", godaste sakerna i världen. Men än så kommer hon INTE att kunna planera.

Ett tips till dig är att du alldeles själv tar reda på ett lämpligt datum för kyrkan, själv bokar lokal, funderar ihop med din fästman på hur ni vill ha ert bröllop.
Om ni redan har en lista klar, så kan hon ju bara komma med motargument kanske. Men ni har liksom redan så gott som bestämt er på alla punkter då! och bestäm för guds skull en budget för vad allt får kosta tillsammans. Drar det iväg så kommer hon alla ggr att bråka, så tänk till ordentligt!
Lycka till!

Min mamma (och indirekt min pappa) får huvudansvaret för detta:
• ordna en lysningsmottagning (med viss entusiasm)
• fixa en blomsterbåge (måttlig entusiasm)
för att de ska ha väl avgränsade uppgifter, som håller dem undan allt annat lite.

Sedan kommer mamma med all säkerhet att hålla tal under middagen, och vi kommer troligen också att låta henne delta i en ljusceremoni under vigseln. (Pappa har svårt att gå, så han kan inte vara med på samma sätt.)

Mamma har även erbjudit sig att hon ska hjälpa till med städning av festlokalen dagen därpå (vilket jag inte tycker att hon behöver, det kan raskare krafter nog göra) samt betala en rätt stor del av bröllopet (cirka 25 procent av kostnaderna; samma belopp som till sina syskon även om det då blev en högre andel av kostnaderna). Dessutom kan jag om jag vill använda hennes gamla brudklänning.

Allt detta är ju fantastiskt – och mina föräldrar gläder sig mycket dels åt att jag ska gifta mig, dels åt att det innebär att jag ska flytta hem efter lång tid utomlands.

MEN mamma döljer den glädjen ganska väl, och hon kan inte låta bli att ha massor av negativa kommentarer om våra bröllopsplaner... Det är bland annat fel på att vi ska ha frackbröllop, att vi räknar med många tal, att vi gärna vill ha många gäster...
Hon såg ut som om hon skulle få dåndimpen när jag berättade att jag ska ha en tärna (att det blir tre tärnor vågade jag inte ens säga) och fattade inte alls varför M2B ska ha marskalk(ar).
Hon säger ingenting om att det verkar bli en fin och högtidlig ceremoni och en kul fest, trots att jag berättat om en massa roliga arrangemang och trevliga gäster – utan tjatar bara om att det väl inte är något roligt för mina vänner om kompisar till M2B håller en massa tal, att det är ”omänskligt” att planera för en middagssittning som är längre än tre timmar, och tror att det är M2B som styr och ställer om allt.

Ni kanske kan gissa vad hon tänkte om Bröllopstorget, som hon upptäckte idag sedan jag sänt henne en länk om blomsterbågar... Ojojojoj, nu inser hon varifrån alla krav på seriösa bröllopsarrangemang kommer... Inte bra.

Idag berättade hon glatt om en middagsbjudning de själva hade häromdagen för sina vänner. Uppenbarligen hade de då diskuterat de i hennes ögon pretentiösa bröllopsplanerna – för de hade rentav haft en liten omröstning om hur lång en middag maximalt bör vara inklusive tal, och kommit fram till att det var tre timmar.
Exakt vad hennes vänner och deras mer eller mindre tråkiga umgängeskretsar har att göra med hur vi planerar vårt bröllop är lite oklart...

Mamma tycker förstås bara att vi ska vara tacksamma för att vi får ta del av alla hennes erfarenheter av att vara middagsgäst...
(Om någon annan är orolig för att vi ska vara ”omänskliga”: M2B har mycket stor erfarenhet av alla slags fester och i synnerhet bröllop, bland annat som toastmaster – så han förstår nog att styra upp allt med toastmaster och andra så att det blir utrymme för bensträckare och annat. Jag har också ordnat en hel del middagsbjudningar och fester i mina da’r, samt varit på rätt många bröllop.)

Jaja, det är väl bara att le vänligt men bestämt och ta in alla mammas negativa kommentarer och *råd* med ett överseende och glatt leende, och sedan börja diskutera ... lysningsmottagningen, eller vädret eller nå’t.