Inte bjuden på bröllop

Men är ens bröllop rätt dag att göra en markering på?

sen tycker jag i alla fall att det är skillnad på bästa vänner och familjen.

Var är alla kommenarer som man annars ser så många av i stil med: Det är ju brudparets dag och de får göra som de vill, bjuda vilka de vill och deras nära och kära ska bara hålla käften och respektera valen. Fast det kanske bara gäller när bruden frågar något.

Prix; jag kan förstå att du blev ledsen och de enda du kan göra är att prata med henne som du gjort. Att göra slut på vänskapen för en sådan sak är ganska drastiskt och om man är beredd att göra det var man då så bra kompisar från början?

Mattiasfästmö; Bara för att man har 60 000kr på ett sparkonto betyder inte det att man har råd. Pengarna kan vara öronmärkta till en mögelskada i huset eller något annat som man som utomstående inte känner till.

Det bästa är att para med folk som sårat en och vara ärlig utan att för den saken anklaga och vara elak.

Min bästa vän bjöd inte mig på sitt bröllop som också skedde i med endast den närmaste familjen närvarande. Visst var det tråkigt, men eftersom det bara var hennes allra närmaste familj, dvs inga av de kusiner hon faktiskt ungås med och som hon också är väldigt nära så kändes det ändå ok.  

Tror att det förstör mer än lagar att tala om just en sådan här sak. Man måste få välja själv hur man vill ha sitt bröllop.

Ja absolut, hon ska resa för pengarna och det vet jag. MEN jag tycker att när vi känt varandra i så himla många år och vi har verkligen varit och är väldigt nära, och då hade hon om hon hade velat utan problem tagit pengar därifrån för att komma på bröllopet. En av anledningarna hon hade var att hon inte fick sin lön försen senare, men hon hade ju kunnat låna från sparpengarna tills hon fick lön om inte annat. Kanske ska sägas att hon jobbar i norge och tjänar väldigt bra. Jag känner att hon gjorde ett val att inte komma på mitt bröllop, och det för mig räcker som anledning. Gifter sig gör man förhoppningsvis bara en gång, och det är bland de viktigaste dagarna i ens liv, och hon gjorde ett val att inte delta, och det gör att jag omvärderar vår vänskap, för tydligen betydde den inte lika mycket för henne som för mig.

Brudparet har valt att bara fira med familjen/släkten. Respektera det. Det är DERAS dag!

Jag bjöd inga av mina vänner på vårt bröllop (vi hade bara familjen och reste långt bort dessutom) - till min stora förvåning fixade de en fantastisk möhippa åt mig och har aldrig med en min gett sken av att missunna oss det beslutet. Massor med folk skickade dessutom presenter och gratulationer fast det inte var bjudna - det hade vi verkligen aldrig räknat med. Var glad och var vänner istället - vad vinner nån av er på att det ska bli ett problem i er relation?

Efter många kompromisser blev det så att han som bara hade en handfull släktingar bjöd massor med vänner medan jag fick göra tvärt om.

Tack och lov så har jag underbara vänner som inte tog illa upp utan ordnade en jättefin och stor möhippa för mig ändå. 

Jag tycker att det ärligt talat blir vanligare och vanligare att folk tar illa upp, blir sura och bara tänker på sig själva och sitt perspektiv på saker.
Vad hände med respekt för andra?

Tack för alla svar. Jag tycker flera skriver kloka saker, t ex Mattiasfästmö. Tror att de som skrivit sist inte läst igenom mitt första inlägg. För det handlar alltså om ens allra bästa vän sedan 30 år tillbaka. Som var tärna på mitt brölloop. Paret jag skrev om bjöd in släkten - alltså inte bara familjen - till bröllopet.

Jag har också haft möhippa och fest för andra vänner och släktningar som valt att gifta sig utomlands eller utan släkt och vänner. Hade min väninna valt att gifta sig enbart med sina respektive barn så hade det inte varit så känsligt. Men nu var som sagt släkten inbjuden. Alltså även personer som gjort henne illa och fått henne att gråta, där jag har tröstat. 

Sedan  tycker jag det är konstigt att man är allra bästa vänner, som mattiasfästmö skrev, i ler och långhalm 364 dagar om året, alla andra år. Men just på bröllopsdagen är man inte välkommen.

Det pratas mkt om respekt för brudparets val här ovanför, men väldigt lite om allra bästa vännens behov av respekt för sina känslor. Att som Aleta skriva om att "folk tar illa upp, blir sura och bara tänker på sig själv och bara ser sitt perspektiv". Jag tycker att Aletas ord går tillbaka till henne själv som okänslig och oförstående när hon inte tar hänsyn till andra människors känslor.  

Inom mig gick något sönder i alla fall när jag inte som allra bästa vän (det är hennes ord fortfarande, för vi har en relation än) blev bjuden på deras bröllop, men släkten blev det. Blod är tjockare än vatten.    

Blod är tjockare än vatten för de allra flesta när det ska bjudas in till bröllop.
En trist släkting går oftast före en trevlig vän.

Väljer man att bara bjuda släktingar så utesluter ju det vänner per automatik hur nära de än är. Det är ju inte en personlig markering mot sina bästa vänner att man ej vill ha dem i sitt liv!

Du hade ju i ditt fall dessutom talat med henne och hon hade saknat dig på sin bröllopsdag. Räcker inte det? 

Alltså, jag tycker du överreagerar!

JA ni har varit vänner i 30 år, MEN det gör er inte till släktingar.

Om paret enats om att de inte ville ha ett bröllop som sväller och sväller och plötsligt innebär 100 gäster, då är det deras sak att dra gränsen vid släktingar. Som jag skrev tidigare, så betyder oftast "nära vänner" lätt 10-15 pers till. Och då ska gränsen dras på nytt; vem är tillräckligt nära vän för att bli bjuden, och vem är inte det?

Inom de flesta släkter ordnas kalas där vänner inte är inbjudna, t.ex. dop brukar ofta  vara en sån ceremoni. Som vän tycker jag _inte_ man har rätt bli sur om man inte blir bjuden på en uttalad släktfest.

Om ni har pratat om detta, du och din vän, och hon sagt att hon saknade dig på sin bröllopsdag, vad kräver du att ska hända för att du ska komma över detta och kunna gå vidare i ditt liv? En ny bröllopsfest där du får vara tärna? Hon vill garanterat fortsätta att vara din vän, men vill du det? Och om inte, vill du leva ditt liv utan din bästa vän?

Som sagt: släpp det och lägg energin på något annat. 

Till er som skriver att man ska ta pengar från sparkontot för att gå på en väns bröllop: alla sparkonton kan man inte bara plocka ut pengar från sådär för att man har lust med det. Väldigt många sparkonton är låsta den allra största delen av tiden pga räntevillkoren; vill man då nödvändigtvis ta ut pengar i alla fall, åker man på en extra kostnad.

Jag kan bli ledsen om en vän inte har råd att närvara när jag gifter mig, men jag skulle aldrig kräva att den tar av sina sparpengar för MIN skull. Är det så viktigt för mig att vännen kommer, ja då lånar jag ut pengarna själv!

Jag förstår att du känner dig besviken och ledsen. Det skulle jag också bli. Men har man planerat ett bröllop eller är mitt upp i det, vet man också att där gränsen för vilka som ska bjudas måste dras någonstans. Förmodligen drog de den gränsen vid släkten, punkt slut. Är du en god vän respekterar du vännens och hennes mans beslut, även om du känner som du gör. 

Blod behöver inte vara tjockare än vatten... Jag står tex närmare mina bästa vänner än mina syskon. De är en del min familj. Och Prix, lyssna inte på alla surpuppor som går till angrepp mot dig. Du vet vad Du känner och jag förstår dig. Du bjöd henne på ditt bröllop och hon borde ha bjudit dig. Jag hade också ifrågasatt våran vänskap... 

Jag förstår att det känns konstigt och jättesorgligt att du inte fått vara med på din bästa väns stora dag.
Jag hade garanterat kännt samma sak.
Men samtidigt kan jag förstå henne också. Familj är familj. Förstår att du känner att du nästan hör dit, men hon och hennes sambo kanske har diskuterat detta mycket, och kännt att det är vid släkten gränsen är dragen.

Alla är olika. Alla känner och tycker olika.

Att du inte blev bjuden betyder ju inte att eran vänskap blivit till det sämre.
Men om du verkligen känner så, tycker jag att du ska prata med henne.
Kanske ert samtal med varandra för er ännu närmre.

Hoppas att du snart får allt klart för dig.

Hej!
Jag ville bara säga att jag tycker du gör rätt som går in här och frågar hur andra tänker om samma sak.
Jag förstår mycket väl att du blev ledsen!

I min och fästmannens fall tänker vi som så att vi INTE vill bjuda BARA släkten, utan även vänner också. Men bjuder man en vän, då måste man faktiskt bjuda andra vänner med. Det kommer bli förskräckligt mycket gäster förstås, men jag tycker det känns roligare att kunna dela min dag med även vänner.
MEN om vi inte haft råd att ha ett stort bröllop, så hade vi såklart bjudit bara släkten.
OM vi skulle bjuda bara EN vän, så tror jag det skulle såra de andra vännerna mer.

Det är ju tråkigt och sorgligt för dig, att inte få bjudas till din väninnas bröllop, och de känslorna måste du få ha. Men, de hade kanske inte möjligheten att bara bjuda EN kompis till. Det skulle ju såra andra vänner betydligt mer, än om alla är uteslutna.
Usch det måste ha varit ett svårt beslut även för din väninna, att ta.

Men bröllop är ju en angelägenhet som i första hand är mellan ett äskande par. Det viktigaste MÅSTE vara att just de, kan komma överens om sin dag. 

Det är som sagt tråkigt för dig, men försök att inte gräva ned dig i det.
Jag har kompisar som gift sig i smyg, eller med bara närmaste släkten. Såklart att jag känner mig lite sårad över det. Och hade kanske gjort det ännu mer om JAG själv bjudit på bröllop först. Men nu är det istället JAG som kommer vilja ha ett stort bröllop, och självklart vill jag ha mina vänner med ändå! TROTS att de inte bjudit mig.
För...som sagt så är man TVÅ om beslutet.
De allra flesta saker kan man bestämma annars, men bröllopet måste BÅDA verkligen komma överens om!

Hoppas du kan fortsätta vara vän med din väninna, och att du kan komma över bitterheten!
Lycka till!

Alla är olika och varje brudpar har sina förutsättningar och prioriteringar. Vi ska bara ha våra föräldrar, våra syskon och våra närmsta vänner, INGEN släkt alls, förutom min enda moster och hennes man. Vi är inte den typen som umgås med släkten (förutom min moster) så varför bjuda dom? Jag är helt annorlunda mot andra här, men jag förstår inte alls varför släkten skulle vara viktigare än våra vänner som vi verkligen umgås med och faktiskt verkligen har en nära relation till, vi känner definitivt våra vänner bättre än vi känner släkten och vi KÄNNER mer för dom också. Jag älskar min bästa vän, hon är nästan som en syster. Henne vill jag ha med på min bröllopsdag!

Jag har en extremt stor släkt också, så om vi skulle bjuda min släkt och m2b's släkt så skulle det landa på 150 personer.....VI skulle aldrig kunna skära i den listan och om jag gjorde det i min släkt bara så skulle det helt klart bli sura miner i släkten...

Jag försöker sätta mig in i din väns situation... Tänk om jag och min man hade bestämt oss för att bara bjuda närmaste familjen och inga vänner. Jag har inte ens EN bästa vän, skulle jag bli tvungen att välja EN vän som kom på mitt bröllop så skulle jag ha stora problem, och då hade det kanske varit lättare att dra gränsen till enbart familjen och hålla den gränsen.

MEN, däremot förstår jag din besvikelse, och hade det varit jag så skulle jag ha tagit kontakt med mina vänner INNAN bröllopet och förklara läget. Det gjorde jag faktiskt med några lite mer "ytliga" vänner innan vårt bröllop, eftersom de inte fick plats! Jag tycker att om vänskapen betyder något så är det det minsta man kan göra. Alla hade full förståelse för hur vi resonerade kring gästlistan.
Förmodligen hade det varit lättare för dig om din vän hade sagt något.

Det här med att "det är ERT bröllop, NI bestämmer" är ju inte riktigt så enkelt. Det gäller i vissa frågor, i andra frågor kan man inte bestämma allt själv. Så när man tar et beslut måste man verkligen kunna stå för konsekvenserna av det. Och tyvärr låter det lite som att hon faktiskt mådde lite dåligt över det hela, om det var så att hon inte förberedde dig på hur det skule bli.

Det är nog viktigt att prata ut med henne, och försöka förstå er på varandras känslor, det behöver ju inte gå så långt att ni måste ompröva hela relationen riktigt än i alla fall... Jag skulle nog ta ett sådant beslut beroende på hur hon beter sig och vad hon säger kring detta nu efteråt

Jag säger verkligen inte att du inte får vara ledsen och besviken, och jag menar verkligen inte heller mitt inlägg som nån sorts påhopp eller ett underkännande av TS känslor. Men faktum kvarstår ju, de valde att göra så och frågan är om det är värt att sura för och riskera er vänskap för? Din reaktion är minst lika mycket del av det som hennes beslut är. 30 år är väl värt mer en enda bröllopsdag? Jag är glad att mina vänner inte ser på det som du, utan tog saken i egna händer och firade på det sätt de kunde, även om jag inte alls räknade med nån uppvaktning, givet hur vi bestämde oss för att göra.