När är rätt tid att skaffa barn?

Vi2alltid > jag förstår din "rädsla". Har själv kännt samma sak. Vill ha barn men är det rätt tid NU? Men som alla kloka skriver här inne, det finns nog ingen rätt tid och man vet aldrig vad livet har att erbjuda. Just nu har jag eget företag och min man ska kanske börja plugga till våren. Men, vi har ändå beslutat oss för att testa nu. Så från en vecka tillbaka äter jag inte längre p-piller. Läskigt ja, men samtidigt känns det helt rätt. Dessutom, vem vet hur lång tid det tar att bli med barn. Och säg att det tar 2-3 år och vi då väntade ett år innan vi började försöka. Då får vi vårt första barn om 4 år...

Nej, livet går inte att planera och om bägge känner sig mentalt redo, go for it!!!

Och nu när vi har tagit steget och jag inte äter p-piller längre bara går jag och hoppas på att bli gravid så fort som möjligt. Vi vill ha barn NU

Jag har aldrig velat haft barn, tänkte att jag kommer aldrig vara redo för det mentalt. Sen blev jag gravid på min 20 årsdag. Vi bestämde oss för att behålla barnet, och det är det bästa beslut jag någonsin tagit. Vi både hade jobb, men bodde i andra hand. Vi lyckades få ett förstahands kontrakt innan vår dotter föddes. Som sagt; allt löser sig till slut.

Och ni har ju alla förutsättningar. Jag tror inte heller det finns någon gång då det är "rätt" tidpunkt. Kör bara, ni kommer inte att ångra er! :)

Är du säker på att du vill har barn så kör NU!! Ni har allt ordnar, saker dyker alltid upp och helt redo är du aldrig för det är något helt nytt. Vänta inte bara för väntandets skull du vet aldrig att du kan bli med barn direkt och då snurrar tiden fort. Så jag säger "hopp i säng"

När man längtar så mycket så att man inte kan låta bli ; )

mittid
Jag tar tillbaka mitt tidigare inlägg.....jag längtade så mkt efter barn att jag struntade i allt annat när jag träffade en man jag ville skaffa barn med....inget annat spelade längre någon roll

ang det läskiga i det hela ...
Visst är det läskigt , alla möjliga tankar far runt i huvudet på en, vad händer om jag blir arb.lös?, sjukt barn?, vad händer om vi inte håller ihop?
Sen kommer ju hormonerna och ställer till det när man väl blivit gravid. :)
Men mitt tips till dig är, det kommer komma läskiga tankar och känslor men försök ta dem med ro, allt livet ger oss kan vi hantera, vi lär oss hantera det.
Sen var det ngn som skrev om de nio månaderna och håller med om att det är bra att man får tiden att mogna och växa in i rollen.

Det löser sig alltid.

Lycka till!

Det låter som att jag får ta ut p-ringen i höst :P

Nä men skämt åsido, ni har ju rätt varenda en... Ju längre tiden går desto svårare blir det kanske också. Och det går aldrig att förbereda sig på livet - det blir som det blir ändå!

Rent spontant sådär skulle jag säga att om man har ett stabilt förhållande och en stabil ekonomi, boende och så. Helt enkelt en stabil tillvaro så är det bara att tuta och köra. Och det verkar ju ni ha. Kanske kan du sluta med preventivmedel, för det betyder ju inte att du blir gravid imorn, det kan ju ta upp emot ett år

Man kan aldrig veta hur det blir. Det är bara att ta språnget. Man ska känna i sitt hjärta att man vill göra livet bra för en annan liten ny individ, vara beredd att lägga sina egna behov åt sidan för ett par år. Och få mer tillbaka än man kan föreställa sig! :)

jo jag är ju 28 och min man 32 så vi börjar väl känna att tiden går liksom...

Så sant så sant.. men det KAN ju ta bara ett par månader också :) Så det ska ju kännas "säkert" när man väl tar det beslutet

Oj sorry, jag citerade visst dubbelt!

Jag tror att det aldrig finns någon rätt tidpunkt utan man kan alltid finna något skäl till att det inte passar just nu. Och har man sedan börjat försöka så kommer man bli skraj för om det har funkat eller inte. Jag tror och hoppas för egen del i alla fall att det är helt normalt.. 

Jag va mitt i min högskoleutbildning när jag började fundera på att när skulle det vara "rätt tid" för oss att skaffa barn, då hade vi varit tillsammans i ca 3 år och allt va stabilt med bostad,  jobb och förhållandet... Och jag kom fram till att jag ville faktiskt inte vänta i ytterligare fyra år innan jag var färdig med utbildningen och sen försöka hitta ett jobb och sen försöka bli gravid... Så vi tog beslutet att jag skulle sluta med mina p-piller och sen tog det ca 5 månader innan jag blev gravid och vår dotter är nu 4år. Sen ville vi ha ett syskon och det tog tid innan jag kände mig redo för det. Vi väntade till att vå dotter va 3 år innan vi började försöka igen och nu är vår son snart 4 månader...

När du känner att du vill ha barn NU så är det bara att köra på....

Håller tummarna för er!!!

Jag var 30 när vi träffades och min syster hade kämpat i många år innan hon blev med barn, jag hade också en strulande mens så jag kände klockan ticka. Vi bestämde oss för barn redan efter 8 månader men jag utgick från att det skulle ta minst 6 månader. Jag blev närmast chockad när jag fick possitivt test på första försöket......helt overkligt men underbart

Sen som sagt är man aldrig helt förberedd, livet tar sin egen väg hur mkt man än planerar

Det jag funderar på mest är nog om jag är "klar med mig själv än". Men när blir man det? Man utvecklas under hela livet! Och att skaffa barn utvecklar en själv en hel del, när man än väljer att göra det. 

Hela tiden tänker jag "äsch, vi väntar ett tag" för jag inte vågar inte  ta beslutet. 

Nej det blir man aldrig. Och förresten så är du väl dig själv och kan fortsätta utvecklas hela resten av ditt liv. Både när du har små barn hemma att dela din tillvaro med, och i framtiden, då de inte bor med dig längre. Det har blivit någon slags konstig grej det dr -att man ska göra och åstadkomma allt här i livet FÖRST, sedan ska man "slå sig till ro" och "skaffa" barn. Som om barn vore avsluta sitt eget liv och ge upp allt personligt för all åerstående framtid.

Det är en bidragande orsak till att vi numera ofta är i 30-årsåldern då vi får vårt första barn, snarare än i 20-årsspannet.
En ganska fruktansvärd konsekvens av detta, som faktiskt måste informeras om-inte för att skapa stress, utan för att det råder okunskap i hur biologin faktiskt funkar-, är att väldigt, väldigt många par småningom upptäcker att det där med att "skaffa" är svårare än man trodde och att man får vänta betydligt längre än man ville och dessutom i många fall inte får så många barn man hade tänkt sig -i värsta fall inga alls.
Att ha fyllt 30 är för en kvinna ganska gammalt när det kommer till fertilitet, är man 35 börjar det vara bråttom på allvar och när man fyllt 38 så behandlas man som rena "akutärendet" på fertilitetsklinikerna. Givetvis finns det undantag, men vi är inte bioölogiskt skaffade att få barn så sent i livet egentligen. Och när det gått så långt att man söker hjälp, så är det just hjälp man får, men den är helt utan garantier.

Det finns INGEN anledning att vänta ifall man vet med sig att man faktiskt vill att livet ska innehålla barn och föräldraskap och man lever med någon man vill dela detta med.
Särskilt inte om saker är så ordnade omkring som de verkar i ditt fall.

Tack för alla svar! Ni har verkligen peppat mig!
Även om jag känner litegrann att jag kanske vill försöka klura ut varför jag är så orolig för detta... Kanske är det någon som ligger djupt där nere som jag måste reda ut?

Hur som helst så har ni kommit med många kloka råd! Tack!