Albertina83 skrev 2010-06-12 14:22:22 följande:
Vi har varit tillsammans i två och ett halvt år. Vi har provat på att bo ihop när min pojkvän haft semester. Vi har redan sett ett hel del av varandras dolda sidor och brister men det är klart att det kan dyka upp mer när vi blir sambos. Men jag tror att vi kommer funka bra som sambos för vi är rätt lika varandra, har liknande bakgrunder. Vi har båda varit mobbade, har fått ta mycket skit och mått väldigt dåligt psykiskt. På grund av den bakgrund vi har, har vi båda haft svårt med att släppa nån in på livet, lita på nån. När vi blev tillsammans var det min pojkvän som hade lättast att släppa mig in på livet, för mig var det svårare. Min pojkvän började må bättre för ganska många år sen men jag mådde inte så bra när vi först träffades. Jag märkte att han var speciell för han lämnade inte mig, tröttnade inte på mig som andra killar gjort. Han stannade hos mig fast det tog ett bra tag innan jag började släppa han in på livet. Idag står vi väldigt nära varann, vi förstår oss verkligen på varandra. Han förstår sig på mig bätttre än min mamma och syskon. I tididigare förhållande har vi inte visat så mycket känslor, gett komplimanger. Men nu är det annorlunda, alla känslor släpper och kommer ut. Vi känner att vi är varandras själsfrände. Så förlovning känns helt rätt. Vi hade redan pratat om hur vårt bröllop ska se ut innan det blev aktuellt med förlovning. Min älskling har ritat en bild på hur han önskar att jag ska se ut som brud, som hans prinsessa med vit kläning och tiara.
Jag tyckte mig förstå att ni ändå hade provat på att leva ihop på något sätt, som du nu berättar. För precis som Niini säger är det ju viktigt att ha l i t e koll åtminstone på hur man fungerar i vardagen. Men jag tror också, som övriga skribenter refererar till, att oavsett religiositet kan VILJAN att få en relation att fungera vinna över väldigt många svårigheter. Alltså - om man fungerar ihop på en massa sätt, och som du TS skriver har kommit varandra nära på väldigt speciella sätt, så är det faktiskt en petitess i sammanhanget om ens partner är dålig på att diska eller alltid slänger smutsiga strumpor på golvet.
Vill man leva tillsammans och bestämmer sig för det, antar jag att båda parter har en anpassningsvilja och kompromissförmåga för att få samlivet att fungera så bra som möjligt. Så länge som båda är mogna människor som känner att det man har med sin partner är något som verkligen kan hålla livet ut, så tror jag att man inte måste vara sambo innan man förlovar sig. Man kan faktiskt lära sig varandra också.
Så kör på TS!