Ätstörningar?

Det låter inte som att du mår så bra. Jag tycker du skall fråga barnmorskan om hon kan hjälpa dig att komma i kontakt med någon professionell samtalspartener typ psykolog som kan hjälpa dig. Det låter som att du har eller är påväg att få en ätstörning förutom att du mår dåligt. Man behöver hjälp för att må bra igen, ytterst få klarar det på egen hand så sök hjälp. Ju tidgare man får hjälp ju lättare är det att bli bra igen.
Tips på två bra sidor:

www.abkontakt.se

www.umo.se/Att-ma-daligt

Ja, kuratorn ska ringa mig nu nästa vecka och sen får jag antagligen vidarehjälp. Jag vill ju ha hjälp men ändå inte. Sen om man är normalviktig, underviktig eller överviktig spelar ingen roll sägs det eftersom det är beteendet, tänket, och hur man misshandlar sin kropp. Tack för sidorna! Och du har rätt i att man inte klarar det på egen hand (ja, ytterst få gör det!) jag har redan försökt men tyckt att det blivit värre. Och det är väl dags att få hjälp... usch, är så rädd bara. Detta dämpar all smärta liksom, det är mitt smärtstillande så att säga. När saker och ting går dåligt så har jag detta och det går mig att må bra då. Fast jag mår inte bra.

Känner igen mig så mycket i det du skriver; att tycka att det är jobbigt att träffa folk, att känna sig ful och kass hela tiden att använda ätstörningen som ett sätt att få kontroll och må bättre när man mår dåligt. Och det sjuka är att man mår bara sämre av det!

De senaste 10 åren av mitt liv har präglats av min dröm att vara smal (och jag har under denna tid varit både underviktig och normalviktig) och när jag väl vaknade upp och insåg att, som du skriver, vikten inte alls har med hur man mår att göra så kunde jag inte sluta strula med mat och träning - jag ville så gärna men jag kunde helt enkelt inte på egen hand!

Ta emot hjälp, och se till att det är rätt hjälp du får. Man har bara att förlora på att fortsätta på den väg man redan går - du måste ändra riktning och börja ta hand om dig istället för att skada!

För ungefär 4 månader sedan började jag inse på allvar att min ätbeteende inte är normalt och då sökte jag också hjälp. Har varit på SCÄ (Stockholm Centrum för Ätstörningar) några gånger nu och redan känns det lättare - jag vet att även om det är jobbigt nu så kommer jag hela tiden längre och längre ifrån den skit som en ätstörning innebär och närmare ett friskt och lyckligare liv!

Ta tag i det, gör ditt bästa och KÄMPA för dig själv - du måste vara dig själv närmast nu! Jag hejjar på dig!

Gud vad skönt att någon känner igen sig! Fick tid till doktorn nästa onsdag... har riktigt ont i magen. Hon säger kanske att jag inte har en ätstörning. Nu måste jag gå ner i vikt tills jag ska träffa henne, annars kommer hon tycka att jag är konstig. Så har en grym ångest redan, orkar verkligen inte mer. Nej precis, man kan inte själv.. eller inte jag. Känns omöjligt som fan. Men jag är nog redo nu tror jag.. bara om någon verkligen hjälper mig. Är rädd att ingen ska göra det. Känner mig så värdelös så det finns inte. Har inte mått så psykiskt dåligt på väldigt länge! Hoppas jag kan se tillbaka sen och fråga mig själv hur jag orkade leva såhär.

Tack för ditt svar, känns lite bättre. Lycka till med dig också.

Hon kommer inte att säga det. Förklara hur du känner och stå på dig - det är det jag menar när jag säger att du måste se till att du får rätt vård!

Och gå INTE ner i vikt tills dess, skit i alla de tankarna och inse att de tankarna bara skadar dig! Som du själv sagt - det sitter inte i vikten utan i huvudet och det är inte sanningen!

Jag kände också precis som du; till slut orkade jag nästan inte andas och låg vaken på nätterna och önskade att jag bara skulle sluta existera. Och för min del blev det så att till slut vaknade jag en dag och tänkte bara: men varför gör jag såhär mot mig själv? Vem gynnar det? Vill jag spendera mitt liv på detta sättet? NEJ, det vill jag inte! Jag vill tycka om mig själv och orka leva ett härligt liv!

Det känns omöjligt, men det finns bara ett sätt: du måste gå framåt, steg för steg bort från ätstörningen och skiten! Du kan detta!

Vart bor du förresten? Googla på ätstörningar och kolla vilka möjligheter du har; ofta kan man själv kontakta dom och be om hjälp. Jag bor i Sthlm och här finns rätt många alternativ och för min del hjälpte det faktiskt en del bara att erkänna att det var ett problem... Kändes som att folk skulle fnysa åt mig och tycka att jag var kass och fånig när jag berättade om problemen men tvärtom så var alla SÅ OTROLIGT förstående och stöttande... Och ju mer man själv och omgivningen tar det på allvar, desto lättare blir det på något sätt - då behöver man inte känna sig så knäpp och udda när man mår dåligt utan att det faktiskt är helt okej!

Du är inte ensam och det går att bli av med skiten, kom ihåg det!

Ursäkta, men att du ska gå ner i vikt tills du ska träffa doktorn var det absolut dummaste jag hört!!! Tänk inte ens den tanken utan var glad att du nu får träffa någon och att detta är ett första steg till att bli frisk! Du behöver vakna upp mer och verkligen ransaka dig inför läkarmötet så att du vågar och orkar berätta allt, föst då kan du få all hjälp du behöver. Och detta kan vara väldigt jobbigt men så otroligt stor hjälp för dig själv! Tänk på att läkaren inte ser ner på dig eller bedömmer dig som en "dålig" människa - hon är där för att hjälpa! Hon har dessutom tystnadsplikt och behöver få så mycket kött på ben hon kan så hela du kan bli hjälpt.
Nu vet jag inte hela din bakgrund men för mig så har du en ätstörning (de kommer i vart fall klassa det som stört beteende till mat), man behöver absolut inte vara underviktig utan de flesta bulimipatienter och flera som är på väg in i anorexi är normalviktiga. De hade inte sänt dig vidare så snabbt om de inte klassade detta som en sjukdom. Och det är absolut inte konstigt att behöva hjälp för en hjärna fungerar inte som den ska när man har dessa sjukdomar.
Tro mig, jag har varit i det träsk du är på väg in i och det är inte att rekommendera. Det tar tid att komma ur om man går ner sig för djupt så var glad att du får hjälp så omgående som du nu faktiskt får. Jag fick vänta över 3 månader på att få träffa ens en sköterska när jag vaknade till och insåg att jag inte kunde ta mig ur skiten på egen hand (iof nästan 8 år sedan men ändå).
Det är en väg att vandra för att bli bra igen och kontrollbehovet är något du måste ändra samt styra om. Ta tag i de verkliga problem istället för att kringgå dem. Ångesten du känner inför socialasituationer är något som måste bearbetas och som du kan få bra hjälp med, för hur du ser ut har inget att göra med hur du bedöms hos tex arbetsförmedlingen. Din ångest är bara sjukdomens sätt att få dig i sitt grepp.

Hoppas att jag inte låtit för hård men av egen erfarenhet så vet jag att det inte fungerar att "jamsa med" en person som har ätstörningar, det gör det bara värre. Det är DU som faktiskt är tvungen att göra hela jobbet för att bli bättre (bitter sanning) men DU kommer också att må så fruktansvärt mycket bättre, få ett helt nytt självförtroende och säkerhet i dig själv när du tagit dig ur detta. Och det är värt att arbeta hårt för!

Hoppas att det går bra för dig nu när du börjat få hjälp!

Hej,

I bloggen catharinalindstedt.blogspot.com/ eller på www.salveohealth.com finns det övningar om hur man ökar sin självkänsla som jag tycker är bra. Jag har också matproblem men mitt problem är att jag har svårt att sluta äta. Oavsett vilket håll man går åt så är det av någon anledning som man är elak mot sig själv och ofta bottnar det ju i dålig självkänsla. Hoppas du får hjälp snart.