Vet inte om jag vill vara här... Lite långt :-(

Men är du aldrig medbjuden när han träffar sina vänner eller är det just vid grabbfester som det är så?
Förstår att du känner dig ensam och det är ju inte konstigt heller när du flyttat till en ny stad. Sen kan det ju vara lite så att man romantiserar sin hemstad för att där hade man just sin familj, och att det därför var mindre ensamt, men om du inte hade så många vänner där utöver familjen heller kanske det egentligen inte var så stor skillnad där?
Det enda jag kan råda dig till egentligen är att försöka träffa nya människor själv, börja någon kurs, om du pluggar eller jobbar lär du säkert känna nya människor själv också, som inte bara är din sambos vänner.
Sen behöver det inte betyda att om det någonsin skulle ta slut mellan er att du inte har vännerna kvar. Jag har en kompis som jag lärde känna via ett ex, nu är ingen av oss tillsammans med de dåvarande pojkvännerna vi hade, som var vänner (därför lärde vi känna varandra) men vi har fortfarande kontakt och hörs av. Hon har blivit en av mina äldsta vänner faktiskt, då det är ett tag sen vi lärde känna varandra

Känner såååå väl igen mig i det du skriver! Har alltid varit öppen och pratglad och aldrig haft svårt att prata med nya människor... förrän jag flyttade till Danmark. Trodde verkligen det skulle gå som en dans och snart få nya vänner, men ack. Nu ca 2½ år senare, har jag förlikat mig med tanken på att jag har mina vänner i Sverige, och några få vänner här. Vilka de flesta är min m2b's gamla skolkompisar.

Jag tror det är extremt svårt att få "nya kompisar" när man är vuxen, man är redan så inkörd i SITT liv och SITT sätt att leva. Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta inlägg, annat än att du inte är vare sig ensam om problemet, eller velig för den saks skull!

känner igen mig i det du skriver, bor själv i en ny stad med min m2b...han har jobb och är uppvuxen här själv så studerar jag i en annan stad och har inga vänner här och ja det tar verkligen på en. Men som tur är så umgås jag och min m2b med varann väldigt mycket....vi har sammanlagt 5 barn vilket gör att våran fritid inte är stor, och den vi har vill vi alltså ha tillsammans...men det vi saknar mest är nog att ha parvänner att umgås med men det har vi inga....
Har full förståels för det du skriver, förstår att det är jobbigt, tror din sambo skulle behöva mer försåelse för din situation och stötta dig mer, vad det låter som alltså....

Jag förstår dig också och är precis i flyttartagen själv för den delen.

Jag tror dock att det är lättare för oss eftersom INGEN av oss känner någon dit vi flyttar, så helafamiljen måste ut och jobba på nytt nätverk.

Det blir säkert tufft i perioder, men det känns spännande och roligt ockås.

Det värsta är just att man själv får lov att vara så himla "på" för att saker ska hända. Man kan såklart längta efter att bli kontaktad själv ibland. Det är vi som regel rätt dåliga på att komma på mitt i våra liv.

Det jag tänker på är, att det vore nog väldigt bra om du funderade lite över vem du är och vad du gillar att göra, helt oavsett om du har sällskap eller ej i aktiviteten. Att du skapar egna rutiner och lägger tid, pengr och energi på något som ger DIG något. Det kan likagärna vara knyppling som att lära dig motivlacka bilar...

Allt man intresserar sig för i en bygd och på en ort får en att knyta an till den på ett annat sätt.

Jobba ideellt någonstans, träna, gå på kurs etc.

Sedan verkar det lite underligt om allt sak vara så himla grabbigt fast ni är ett par. Jag och min sambo umgås då iallafall gärna par-och familjevis OCKSÅ.

Du måste nog också våga tycka om och knyta an till de här gemensamma bekanta på riktigt och riskera besvikelsen, för att ha en chans att bygga nära relationer. Ser du hela tiden riskerna så kommer du att skapa en distans som de andra känner av.

Känner igen mig. Jag har dock flyttat hem till min hemstad igen efter många års boende i annan del av landet, där vi även fick vårt första barn. Det är svårt att komma "hem" och inse att alla som tidigare var ens vänner har gått vidare med sina gena liv (många bor inte kvar och andra är i andra delar av livet än vad vi är). Min m2b har sin barndomskompis kvar och ibland blir jag lite svartis.
Vi har gemensamt träffat något enstaka par genom vårt ena barn, i övrigt är jag med i en gymnastikförening för barnen men den kretsar bara kring gymnastiken.
Så .... det är inte alldeles lätt att skaffa nya vänner som vuxen....
Men du har ialla fall oss!!

Jag känner igen mig i att det är svårt att få nya kompisar som vuxen. (Har flyttat till ny stad ett par gånger). Jag tycker det finns många som jag lärt känna och som jag har väldigt kul med på jobbet och i föreningar men vad svårt det är att få en plats i någons liv utanför de sammanhang som man ändå träffar på varandra! Som vuxen tror jag att man ofta har en ganska full "kompiskvot", särskilt om man bott på en plats länge, och även om man kan gilla nya människor så finns det inte riktigt tid och energi till att börja umgås med någon ny. Mitt bästa tips är nog att försöka hitta andra som också är inflyttade till stan och har lite luckor i "kompiskvoten". Det finns många dejtingsajter men kanske dags för en kompissajt?

Känner igen mig i det du skriver... Jag tog hjälp av internet för att hitta nya vänner i den nya staden...tror sajten hette nyavanner.nu Hittade en de vänner vissa rann det ut i sanden med men några har jag kvar. Du kan ju alltid prova iaf.

Lycka till Kram

Jag har tänkt en hel del på det där. Varför känns det som att det är fult att ha nya vänner? Som att det är fel på en och inte kan behålla någon vän. Helst ska man kunna säga att det här är min kompis och vi har känt varann sen vi gick på dagis ihop. Jag har försökt utvidga mina vänner men går jag på kurs så har alla kommit dit tillsammans med någon. Det är svårt. Vi har en hund som jag är ute och går mycket med och det gör att jag pratar med många människor. Det är faktiskt en jätte bra grej, och många som är ute träffar man regelbundet.

Moirie tror jag har en poäng när hon skriver
Som vuxen tror jag att man ofta har en ganska full "kompiskvot", särskilt om man bott på en plats länge, och även om man kan gilla nya människor så finns det inte riktigt tid och energi till att börja umgås med någon ny.

Folk är nog trötta och har fullt upp med familj, jobb/skola och andra vänner. Man kanske ska leta på stället där det finns lite energi och man kommer nära t ex teatergrupp

när jag var föräldraledig för första barnet och inte hade någon vän som alls var i skaffa barn-tagen så kände jag mig rätt ensam. Då var familjeliv rätt bra att hitta andra som fått barn i min stad samtidigt.. alla var ju inte folk man kanske hade något gemensamt med, men faktiskt så har 2 av dem jag träffade där blivit riktigt bra vänner till mig.

jag förstår dig, har själv bara bott här i stockholm kort tid, och det är ju inte lätt att hitta nya vänner här!'

Precis som alla ovan känner jag också igen problemet. Jag har dessutom flyttat runt så mycket sedan början av gymnasiet att jag inte heller direkt har några barndomsvänner att tala om.

När jag flyttade till orten som jag bor på idag var det för kärlekens skull, kände ingen men har nu, sex år senare (!), gått med i en välgörenhets"klubb" som heter Lady Circle och är en avknoppning till Round Table. Kan låta lite fånigt men trot eller ej, det är ett bra sätt att lära känna nya människor....det går inte på en dag men ger man det tid så.....

Jag har också förståelse för din situation TS. Jag har också lämnat allt bakom mig och flyttat och som många säger så är det svårt att skaffa nya vänner. Min sambo flyttade först och då tillsammans med sin barndomskamrat så de hade ju varandra.

Jag vill inte verka som ett avskräckande exempel men det har inte varit lätt för mig heller. Jag har varit aktiv inom lagidrott men jag har aldrig lyckats bli nära vän med någon av mina lagkamrater. Nästan alla är födda och uppvuxna här. Jag har avklarat en 5-årig högskoleutbildning och från den tiden har jag många bekanta men endast en god vän kvar. Vi har nu flyttat till granstaden och pendlar vilket innebär att vi har börjat tappa koantakten med resten av gänget vi hade byggt upp under åren vilket också medför att VI blir ensamma.

Jag har ganska lätt för att träffa nya "tillfälliga" vänner men ingen som jag behåller genom vått och tort och jag har funderat på vad det beror på men inte funnit något svar. Det blev ettt långt inlägg detta men jag tycker inte att du ska misströsta TS, det är nog det jag vill säga. Försök hitta en aktivitet som för tillfället ger dig ett umgänge och ansträng dig vidare. Inga vänner kommer trilla i knäet på dig, tyvär har vi alla det så.

Åh, vad ni alla är gulliga! Trodde ingen skulle ha ork att svara på mitt inlägg. Känns skönt på något sätt att höra att fler har det som jag. Ni sätter verkligen fingret på det när ni nämner det här med kompiskvoter. Stämmer så bra. Jag umgås gärna med min m2b's vänner när vi träffar dem i par och de gillar mig (säger han), men det känns liksom inte som vi är på den nivån att man kan ringa dem spontant och föreslå att man ska ses. De är dessutom en bra bit äldre än mig (ska väl egentligen inte behöva ha någon betydelse men...) så ibland vet man inte riktigt hur de ser på en. Gjorde ju ett försök med en av hans kompisars flickvänner men hon ställde som sagt in. Borde kanske försöka igen...

Bra tips att försöka hitta någon syssla där man kan träffa folk. Jag började ta ridlektioner igen men av någon outgrundlig anledning så hamnade jag i en ungdomsgrupp där alla var ungefär 5-7 år yngre än mig. Så typiskt. Era svar har i alla fall styrkt mig till att kämpa vidare lite till. Ni är underbara