Bröllopet blir av (utdrag ur min verklighet)

Den 17 april i år, samma dag vi fick nycklarna till vår fina 3:a bestämde vi att vi skulle gifta oss den 8 september i år. Jag var halvt sjukskiven men med mindre arbetsbörda skulle jag vara frisk snart igen, trodde vi då. Under våren har jag kämpat med min hälsa och konstiga symtom. Men till sommaren skulle jag vara bättre och september va långt kvar. Efter semestern mådde jag sämre än någonsin, alla konstigheter med min kropp satte sig på psyket. Kändes som jag höll på att gå under.

Försäkringskassan bråkar, vill inte godkänna min sjukersättning. Har inte betalt mig sen mars i år, det är lång tid. Så vår ekonomi är usel och ett stundande bröllop på g. Vi ska vigas den 8/9 med familjen närvarande åka på charter till tunisien den 9/9 (vår bröllopsresa) och ha en fest den 26:e. Vi vill ha allt väldigt enkelt, men pengar behövs ändå. M2B föräldrar ska betala festen som bröllopspresent, så himla fint av dom. Ringarna och kläderna är köpte men bara härom veckan funderade vi på att strunta i bröllopsresan för pengarna. Som om det inte vore nog, blve jag för ca 2 veckor sedan ännu sjukare, kunde eller orkade jag ens gifta mig eller åka på bröllopsresa? Att vi ska gifta oss och bli en familj är bland det enda som gett mig hopp när allt verkar så svårt och tungt.

Förra vecka träffade jag äntligen rätt läkare hon skrev in mig på sjukhuset och läkarna där lovade mig att de ska se till att jag kan gifta mig och åka iväg. Äntligen börjar frågeteckning kring min hälsa reda upp sig, jag har antagligen fått SLE, har gått upp massa i vikt, alla detaljer är inte "perfekta". Men jag ska få bli fru till min underbara m2b som finns vid min sida, alltid. Vi ska åka till solen och bara hoppas på att detta tunga år äntligen har tagit en vändning. Ville bara skriva av mig. Klart alla detaljer är viktiga kring bröllop, kläder, ringar, maten, musiken. Men det viktigaste av allt är kärleken mellan er!