Ytterligare ett inlägg i svärföräldrahögen...

Jag tycker du gör helt rätt, du bad ju redan om ursäkt i sms:et! Och att sitta där och ta skit ska du ju verkligen inte behöva. Men usch vad fruktansvärt jobbigt! Vad sa din sambo då när allt detta skedde?

Hur ser han på allt det här med lägenheten?

och eftersom detta är en bröllopstråd, planerar ni bröllop och är då hans föräldrar med och påverkar eller betalar för det?

Jag tycker du är jätte stark som ska försöka vara "som vanlgit" med dem efter allt detta. Du kan ju inte göra så mycket mer än det. Du har ju redan bett om ursäkt, samt åkt dit och försökt lösa det. Det känns som bollen vilar hos dem nu. Men din sambo kanske behöver vara tydligare med dem att såhär är det inte okej att acceptera dig?

Bamsekramar

Det låter ju fruktansvärt!!! Blir så ledsen när jag läser hur de behandlar dig. Det svåra är ju att det är din blivande mans föräldrar. Hade någon annan behandlat dig så här hade du ju bara kunnat kapa banden men det är ju svårt med släktingar...

Jag undrar oxå, vad säger din sambo!!?? Jag skulle nog vilja ha konkreta händelser på när du varit otacksam mm så att de kan peka på vad det är de är arga på.... om inte så är ju diskussionen helt meningslös....

Berätta hur det gå!

Kram!!

Det ar ju HAN som ar ihop med dig! Om han ar glad sa ar val dom glada?? Och vada inte kalla det 'var' lagenhet?? Nar fick han pengar till lagenheten, innan ni traffades/flyttade ihop?? Gud vad lojligt!

Tycker din karl ska satta ner foten och krava att k*rringen ber om ursakt! Kan hon ge nagra exempel pa nar du betett dig illa??

Vad sager hans pappa da??

Usch jag förstår dig har varit i samma situation i ett tidigare förhållande och det är skit jobbigt men jag tror Du gör rätt Var hövlig och trevlig när du träffar dem, men fjäska inte och umgås inte med dem om du inte "måste"

Och håll inte dina svärföräldrars beteende mot din sambo, kommunicera och tala om detta. Det är din sambos "kamp" att utkämpa.

Stå på dig och ta ingen skit! Kram!

Jag har inte läst de andra inläggen, så detta kanske blir återupprepning.
Faktum är ju att ni faktiskt redan försökt att lösa detta problem genom ert samtal där du då tog emot deras åsikt om dig. Vad mer kan ni göra? Förstår verkligen om du är jätte lessen skulle själv vara det eftersom ni förhoppningsvis kommer att ingå i samma familj för en lång tid framöver. Tycker att du ska ligga lågt med dessa människor ett tag för din egen skull och faktiskt ligger detta på din sambo att lösa, kanske det är så att det finns en viss svartsjuka du har ju faktiskt deras son i dina händer och det kanske är jättejobbigt för dem att förlora kontrollen och hade vart det oavsett vilken tjej han än träffat

Tycker ändå att du resonerar bra och att du inte kräver av din sambo att säga upp kontakten eller dyligt, var glad för att han står hos dig och kanske också försvarar dig för det är det inte många killar som gör. Och detta måste vara riktigt jobbigt för din sambo eftersom han ju garanterat har känslor för dig men samtidigt är det ju faktiskt hans mamma och pappa, står verkligen mellan två hötappar.

Lycka till och hoppas att det lungnar ner sig med tiden.
Kram

Folk är inte kloka.
Jag tar inte vilket skit som helst. Var gränsen går att bryta kontakten är olika, det får du göra som du känner.
Vi har idag brutit kontakten med min mans halvbror som skällde ut mig som en galning för att vi åkte och gifte oss på Mallorca förra veckan utan att berätta det för honom. ???
Folk är verkligen inte kloka!

Du har gjort rätt och du ska sträcka på dig och stå på dig för om du inte har vart otrevlig mot dom ska du INTE behöva ändra på dig eller be om ursäkt.
Om dom har svårt att hantera att deras son träffat en tjej som inte har lika mycket pengar som dom så är det deras problem.
det är dig som din kille har valt och som han älskar så skit i hans föräldrar.
det är synd om din kille som inte bara får höra allt skit och försvara dig han får dessutom skämmas för sina föräldrar.

Försök att vara starka och stå imot deras skit och ta hand om varandra.

kram
kikki

Varför skulle du be om ursäkt för nåt för det första? Nä, vissa människro kan inte ta sånt utan att helt köra över och mala ner folk. Håll dig på din kant, om jag vore du skulle jag itne träffa dem på länge och vore jag din sambo skulle jag inte vilja. Att han verkar ekonomiskt beroende (iaf bor i nåt de bekostat) gör det ju knepigare... men det kanske går att ändra?

I svärmors ögon duger Du inte, det är det som är felet... och det spelar ingen roll vad du gör hur du gör eller vem du är... Du duger helt enkelt inte! Det betyder att du INTE har har gjort någonting fel. Det betyder att för henne är det en konflikt att hennes son har sällskap. Hennes mål är att få slut på förhållandet!

Så länge som han/ni tar emot pengar eller är skyldig svärföräldrarna pengar, tar emot gåvor, eller på något sätt står i beroende av dem så kan ni inte säga ifrån.

Egentligen är detta din blivandes problem, det är HAN som skall sätta ner foten och visa mamma att detta är hans liv som han har valt och han väljer utifrån sina önskemål hur och med VEM han ska leva.

DU kan aldrig vinna detta slag... för det är ett slag, tro mig.... detta går inte över... du kommer inte att kunna leva upp till hennes krav på vem du ska var... för du ska ersätta henne, mamman alltså... och det duger du inte tilll och ingen annan heller. Hon är den klassisk "sjuka" svärmodern som vill leva i sk symbios med sin "illa pojke". Sonen behöver alltsåbryta detta symbios och det blir konsekvenser av det... räkna med det!

Ja, du. Jag kan bara beklaga och tycker att du enligt din beskrivning har skött det hela bra.

Hade jag varit som du hade jag tillsvidare inte åkt o hälsat på dem, inte brutit med resten av släkten men ändå visat att jag inte var intresserad av att träffa dem.

DEt är bra att du har din sambon bakom dig så att ni visar gemensam "front". Viktigt är också att ni gör er ekonomiskt oberoende av hans föräldrar. Annars kommer de använda det mot er och dessutom kommer de inte att se sin son som en självständig, vuxen människa som är kapabel att fatta egna beslut (tex om sin livskamrat) sålänge han behöver sina föräldras pengar.

Hej igen och tack för den fantastiska responsen!
Det är så skönt att höra att jag inte är vare sig ensam eller tänker helt kokko...

För att reda ut de ekonomiska förhållandena här: min sambo har FÅTT pengarna som han själv har investerat i en lägenhet. De är överhuvudtaget inte hans föräldrars längre, med mindre än att han på något sätt då hamnat i en tacksamhetsskuld (vilket man väl hade hoppats inte skulle finnas, men det verkar inte bättre). De har i vilket fall ingen som helst makt över pengarna längre och äger inte den lägenhet vi delar.

Saker och ting har förstås fortsatt hända sedan helgen. Till att börja med genomled jag strax efter att jag skrev sist min sambos 25-års-kalas för släkten, ordnat att svärmor själv.
Det var katastrof. Min familj var inbjudna (efter en del påtryckningar från min sambo, eftersom svärmor inte alls tyckte att de borde komma och att deras grannar var mycket viktigare gäster) och tur var väl det, annars vet jag inte vilket bord jag hade fått gömma mig under.

Jag tog ganska tydligt avstånd från mina svärföräldrar och drog mig undan ganska omgående när jag kom till festen. Jag hade nog känslomässigt inte klarat av att hantera dem just då. De fattade vinken och lät mig vara under större delen av tillställningen. Det var klart en ganska obekvämt stund då talet från hans far skulle hållas och givetvis blev jag under inga som helst omständigheter omnämnd. Min sambos bröder satt som på nålar och tycker nog i allmänhet att situationen är pinsam och jobbig.
I slutet av kalaset tog svärmor tag i min mor och ville prata med henne om läget, varpå min mor kallt talade om att inställningen borde vara den att "de låter min sambo vara en vuxen man samt att en ursäkt till mig nog vore på sin plats". Men, snacka om att bli reducerad till en 7-åring när mamma pratar med mamma...

Min sambo har sedan detta haft ytterligare ett långt tungt samtal med sina föräldrar, där jag inte deltog. De har fortfarande inte på något sätt bett mig om ursäkt och tycker sig inte behöva det heller då de inte förstår vad de ska be om ursäkt för.
Jag står fast vid vad jag sagt innan, att jag ska vara hövlig men inte kommer att söka någon kontakt. Jag känner att jag har sagt det som jag har att säga och om de vill säga något mer får de komma till mig. Jag hoppas självklart på en ursäkt i någon form, men inser att det kommer ta lång tid att bygga upp förtroendet igen.

Det är helt klart svärmor som är den största boven i dramat här. Hon är en osäker person med ett omättligt bekräftelsebehov, dessutom är hon utåtagerande. Hon har vigt större delen av sitt liv åt sina tre söner som nu allihop är på väg ut ur hemmet. Jag är förstås ett hot och därför blir jag ogillad. Svärfar är lättare att tas med, men ställer sig ändå på svärmors sida. Han har också otroligt svårt att inse att jag blivit sårad och förstår inte alls konceptet med att olika människor resonerar på olika sätt. Han inser inte heller att jag är den som kliver in i en ny familj och därmed ligger i ett underläge från start och han har inte alls kopplat att det nog är läge att be om ursäkt.

Min sambo är fantastisk, han har helt ställt upp på min sida. Han har fortfarande svårt att ta konflikten med sina föräldrar då det är ett helt nytt sätt för honom att hantera dem (de har ALDRIG bråkat innan...!) och framförallt helt nytt för dem att deras son är en vuxen individ. Vi har pratat mycket om att allt detta kommer att slita på vårt förhållande och att vi måste vara tydliga och raka mot varandra för att det ska fungera. Det är helt klart frustrerande att stå bredvid och se hur han har svårt att uttrycka saker, hantera sina föräldrar och bli arg (jag är betydligt tuffare och har mycket lättare att hantera konflikter än honom) men jag inser att jag måste ge honom både rum och tid.

Ni har så mycket rätt i det ni skriver till mig och jag känner mig starkare för var sak jag läser. Tack till er alla!

Kram på dig! Stackars er som är i en sån situation, jag bara hoppas ni orkar vara vuxna att rida ut den på ett sätt som funkar för er (som förmodligen inte är ett sätt som funkar för svärmor, dock...).

Helt uppriktigt så tror jag att taktiken att du går på tillställningar hos dem och ligger lågt är helt fel - du kommer bara förstärka svärmors intryck av att du inte är vuxen och tillräknelig, att hon går till din mamma bara bekräftar det (har själv en släkting som ständigt kör den, ger jag "fel" svar så går hon till min mamma för att jag ska bli tillsagd att göra som hon vill - jag är 35!). Ta öppet avstånd, för egen del (inte öppet bryta kanske, men inte gå dit och gömma dig under bordet, håll dig på din kant). Sen är det säkert sant vad du säger att din sambo behöver mer tid och utrymme att formulera sitt förhållningssätt, balansen där är svår.

Oj, vilken fruktansvärd situation!
Jag tycker att du gör helt rätt i att ta avstånd om du känner att det är det rätta. Du har ju ändå försökt prata med dom utan att lyckas, så då ligger nog bollen hos dom.

Åh, tråkig situation och det måste vara jätte jobbigt.

Själv skulle jag nog vägra att gå dit. Behandlar inte de dig bra så varför utsätta sig för sådana människor. Vänner, kollegor eller andra skulle du aldrig acceptera att de betedde sig på det sättet. Man ska ha folk omkring sig som behandlar en bra och som ger dig och din blivande mervärde. Gör de inte det, låt honom träffa dem själv.

Om det är någon tröst så brukar svärföräldrar svänga när barnbarnen kommer.

Lycka till!

Saknar ord, men skickar en kram! vad jag kan se här, har du iiiingenting att ångra, känna skuld för eller be om ursäkt för alls! Möjligen passade du inte in i svärmors bild hur din sambos flickvän skulle vara... O naturligtvis är det hemskt tråkigt att en utomstående kan påverka så mkt.

Det du behöver påmnna dig om är att det är många som inte kommer överens med familj o släkt. Alla andra har det iiiinte problemfritt, jag lovar!!!

Usch vad jobbigt!

Det gläder mig att du och din sambo är å samma sida i det här och jag hejjar på er. Jag tror det här är något nödvändigt i hans liv och en navelsträngsklippning som verkar som om den borde ha skett för ganska länge sedan.

Jag är övertygad om att din svärmor inte kommer att greppa läget på allvar förrän hon står inför det faktum att hon förlorar något på att inte öppna ögonen.
Det vill säga, hon måste fatta att hennes relation till sonen hotas av hennes beteende.
Jag tror det vore smart att INGEN av er tog kontakt eller umgicks med dem på ett tag. Inte en brytning, det tror jag sällan på, men en tydlig markering.

Vi har behövt göra en liknande resa i omgångar i vår familj, men på lite andra grunder. Det har varit oerhört smärtsamt och energikrävande, men helt nödvändigt. Inte minst för att uppnå balans i att vi är två vuxna med en egen familj och egen vuxenkapacitet, jag och min sambo, helt oavsett vad våra respektive föräldrar har för rädslor, åsikter och nojjor.

Kram till dig!

Hej,
Är i en mycket liknande situation själv, så jag vet hur det känns. Min kära svärmor har också anklagat mig för att vara otacksam, manipulativ och ohjälpsam. Dessutom har hon kommit med antydningar om att jag skulle ha ätstörningar och att jag utnyttjar min sambo ekonomiskt. Självklart stämmer ingenting.

Jag antar att det är väldigt jobbigt att komma in i klimakteriet och se på när de barn man ägnat hela sitt vuxna liv åt själva blir vuxna och inte behöver en längre. Men det är ändå svårt att acceptera när ens svärmor, någon som man är ofrånkomligt knuten till och gärna vill ha en bra relation med, tycker omotiverat illa om en.

För mig och min sambo har det hela pågått i snart ett år nu, och periodvis har det varit extremt jobbigt, särskilt för honom. Vi har hanterat det på ungefär samma sätt som er - dragit ner på kontakten båda två, och särskilt jag. Just den biten har inte varit särskilt svår då svärföräldrarna större delen av tiden bor på en annan kontinent.

Det bästa tipset jag kan ge dig är att försöka ha en bra relation till sambons syskon och övrig "familj runtomkring". Man behöver familj omkring sig, och trasslar det till sig med föräldrarna är det skönt att iallafall ha bröderna där. Prata inte om svärföräldrarna med dem om det går att undvika, utan försök hålla dem utanför konflikten, men bjud hem dem på middagar och visa att ni bryr er om dem. Det är så vi har klarat av att uthärda situationen, sambons syskon har varit underbara båda två.

Ge inte upp hoppet! Håller tummarna för er!

Kramar

Ja, du slog huvudet på spiken om att du är ett hot i allafall!! De flesta svärmödrar tål inte sina svärdöttrar, hur man än försöker! Och jag är precis som du. Det finns ingen tröst om jag ska vara ärlig. Har levt med detta i 7 år. Det är en bergodalbana, vissa tider kommer va bättre, och så slår det till igen.. Det gäller bara att inte ta det för personligt tror jag. Det hade varit samma visa, med en annan tjej. DE är problemet, inte vi!

Dum fråga, men varför frågade din sambo sin mamma om hon tyckte det var jobbigt att han var tillsammans med dig?

Hej på er igen!

Återigen tusen, tusen tack för alla snälla tillrop! De bär mig i den här situationen. Nu har det gått två månader sedan jag fick reda på hela historian. Läget är fortfarande helt låst.

Jag och min sambo var i september iväg och reste en hel del och då hade hans föräldrar fortfarande inte förstått att vi menade allvar. De hörde av sig genom samtal, sms och mail. Min sambo kontrade med att inte svara. Tills det blev för mycket. Då skickade han ett vasst mail och förklarade läget en sista gång. Sedan dess har det varit tyst, med undantag för lägesrapporter ang hans sjuka farfar. De vill fortfarande ha någon slags tidslinje att gå efter dvs "när kan vi förvänta oss kontakt igen" eller "snälla, ge oss någon slags tid att gå efter så att vi vet". I mina ögon är det detsamma som att de överhuvudtaget inte förstår vad det här handlar om. Min sambo sa då att tja, om ni tänkter december så tänker ni iaf inte för tidigt. Nu i efterhand undrar jag om hans överhuvudtaget borde ha sagt något om det. Julen är förstås ett känsligt ämne här. Jag har redan sagt till min sambo att jul hos svärföräldrarna är totalt uteslutet. Och vi ska fira tillsammans med min familj. Min familj har fö fått axla en del av det här också. Min mor och min sambo har kontakt och pratar ofta och han har just spenderat en vecka ensam tillsammans med min far. Jag gissar att det här tär extra mycket på mina svärföräldrar.

Mig har de inte på något sätt närmat sig efter kalaset för två månader sedan. Jag har inte hört ett ljud. Så för mig är situationen fortfarande som den var från början. Jag har inte fått någon ursäkt och då kan det vara för min del.

Min sambo tar det här ganska hårt och har gått igenom en smärre kris seaste månaderna. Och precis som jag förutspådde är det vårt förhållande som det här sliter på. Vi har hamnat i något slags vaccuum och jag undrar hur vi ska ta oss ur det hela.

NEIGE: Ja, jag håller med dig. Vi försöker hålla en god kontakt med hans bröder, men det är inte heller helt lätt alla gånger, då bröderna redan sedan innan tidvis hade en komplicerad relation och att en av dem just nu bor utomlands. Men jag håller med dig i tanken!

STARDUSTY: Min sambo råkade vara på plats precis när min svärmor skickade ett irriterat sms till mig ang den fest för honom som skulle ske dagen efter och märkte att det var något som inte stod rätt till (jag hade nämligen lyckats göra något så fasansfullt som att berätta vad min sambo önskade sig för fler än två personer, så nu hade hon inte längre koll på vem som skulle ge honom vad... Jag har fortfarande inte fattat varför detta är så himmelens farligt dock...).
Så det kom inte rakt från klar himmel...