Mamma som tackar nej vem ersätter hennes plats?

ja det var ju därför hon bestämde sig att inte komma. Visst älskar jag henne men man blir ju tilltuffsad varje gång det blir såhär. En sak är ju säker. Hade detta varit en vän till mig hade jag bett personen dra åt skogen för längesen.
Men man har ju mycket lång tolerans mot sin kärnfamilj men detta känns lite väl. Hon kan väl vara glad för min skull. Men jag ska prova att prata med henne igen.
Tack för vettig respons.

Sorgligt verkligen! Det är som du säger också, familjen är inte lika lätt att klippa av som en vän som beter sig på samma sätt.

Sister, jag tycker att det du säger verkligen är bra!
Lindbergs fru skrev 2009-07-22 23:22:25 följande:

Varsågod. Det var så lite men jag är glad om det kan hjälpa.

Jag kan faktiskt känna igen mig i dina tankar om större tolerans för kärnfamiljen. Blod är tjockare än vatten och allt det där.
Och jag förstår dig, det låter hemskt jobbigt och frustrerande.

Finns det anledning att tro att din mamma skulle ha nytta av en proffessionell kontakt att prata med? Jag menar inte att hon är knäpp på något sätt. Men ibland kan tankar som går runt runt i det egna systemet liksom fasta i negativa mönster, och då kan det vara bra att få hjälp att nysta upp dem av någon utomstående som inte dömer utan hjälper till att se det hela på ett nytt sätt.

Det kan ju vara känsligt att föreslå, kanske. Men om du tror att det finns fog för det -din mamma låter lite förbittrad på livet och det är inte bra för henne att gå så- så kanske du kan föra fram saken på ett neutralt sätt?

Det är barnsligt av din mamma att dra in sitt barnbarns födelsedag i en konflikt mellan er vuxna.
Men vi vet inte hur hon tänker där. Kanske finns det någon slags logik i det sett från hennes håll...
Återigen, det vore nog bra för henne att få lufta sina tankar med någon.

Villemoa - tack!

Så lite så!

Sister of the Night skrev 2009-07-22 23:53:21 följande:

Sorglig historia. Det låter ju som att nån borde prata med din mamma om att inte se saker som en tävling eller nollsummespel och att hon förstör både för sig själv och för er genom att göra det. Förmodligen är du just nu inte rätt person att göra det eftersom det är där konflikten uppstod. Om nån annan kan och vill försöka och har chans att nå fram har jag ju inte en aning om.

Och visst tål man mycket från de sina, men det finns en gräns också.

*kramar om*

Känner mig lugnare idag. Tack ni som brytt er en smula!
Tror jag väntar några dagar till och försöker sen prata med henne.. Kramar till er och en fin dag.
Föresten. Jag sätter min pappas sambo på hennes plats.
Vilket hon nog inte tänkt på än..

Jag kan känna igen mig i att det blir trassligt med föräldrar och bröllopet. Vi får en del hjälp från BMs föräldrar men mest för att de är hjälpsamma på "rätt sätt". Mina föräldrar skulle nog bara försöka ta över alltihop, och jag fasar för hur det blir när alla föräldrarna träffar varandra om ett par veckor och mina föräldrar kommer inse att blivande svärföräldrarna betalar BMs kläder, ring och tårtan, när jag ju sagt att vi betalar allt själva. (Vi hade tänkt betala allt själva, och det var något jag sa när det verkade som pappa skulle lägga sig i gästlistan om han bjöd på ett band till middagen.) Jag hoppas jag kan ha överseende med alla utspel och egna påhitt (pappa kontaktade ett band vars musik han gillar som inte spelar på bröllop) innan bröllopet men nog har jag bitvis känt för att inte bjuda min pappa alls pga hur han betett sig. Usch, nu låter jag otacksam! Men för honom handlar det mycket om att visa upp en fin fasad för andra och att använda bröllopet till att imponera på sin vänner. Det var först när han fick veta var middagen skulle vara som han blev intresserad. Innan dess inte ens grattis. Nog om mig!

Jag tror man får sänka förväntningarna på strulputtarna och glädjas åt de som kan bete sig vuxet. Din mamma är bjuden och hon får själv bestämma om hon vill gå utifrån de förutsättningar som gäller. Hur svårt det än är, låt dig inte dras in i något spel. Att hålla på och använda bröllopet som en spelbricka går ju bort. Hoppas hon fattar att det är hon som har mer att förlora än du, om hon inte kommer. Jag tror man ångrar mer om man inte går på sitt barns bröllop pga någon bagatell, än om man biter ihop och går dit. Det finns alltid nya tillfällen att tjafsa om skitsaker men ditt bröllop händer bara en gång

Lindbergs fru
Försök försonas... Jag och min mamma hade våra dyster. hon var storrökare och jag icke rökare...hon alkoholist och dricker inte alls. vi bodde inte ens i samma stad. vi träffades en gång per år. jag gifte mig 2/8 förra året och hon dog 17/7 förra året. även om hon var den hon var så ville jag att hon skulle komma på mitt bröllop. men så blev det inte.

min mans faster som står oss väldigt nära satt på "hennes" stol.

Säger inte emot dig nu men... håller egentligen inte heller med...

Problemet här är egentligen inte att "hon, trådskriverskan" älskar sin mamma väll?

Som jag ser det har VI en ÖNSKAN att bli/vara älskade av våra föräldrar... och det är ju den bristen, bekräftelsen i det här fallet som trådskrivaren saknar/sörjer.... Vi önskar och hoppas, ofta HELA livet på kärlek utan förbehåll från våra föräldrar... Blir vi inte älskade när vi växer upp så finns det en sorg som gör sig starkt påmind mellan varven... särskilt vid sådana här händelser...

Någon här nämner alkoholen som problemet mellan mamman/dottern... Väljer föräldern flaskan före mig så drar vi oftast den känslomässiga förödande slutsatsen att spriten är MER VÄRD ÄN JAG ÄR... De gör jä.....gt ONT!!

Hur ska vi då göra för att få till en lösning???
HELA oss själva... och de är ingen liten snabb uppgift!!!

MEN: Den dagen jag slutar att förvänta mig "saker" av personer i min omgivning som inte är "förmögna" att ge oss det vi hoppas på... Den dagen jag kan Älska mig själv fullt ut och inte längre behöver den bekräftelse jag troligen inte kommer att få av den "oförmögne" personen som "borde" finnas där... Den dagen är jag fri... Den dagen ÖVERLEVER vi inte bara utan den kärleken... Vi kan till och med LEVA fullt ut utan den kärleken!!! Vilket i sig INTE betyder att Vi inte kan älska den "oförmögne" personen.

Ja, det är en naturlig reaktion, de håller jag med om... japp, kärleken gör oss sårbara... utan kärlek överlever vi... med kärlek LEVER vi!!!

Sister of the Night skrev 2009-07-22 23:37:56 följande:

Om hon nu inte kommer behöver du ju verkligen inte lyssna till hennes åsikter och påpekanden längre i alla fall... Jag hade nog tur, min mor och svärmor ställde snällt uppp och hjälpte till både med tjänster och pengar utan att komma med några oönskade synpunkter eller krav. Fast jag tycker nog att det ska vara så...

Jo man vill ju gärna ha hjälp och stöd inte en massa ifrågasättande i allt man tycker och önskar. Det blir liksom tröttsamt i längden. Jag älskar min mamma men blir ofta besviken över hennes vassa tunga som kommer helt oförberett. Men som ni också säger. Det är hon som missar mest med att inte komma. Vreden lägger sig och då inser hon vilken miss.. Försent då..sorgligt.
Snäll mamma du har mammilon.

Min mor avled hastig samma dag som din, 17 juli - 08, men vi hade en mycket fin relation, vilket jag är lycklig över... Hon kunde dessvärre inte närvara på vårat bröllop i juli i år, vilket känns sorgligt... hon hade uppskattat det oerhört mycket! Jag tror nog ändå att hon var med på något sätt... hoppas jag ; )

så bra skrivet!

Jag har en jättebra relation till mina föräldrar vilket jag alltid trott är det "normala" men desto mer jag hör desto mer förstår jag att det motsatta ofta råder, i olika grader.

Jag hoppas att det löser sig för dig, Lindbergs fru!