mixade signaler? vad vill han!?

Som jag tidigare skrev... "Här kommer en annan bild, vi utgår ju bara från oss själva och våre erfarenheter"

Detta tänkbara scenario kan ju även vara omvänt... Klipper in en rad här från första tråden:
"Vi har smått pratat om barn och framtid, och han sa till mig att om jag inte har tänkt skaffa barn i framtiden, så är det inte någon ide att vi ens träffas, då han önskar det längre fram.

Vi tolkar ju bara här, utifrån de beskrivningar av händelser och känslor som vi tar del av, utifrån ett enda perspektiv... men likväl, det är något här som INTE stämmer med den känsla som en positiv relation medför... det är iallafall helt säkert!

Ore: stort tack för svar. Jag har själv vart inne i dom banorna, och även min syster som känner mig bättre än någon, har påpekat samma sak. Det kan stämma. Han tog ju mest initiativ först och det är oftast han som ringer o nästan alltid han som säger att han saknar mig. Vi har båda sagt att vi tycker om varandra. Han först. Jag har visat, men kanske inte lika mkt som jag brukar göra, eller gjort innan, pga min rädsla att bli sårad. Men som du säger, kanske känner han likadant. Han kanske väntar på att jag ska visa lite mer.

Jag vet inte, det hela är rätt förvirrande. Jag blir ju samt lite sådan pga jag inte känner att han bjudit in mig till hans familj o den delen av hans liv lika mkt som jag. Trots att det var hans vilja att träffa min familj. När jag är glad och på bra humör och vågar ge lite mer, får jag oftast samma respons tillbaka. Bara häromdagen så prata vi i telefon och vi skrattade och hade jättekul och han sa hur mycket han saknar mig. Han sa "varför tror du jag ringer dig så ofta, jag saknar ju dig".

MEN, samtidigt så håller han inte allt han lovar eller säga. Och varför inte vilja sova över hos mig, jag har ju egen lägenhet och när jag kom med det som förslag. Det är sådana saker som gör mig lite tveksam och får mig att rygga tillbaka lite.

Antar att enda sättet att ta reda på detta är att prata med honom, men redan nu, känns för tidigt.. får väl vänta tills efter semestern iallfall antar jag.

mittid: förlåt! nu är jag lite tom i bollen, förstår inte riktigt vad du menar... *skäms*...

"men likväl, det är något här som INTE stämmer med den känsla som en positiv relation medför... det är iallafall helt säkert!"

Dina känslor i din nuvarande relation väcker oro och rädslor hos dig... ev. svartsjuka, du bjuds inte in i hans sfär, ni sover inte tillsammans, osv?

Är det en relation som är positiv så är man lycklig och mår bra, det finns då en naturlig balans i ett givande och ett tagande... osv!

Sanna J skrev 2009-07-22 15:37:26 följande:

Håller med Bobou. Analysera inte sönder det här. Ni har varit ihop en dryg månad. Det är ingenting! Slappna av och njut av att umgås med honom om du tycker om honom. Det kanske är bättre om du ser det som dejtande tills förhållandet fått en mera fast form. Det är omöjligt att känna en person och hans vanor på så kort tid. Slappna av och se vad som händer! Det är lite tidigt för djupa diskussioner om framtid och krav.

Jag tycker att man skall ta sitt mående i en relation på högsta allvar, utan att man för den skull analyserar sönder en person eller ett förhållande... Mår man inte bra eller rent av dåligt i förhållande till en person man möter eller "dejtar", så finns det all anledning att fundera över varför!

EM ikström skrev 2009-07-22 15:54:19 följande:

Mittid: Du har helt rätt i det du säger. Ett förhållande, speciellt ett nytt ska få en att må bra, inte vara tveksam redan så snabbt in. Det var dessutom han som ville bli tillsammans rätt fort. Jag lyssnade väl inte på mig själv riktigt från början när jag kände att jag borde tagit det lite lugnare. Men det kändes ju så rätt från början. Dock är jag osäker som person, eller just gällande kärlek pga tidigare händelser, så det kan även vara så att jag nojar mig väldigt mkt. Har alltid varit sådan, vet inte varför. Så jag vill inte döma honom eller oss redan nu.. Jag åker iväg i 2 veckor, så får jag känna lite hur allt känns för mig och hur han är under tiden.

EM ikström: jag förstår även vad du säger. Och det är nog lite för tidigt att ta upp detta känner jag. Jag frågade han häromdagen vad han tyckte hittills, o han sa ju att allt var jättebra, inget dåligt. Får väl lita på det änsålänge. Men ord är ord, handlingar säger mer. Samtidigt vill jag inte gå runt o må dåligt pga att det är för tidigt kanske. Men jag ska avvakta lite under semestern och tänka på annat, så kanske jag själv inser vad JAG känner. Är lite förvirrad över mina egna känslor också.

TACK till er båda för eran tid :) det uppskattas enormt! KRAM

Lycka till!

Det finns få saker som är så jäää....a underskattat som den egna känslan för det egna jaget... Hur njuter man i ett förhållande där man mår dåligt?!?! Låtsas kanske???

Att tjejer, från allra första början i livet, lär sig att ifrågasätta sig själva... leta fel på sig själva... och bli ifrågasatta av andra och jeöst tyst acceptera detta... är en bidragande orsak till att många kvinnor lever i en känslomässig missär... dåliga relationen alltså!

Ta dig själv och dina känslor på allvar, det är mitt råd!

jeöst = helst : )

Var rädd om dig tjejen och lycka till!!!

EM ikström: Tack!! :)

Mittid: Tusen tack, supergulligt med alla svar :) Jag håller med dig fullständigt. Magkänslan har alltid haft rätt, så jag måste faktiskt lita på den. Men jag ska även avvakta o se om det inte är min egna osäkerhet som spökar. Men att vi tjejer tar på oss så mkt, är helt helt fel, vi sätter stopp för sent alldeles för många gånger. Helt rätt.

Tack för dina svar och var rädd om dig med!! Stor kram!!

Ps: "jeöst = helst".. hahaha! :)

Kram tebax!

Nu tänker jag vara brutalt ärlig mot dig: Jag tycker att du frågar alldeles för mycket om vad HAN känner, som om det är det som ska avgöra. Du kan inte hitta alla svar hos honom och i hans beteende!
Innan du börjar analysera hans känslor och kräva att han ska veta exakt vad du betyder för honom, så tycker jag i rättvisans namn att du ska bestämma dig för vad du själv känner först. Och kanske ta tag i vad som är roten till din osäkerhet, eftersom det ärligt talat verkar som att den sabbar mer än vad den skyddar dig. Magkänslan är bra att ha, men ibland måste man kunna lita på andra och ge lite av sig själv också.

Något annat jag tänkte på är att han kanske förväntar sig att DU ska börja ta för dig lite nu och inte bara låta honom ta befälet. Om han har tagit initiativet till att träffa din familj så antar jag att han tycker att du också ska ta initiativet till att träffa hans familj. Jag har själv varit tillsammans med en väldigt osäker person som aldrig tog initiativ till någonting överhuvudtaget. Det var alltid jag som fick hitta på utflykter, bjuda in till middagar eller boka bord på restaurang. Jag ledsnade rejält och lämnade honom till slut pga detta. Man känner sig inte så uppskattad i längden, som du kanske förstår. Känner sig sårad till och med.

Ytterligare ett rakt och lite halvbrutalt inlägg:

Jag måste säga att efter att läst hela tråden håller jag med shakynose ganska mycket, även om alla har sina poänger att komma med.
Det jag funderar över är varför allt är så jä..a bråttom..?!
Träffa familjer efter inte ens ett par månader och liknande är i mina ögon tecken på att man försöker bevisa något för andra istället för att bara lyssna till hur saker o ting känns... o gör man det är man inne på en farlig balansgång som lätt hamnar på fel sida av linjen mellan vad man känner och vad man tror att man ska känna.

Att träffa familjen är för mig STORT.
Jag har haft ETT förhållande där mannen i fråga fick träffa min familj, o då inte förrän efter ca 9-10månader.
Jag berättar inte ens att jag träffat någon förrän det gått i alla fall ett par månader om det inte är så att jag "måste" av någon anledning.
Att ta med någon hem till föräldrarna är för mig i det närmsta jämförelsebart med en förlovning (när det hände förlovade vi oss inte ens en månad senare), även om jag vet att det inte är det för alla... Men i alla fall - träffa föräldrar och syskon är stort, eftersom det innebär en introduktion till den familj man ska bli en del av - något jag inte förstår varför man har så bråttom att göra att man inte kan vänta tills man vet vad man känner själv.

Hej! Har vart borta därför kommer sent svar..

SHAKYNOSE: Jag håller absolute med om det först du säger. Jag lägger väl för mkt vikt på vad han visar o bekräftar, antagligen pga min osäkerhet (som jag starkt försöker förbättra). Men jag håller med dig, viktigast är väl nog vad jag själv känner egentligen..
Dock det andra du skriver. I detta fall är det faktiskt jag som tagit väldigt många initiativ. Från början var det han i vissa fall, men även jag. Ang det med träffa familjen o sånt har jag själv tagit upp, att det skulle vara trevligt osv (men det har inte blivit av än). Och jag är absolute inte den passiva i ett förhållande, jag älskar att hitta på saker o gör det gärna så ofta som möjligt, på egna initiativ självklart då.

MV85: jag håller även med dig. det är väl nog mkt där problemet ligger. Min osäkerhet (eller dåliga självbild) gör att jag vill veta rätt snabbt vart jag står hos någon. Jag är väl helt enkelt superrädd för att öppna mig o sedan bli avvisad. Men samtidigt är det ju så det är, risken, man måste våga chansa. Man vet ju aldrig vad som kmr att hända. Jag jobbar på detta för fullt. Varför jag blev lite osäker är pga att HAN tog initiativ rätt snabbt o ville träffa min familj. kan ju också varit pga vi umgicks mest i mina trakter, o det blev väl lite naturligt att vi inte skulle "gömma" honom för mina familj. Medans han vill ta det lite lugnt gällande hans familj, lite det som "irriterade" mig. Annars har jag ingen brådska med sånt, har ju inte gått länge alls. Men det blev som det blev. Allt gick nog alldeles för snabbt från början, men det var ju han som var väldigt på.

TACK för era svar iallfall, uppskattas med raka ärliga svar :)