Vänner - ständigt krux...

Förstår hur du tänker... Har själv ganska långt kvar men tänker förstås mycket på bröllopet. Och när jag tänker brudtärnor så tänker jag nästan mer på mina "nya" vänner än på de gamla som borde vara självklara. Av den enkla anledningen att det är de som hela tiden kollar hur man mår, de som tycker att hela den här bröllopsgrejen är urkul fast det är så lång tid kvar. Det är de som jag vill ha med mig när det är dags att börja ordna saker på riktigt!
Ibland undrar jag om såna saker, när en väninna som du säger inte kan anstränga sig litegrann, om det inte beror på lite svartsjuka...

Hoppas det bli bra för dig *skickar lite styrka*

Tråkigt att du är ledsen. Angående middagen så tycker jag att ev toastmaster/madame bör styra upp det hela. Det är ju faktiskt ni som par som ska hyllas, för mycket fokus på ena personen tycker itne jag passar sig på ett bröllop, sådant får man spara till födelsedagar.

Det är oundvikligen ett tema livet genom och kanske särskilt vid stora förändringar; man förlorar vänner eller blir besviken på dem man trodde stod en nära. Eller blir positivt överraskad över "otippade" vänners stora hjärta. Det viktiga är väl att vännerna följer sitt hjärta, precis som du följer ditt? Inser de att de inte är så engagerade så är det väl det bästa om både de och du inser det? Men det kan ju vara särskilt svårt att bekänna färg inför en sådan här dag som brööllopsdagen ändå innebär. Försök att vara generös och accepterande och luta dig mot din partner som älskar dig.

Jag tror alla här upplever någon sorts besvikelse men man måste komma ihåg att bröllop är vilken fest som helst för de allra flesta trots allt. Det är för dig och din blivande man som festen har särskild betydelse. Det räcker långt.

Hej hej!

Jag förstår dig precis... Mina närmsta "vänner" ordnade ingenting till mig... Inte ens en möhippa. Jag har varit ledsen över det, men vi hade en underbar dag i alla fall!

Tack för kloka ord.

Det är helt sant som ni säger, dagen är vår och inte lika speciell för alla andra. Och självklart ska mina vänner också följa sitt hjärta, dock hade jag önskat att de tackat nej till "uppgiften" som mina närmaste vänner att vara mitt stöd och mina smakråd inför den stora dagen (borgerligt bröllop, har inga brudtärnor) om de känner så.

puppis: Tråkigt att du inte fick någon möhippa... Det är ändå en dag att minnas. Men som flera sagt är det ju brudens och brudgummens dag som verkligen betyder något. Man får försöka tänka så, även om det tar emot.

du är inte ensam TS! jag har försökt förlika mig med att alla inte klarar av att vara ens vän just där och då man behöver det, men dem kan ju ändå vara ens vän, fast inte så man skulle önska...

jag är så van vid att ställa upp för alla andra och andra inte gör det för mig i samma utsträckning, så jag fixar det mesta på egen hand, då blir man inte besviken...men klart, i stunder som bröllop hoppas man på att slippa fixa allt själv...
jag tror det blir en möhippa iallafall,men inte många som kommer...kan säkert bli superkul ändå.
Och på bröllopsdagen, den enda som vi brudar behöver egentligen,är ju vår man!! jag tror att alla bekymmer bara flyger ut ur huvet när man ser honom le.....

Ja visst är det tur att man har sin karl att trösta en ibland.
Sen är man ju ibland lite väl negativ när man är inne i den värsta svackan.

Det är klart att mina vänner ställt upp när jag bett om hjälp eller stöd, men ibland kan man sakna det egna initiativet. Känslan av att vännerna gör något för att de känner att det behövs. Gäller såklart även andra situationer än bröllopet också. Någon som rycker tag i en och får en att le när man är nere.

Förmodar att det ibland är det dåliga självförtroendet som sätter in. Man undrar om man är en så trist person och dålig kompis att folk helt enkelt inte tycker om en. (okej jag inser att detta blev ett litet fall av självömkan, men det är kanske inte helt rättvist av mig att säga att vännerna aldrig ställer upp utan man får se till sig själv också)

Här är det i alla fall ingen som lyfter ett finger för att hjälpa oss, glädja oss, eller frågor om vår planering (undantaget några få riktiga vänner).

Vi trodde det skulle bli bättre ju närmare datumet det kom, men nu är det drygt en månad kvar och ingen nämner bröllopet ens. Så tänk på det och glädj er ni som har släkt och vänner som engagerar sig!

som jag sa tidigare, inte alla gånger som vänner eller släkt är kapabla att vara ens vän. man får ta till sig dem som är det, söka stöd annanstans. Men självklart saknar man det egna initiativet!!! men om man tänker som så, hur lätt är det att läsa andras tankar Och visst går vi runt och ler fast vi egentligen bara vill skrika och gråta....inte så lätt att hjälpa oss då...

Gotlandsulrika,håll fast vid dem som visat sig vara där för er!!! *kram*

Jag vet precis hur du kanner det. Har helt tappat respekten for en av mina vanner pga ointresse i mitt brollop.
Kramar !

Bara för att man själv ställer upp kan man inte begära att andra ska göra det, det var väl självvalt i ditt fall? Och du gjorde det väl förhoppningsvis för att de skulle vara dig "skyldiga" senare i livet utan för att du ville.

Din bröllopsdag är viktig för dig men inte alls lika viktig för andra, det är bara att inse att det är så det ligger till. Man kan inte kräva, eller ens förvänta sig, att andra ska engagera sig i sitt bröllop. Jag personligen har aldrig varit ett dugg intresserad av andras bröllop förutom att jag har tyckt att det har varit kul att få deras deras glädje den dagen det begav sig. Innan jag började läsa härinne så hade jag inte ens kunnat drömma om att det verkligen finns folk som förväntar sig att deras vänner ska ställa upp en massa och visa sig engagerade och intresserade lång tid innan själva tillställningen.

Mitt råd är att lägga din energi på det du kan påverka istället för att fundera på allt vad du skulle vilja att andra känner eller gör. Det är ju faktiskt ditt bröllop och inte deras, och det kan ju aldrig vara kul att gifta sig om man känner sig så missnöjd.

Hmmm, synd, då hade ni sorterat bort mig som vän i så fall.
När någon kompis ska gifta sig så blir jag glad, men inte hoppar jag upp och ner eller pratar om det, eller erbjuder mig att ställa upp osv. Ber de om hjälp så får de så klart, men jag skulle inte göra så mycket på egen hand (utom möhippa och något tal/spex/sång på middagen).

Däremot, om deras hus brann ner så skulle de få bo hos mig hela familjen (utan att fråga). Om de råkar ut för en olycka eller någon dör så skulle jag också finnas där (det är då de flesta vänner försvinner).

"I nöden prövas vännen" heter det, inte när det är som roligast.

Säger som Aleta. Jag skulle kunna gå över vatten och eld för mina vänners skull. Om jag vet att dem verkligen vill och behöver de också.

det finns vänner som glädjs åt det mesta för sina vänner, sen finns dem som aldrig glädjs åt någonting och det uppenbarar sig inte förräns t.ex ett bröllop är aktuellt.
Aleta, det låter ju som att du ändå gör mer för en vän som gifter sig, än denna vän som TS pratar om...

Jag glädjs jättemkt åt mina vänners lycka men faktiskt så tycker jag inte det är en så stor grej när de gifter sig. För dem är det säkert det men inte för mig.

Jag har mkt lättare att glädjas när de lyckas bli gravida med ett mkt efterlängtat barn, vinner en budgivning på ett hus, eller får ett bra jobb. Saker som är mer konkreta och verkligen gör en skillnad för resten av livet. Rent praktiskt i vardagslivet så gör ju faktiskt ett bröllop varken till eller från, på mitt sätt att se på det och jag tycker faktiskt inte det är världens största grej heller. Inte tillräckligt för mig att explodera av lycka å deras vägar i varje fall.

Sen så skulle jag också ställa upp för mina vänner ifall de verkligen behövde stöd eller hjälp, men det har aldrig slagit mig att bröllop skulle vara en sån situation. Tycker det är rätt fräckt att kräva att en vänner och släkt ska ställa upp och lägga ner en massa tid på ens bröllop faktiskt. Alla har ju sina egna liv som de inte bara kan sätta på paus.

det jag menar är att vissa är aldrig där för en vare sig det handlar om en bebis eller hus eller annat trivialt som vissa anser att ett bröllop är. vissa vänner är inte kapabla att glädjas åt en vid stora händelser i ens liv. Inte ens säga grattis.

Nedan en dikt om vad bröllopet handlar om... hoppas den kan vara till tröst

Jag har drömt om den perfekta dagen
Om solsken och rosor, om poesi
Körsbärsblom och vitsippor i hagen
Orgelmusik och en felas melodi

Jag har drömt om en strålande fest
Med dans och sång och vackra kläder
Om att få vara den som begeistrar mest
När in i salen, in i dansen jag träder

Jag har drömt om att få vara gentil
Bjuda på allt och litet till
Skrivet i största möjliga stil
Minsta detalj ordnad så som jag vill

Men nu när den blir sanning, ändrar drömmen karaktär
Vad vet väl drömmar om vad lycka är?

Mitt hjärta kan säga mig, vad som är av vikt
Som överträffar både dröm och dikt

Den yttre formen är lätt att försaka
All skönhet och flärd kan stå tillbaka

Det viktiga är, vem som på kyrkans trappa väntar mig
Det viktiga är vad jag får lova dig

(LS Rönneke)

sååå fin dikt!!!

Jag förstår TS, jag hade blivit jättebesviken om ingen engagerade sig i mitt bröllop! Självklart är det viktigast att finnas där om något hemskt inträffar, dödsfall eller sjukdom eller ekonomisk knipa - men tycker också det är viktigt att kunna engagera sig när det händer något roligt. Ett bröllop är faktiskt en stor sak, jag kan inte komma på något större förutom då att få barn. Köpa hus, fira 50-årsdag, nytt jobb...nja, tycker bröllop är större!

Om någon av mina bästa vänner skulle gifta sig hade jag absolut engagerat mig, visat min glädje för deras skull och även försökt att hinna/orka/klara av fixa en möhippa. Det handlar inte om att allting skall vara storslaget och häftigt och dyrt och att möhippan måste kosta plenty...det räcker med att krama om och säga grattis! Kanske fråga hur planeringen går, om blivande bruden behöver hjälp med nåt eller kanske till och med planera en möhippa.

Explodera av lycka behöver man väl kanske inte göra, men ett stort och varmt " grattis!! " måste man fasenimig kunna klämma ur sig. Jag är inte alltid en bra vän, det vet jag, men att visa glädje över ett giftermål är för mig självklart! Lite visad glädje räcker ( sen att jag faktiskt tycker att man som vän bör kunna göra liiite till är en annan sak.. ).

TS, jag är ledsen för din skull - hoppas dock dina vänners oengagemang inte förstör din stora dag! Det viktigaste är att du och Mannen får ett underbart bröllop. Ett tips från en totalt okunnig är kanske att fixa en duktig toastmaster/toastmadame som kan styra upp det hela, OM nu dina vänner är så lata/oengagerade att de inte ordnat något.

Detta var tydligen ett hett ämne.
Låt mig förtydliga att jag inte förväntar mig att vänner och släkt ska hoppa upp och ned av lycka över vårt bröllop. Jag förstår att de flesta i ens krets ser det som en festlig dag och inte så mycket mer. Det är ju för oss dagen är viktigast.

Men jag som vän skulle göra mitt bästa för att planeringen runt den stora dagen skulle bli så minnesvärd som möjligt för min väninna, jag vill att hon ska ha så många härliga minnen som möjligt att le och skratta åt senare i livet när hon ser tillbaka. Och nej, jag "samlar" inte på tjänster och gentjänster. Det känns omoget att räkna vem som gjort mest för vem. Och man räknar inte heller med att folk ska lägga ner timmar i "arbetstid" inför bröllopet, det är inte det saken gäller. Detta gäller vardagslivet också.

Men ens önskan är ju ändå att ens vänner VILL ställa upp för en, inte bara när man ber om det. De tillfällen man behöver som mest stöd orkar man kanske inte be om det, och vem stöttar då?
Är det bara vid de stora tillfällena i livet man ska värna om varandra, hus som brinner ner, någon som dör? Vad är det för fel på att önska sig vänner som visar att de bryr sig?

Mina vänner har ställt upp när jag bett dem, utan att tveka. Jag har haft tur med det. Men för att upprepa det jag tidigare skrivit, ibland önskar man att ens vänner visade att de faktiskt har ägnat en tanke åt en även när man inte "bett om något".

Jag kommer vara lyckligast i världen på vår stora dag och detta kommer vara som bortblåst då. Mina vänner kommer finnas på plats och önska oss all lycka, det betyder mycket för mig.

Jag har lyckan att ha tre bästa vänner som jag alla träffade 1997. En blev snabbt min bästa vän och ett år senare kom nr två. Nu för bara 4-5 år sedan kom nr tre in i bilden och dom skulle göra allt för mig och jag för dom. Men engagemang i mitt kommande bröllop kommer nog nr 1 stå för då hon älskar plannering, pyssel och allt sånt.

Jag har inga "gamla" vänner från barndommen på jag flyttat nästan en gång om året under hela min uppväxt. Men mina nya bästa vänner är lika bra som gamla bästa vänner.

Tar man på sig en uppgift som det ändå är att tacka ja till ett hederuppdrag som tärna eller liknande då vet man ju också att det kräver lite av en. Men jag känner mina vänner så bra att jag vet vem jag skulle lägga vad på.