Deppig inför bröllopet
Nu närmar det sig, på lördag ska vi gifta oss. Just nu känner jag mig rätt nere. Det ska bli dåligt väder, och vi har den bästa planeringen utomhus (trädgårdsfest), inne är mer en nödlösning. I ljusa stunder tänker jag att det blir lika bra inne, men detta är ingen ljus stund.
Klänningen är jättefin och kostade såklart ett antal tusen, men när jag lämnade den till sömmerskan för att den var lite längre i fållen på ena sidan lade hon upp den (och klippte bort tyget) så att den blev 1 cm för kort och man ser underkjolen. Klänningen är förstörd i mina ögon... dessutom är den lite större över bysten än jag, den passar efter ändring, men jag tycker att bystpartiet är "uppblåst" och jag är rädd att jag ska se klumpig ut upptill. Det såg i och för sig inte anmärkningsvärt märkligt ut sist jag provade, jag är bara ovan. Men jag är rädd att det ska kännas som om jag är utklädd, inte uppklädd.
Min mor anstränger sig så mycket för att hjälpa till, usch nu börjar jag nästan gråta. Vi gifter oss mest av juridiska skäl, inte för att vi är så romantiska, men det verkar jättestort för mina föräldrar fast vi bara menade det som något enkelt. Vi är verkligen på väg in i "bröllopssagan" av evig romantik, och det kan väl vara trevligt, men det känns lite falskt.
När jag tänker på att vi ska försöka skaffa barn börjar jag nästan också gråta. Jag, gravid? Ändå känns det rätt. Blä, jag är verkligen ur gängorna! Och förkyld. Och det ska bli dåligt väder. Och klänningen är förstörd. Och min mor anstränger sig så. Hon har tagit ledigt flera dagar, men min blivande man har bara tagit ledigt dagen innan. Han fattade nog inte hur mycket det skulle bli att göra, men det känns ändå irriterande. Jag har också lagt ner mycket tid på detta, han också förvisso, men jag förstår inte varför min mor ska lägga semesterdagar på vårt bröllop och inte han?
Vilken röra det här blev...