Många skriver om vad deras vänner gör för dem.. möhippa och hur de kommer på saker, brudtärnor..
De vänner jag hade försvann när jag blev gravid och inte festade varje helg längre..min sambo har vänner, de kommer säkert göra nåt för honom..jag har bara min sambo...
tycker de är så roligt att många har vänner som gör fina saker för dom..samtidigt blir ja ju lite ledsen.. varför inte jag?
Oj, jag känner också igen mig massor. Jag ledsnade på krogen för ett par år sedan och när jag mer eller mindre slutade gå ut försvann nästan alla s k vänner - tydligen var jag bara rolig att umgås med så länge jag ville stå i baren och dricka drinkar... De få vänner jag har kvar är oftast fullt fokuserade på sina respektiven eller sina barn så dem ser jag inte heller så mycket av längre. Min sambo har å andra sidan massor av vänner och jag ser för mig vårt kyrkbröllop där min sida av kyrkan är i stort sett helt tom och hans fullsatt, massor av tal till honom och i stort sett ingenting till mig etc.... ingen rolig tanke.
Jag har inga råd eller tips till TS utan vill bara säga att det finns många som är i din situation! Vänner och bekanta kommer och går helt enkelt - jag hoppas att lära känna nya människor genom livet också som jag kan bli vän med i framtiden.
min släkt är mindre är hans emd..så på min sida blir de eko 
känns bättre när jag vet att de finns fler där ute
jag känner igen mig ocksa...jag flyttade utomlands för 9 ar sen och kände verkligen inte en själ där.Jag fick helt enkelt börja om fran noll. Det kändes jättetungt. Men pa olika vägar har jag byggt upp en vänskapskrets som kanske inte är den största men de är verkligen "riktiga vänner" som jag vet finns där för mig i vatt och torrt. Klart man har haft " festarkompisar " ocksa men sa precis som för manga av er var det samma sak här, sa fort man inte gar pa krogen lika ofta som tidigare sa faller de " vännerna" bort. Och ärligt talat kan man gott klara sig utan dom " vännerna" ända 
Jag känner också igen mig. Jag har flyttat 120 mil för att bo med min sambo (för snart två år sedan). Jag har kvar en del vänner från där jag bodde förut som kommer komma på bröllopet. Här har jag ingen som jag umgås med så mycket, som jag känner att det är min vän, mer bekanta. Sen har min M2b två systrar också som jag trivs bra med, men vi träffas bara när failjen träffas, vi brukar inte umgås bara vi.
Å andra sidan har inte heller min M2b speciellt mycket vänner kvar ,eftersom du flyttat här ifrån. Men han har fler bekanta och människor som han vet vilka det är här.
Jag vet inte om jag kommer få någon möhippa, kanske att M2b's systrar fixar någonting...
Jag var på ett bröllop där det var rätt stor skillnad i antalet från respektive sida - när vi kom till kyrkan sa kyrkvärden att vi inte skulle tänka att vi skulle sitta på ngn speciell sida utan ta där det var ledigt. På så sätt blev det inte "övervikt" i kyrkan och sen på festen är det ju ingen annan som reagerar även om jag förstår att det kan kännas trist för er!
Jag känner igen mig. Även om ja just flyttat hem så är det inte många som jag umgås med här utan de bor 15-130 mil bort.. men jag är inte deppig för det. Jag gifter mig inte för hippan utan för mig är det huvudsaken att de som betyder mest för mig kommer på min dag :) Ändå förstår jag er.
Är de fler som bor i norrland kanske vi skulle göra nå ihop? Turridning eller något annat trevligt :) (jag har visserligen ingen ridvana så jag är sju sjukt tråkig att rida med ifall man är ridvan ;))
Allehanda - är det ovanligt med kyrkvärdar på bröllop? Då får väl vi vara tacksamma som får två + vaktmästare som sköter ljudet med mera!
Jag har väl oxå tröttnat på kroglivet, mycket pga fästmannen, men jag har några få nära vänner som jag kan umgås med ändå. Men jag måste erkänna att det blir mer sällan nu för tiden, nu är min fästman min bästa vän och den jag umgås mest med (och trivs bäst med).
Men jag ser inget problem med att ha en möhippa med kvinnliga släktingar om det är de som finns i ens omgivning. Hellre än gamla kompisar som man inte har nåt gemensamt med längre. Jag tror att systrar, mammor, mostrar, fastrar, kusiner, svägerskor mfl skulle tycka att det är kul att hippa dig. Be nån av dem ordna en hippa för dig.
För övrigt har min fästmans vänner även blivit mina vänner, och jag hoppas verkligen att deras flickvänner kommer på min möhippa!
Det jag tror att jag försöker säga med mitt inlägg är väl att jag vet hur tråkigt det känns när ens gamla "bästisar" övergett en. Men man kanske kan se sig omkring bland sina släktingar och nya bekantskaper och hitta nya vänner!
TS: Känner igen mig jättemycket i det du skriver. Tröttnade på fest med mera för några år sedan (inte fått barn - bara jädra tröttnat!), flyttade för mindre än ett halvår sedan och har nu väldigt få vänner jag umgås aktivt med (och de är inte sådär supernära vänner heller).
Jag och min fästman har bestämt oss för att vi ska gifta oss utan gäster, utomlands (för att undvika att göra alla som inte blir inbjudna upprörda och ha lite mysigt på samma gång, haha!), då vi har lite ojämn släktfördelning också.. Då känns det inte lika jobbigt med att det inte blir en massa "kringgrejer" som jag missar därför att jag inte har så många tjejkompisar kvar!
Kan du inte be värdparet att säga att de får sitta blandat i kyrkan istället. Det sa vår präst var ok om man har ojämt fördelat med gäster.
Annars försök att fokusera på och vara glad för de gäster som du har där, och det viktigaste är ju att du o din sambo blir gifta, eller hur!
Njut av dagen och jämför inte hur det kuuunde ha varit...det är alltid orättvist, och säkert är någon annan avundsjuk på dig för något annat!!!
Jag bor strax utanför Skellefteå
Otäck timing på att hitta den här tråden. Är också jättedeppig nu över att jag känner mig lite ensam i den här stan.
Så sent som igår sa jag till min sambo att det känns tungt. Det händer liksom något för hans del hela tiden. För det första så är det helt sjukt hur mycket fester de har på hans jobb. Firmafester, avdelningsfester, julfester, konferensfester, afterworkfester. Jag får en klump i magen. Och så har han sina två bästa kompisar som han träffar i princip varenda dag och äter lunch med och alltid lördagslunch. Han har sin familj och sina systrar i en stad 5 mil härifrån där han är 2-3 ggr/vecka för att han spelar fotboll där, och han har sin barndomskompis i fotbollslaget. Men jag som inte bott här så länge och inte kommer härifrån har typ ingen (känns det som). Och vi är bara 3 anställda på mitt företag så det blir inte en massa fester, och förresten lockar det inte med fester så heller. Familje bor 35 mil bort.
Som förra helgen, ville jag ha sällskap i parken i solen och ringde tre vänner (ingen kunde) och sen var det slut. Känns som man helst vill flytta hem igen. Har också funderat på hur mina tärnor ska kunna ordna möhippa och finnas där och välja klänning och så när de bor 35, 60, 50 och 42 mil bort.
Jaa, jag flyttade till dalarna för 10 år sen för jag fick jobbet.
jag kände då bara 1 person på jobbet, resetn var halvbekant.
Idag kan jag säga att jag känner alla bra men ändå inte.
Vänner som jag hade innan jag flyttade, kontaktar jag inte så myclet men när jag är och hälsa på min mamma så träffar jag dom och hade alltid kul tillsammans.
Hos dom känns det som jag kan prata med om vadsomhelst
Medan vänner här i dalarna pratas det ganska ofta om vår familjer eller om någon vi känner.
Samtalsämne är olika oxå.
Jaja...det blir så ibland.
jags kulle vilja flytta så jag kunde börja om, alla är så svåra i den här stan.
Om man kunde få ha en eller två vänner iaf. Kunna fika nån gång, smsa lite, bara ha nån
