Ville bli överlämnad - men fick inte!

Eller varför inte låte brudgummen vänta vid kyrktrappan och bruden går med sin far längs kyrkogårdsgången och blir överlämnad vid dörren? Låt gästerna stå kvar ute tills det skett och därefter låter man gästerna gå in, brudparet får några minuter för sig själva och sen kan vigseln börja?

 

Men då blir det ju fortfarande brudöverlämning och jag tror inte att det var fokus för den här tråden, eller?

Jag uppfattade det som man ville hitta en lösning för överlämningen som inte gick att genomföra. Jag tänkte detta var en möjlig lösning om kyrkan inte acceptera det.

Nej, det funkar inte om t ex pappan är död eller man har valt bort överlämningen av principskäl.

Jag tänkte att vi skulle hitta alternativ genom att tillfredsställa så många önskemål som möjligt som man har kring detta trots att det inte gick att genomföra.

Ett annat exempel:
Hur ska man hedra sina föräldrar på ett bra sätt?

 

Nej, det vara bara ett av exemplen som Aleta tog upp men låt gå då. Tror dock inte att det var syftet.

Nej det funkar inte om pappan är död, men då kanske det finns någon annan man vill ska göra det om man vill bli överlämnad vill säga.

Hedra sina föräldrar finns många sätt att göra på. Är de inte längre i livet så lägg brudbuketten eller annan bukett på deras grav. Är de i livet och deltar på bröllopet, håll ett tal för dem eller överlämna en present som betyder något osv.

Så har jag börjat fundera på om vi ska göra för jag vill egentligen inte bli överlämnad men vill inte träffa min blivande förrän det är dags för vigseln och då får man ju fånga detta ögonblick också.

Om kyrkan man viger sig i är en korskyrka kan man ju välja varsin ingång? Har för mig jag har hört om någon här på forumet som skulle göra så.

Ja, jag tror att man kan göra något riktigt fint av det.
Att överlämna brudbuketten är ju dessutom riktigt gammaldags och det tycker jag mig ha läst att många är.

jag tror att det är viktigt att se till att man har lite tid på sig så att man inte känner sig stressad utan verkligen kan njuta av de där ögonblicket.

Själv kan jag lätt blunda och minnas de där pirriga sekunderna innan vi steg fram hand i hand bakom husknuten och gick fram till gästerna. Det var det starkaste ögonblicket för mig under dagen.

Jo, det är ju en tanke, men jag tänkte att vi skulle ha förutsättningarna att man följer kyrkans ordning och går in tillsammans, men ändå försöker tillfredsställa de önskemål man hade kring sin vigsel.

Om vi hjälps åt att analysera vilka moment och känslor som är inblandade så borde vi tillsammans kunna komma fram till en kanondag!

Jag tror, som ni skriver, att mycket av det ligger i det romantiska att brudgummen står och väntar där framme och får se sin blivande brud - för första gången (viktigt) - alldeles innan det stora ögonblicket.

Kan inte bruden "gömma sig" i sakristian så de möts upp sekunden innan det är dags för ingång? Då finns ju fortfarande den där "ny-känslan" kvar medan man marscherar in, och det är till och med möjligt att brudgummen inte ser ordentligt på bruden förrän de står där framme.

Fast vigseln börjar ju när portarna slås upp och musiken börjar.

Jag tycker att det är oerhört romantiskt att man träffas precis innan, verkligen ser på varandra och sedan tar varandras händer för att möta församlingens blickar när man går in.

Jag tror att man minns ögonblicket när man såg varandra mer om man är på tu man hand än om alla tittar på en samtidigt.

Och så en fotograf förståss!

Jajjamän!