Vågade fria tillslut.... o så "fel" det blev, iaf lite komiskt. Måste bara få berätta :-) (lång)

Har alltid velat gifta mig, tycker det är en av det där 5 "måstena" i livet. Man föds, döps, konfirmeras, gifter sig o dör. "Lite" bakgrund först...

Har 2 långa förhållanden med brutna förlovningar bakom mig (växlade ring som brådmogen 16åring o vid 24). Båda gångerna trodde jag det var forever å att bröllop o barn ingick i paketet, var viktigare än själva förhållandet är jag rädd... Från 1a brutna förhållandet gick jag bruten o gick in i nästa innan jag rest mig. 2a gången hade jag lite med skinn på näsan, var ca 10 år äldre o hade fått barn. Var sliten men inte knäckt o skulle nog aldrig börja om var planen... Men ack vad jag bedrog mig

1 1/2 (flirt o partyfyllda) år senare möter jag ett par underbara, menande ögon o vägrar möta dem igen för jag visste vad de innebar... Men möter motvilligt de där läskiga ögonen igen o igen under de närmaste månaderna o mantrar *ska inte inleda nått förhållande* om o om. Ca 6 mån senare är jag väl nyfiken o när det sen händer en grej som ändå spräcker muren jag byggt upp runt mig o dotter tänker jag *shit the same*. Nästa gång ögonen möts säger mina OK o på den vägen är det...

Har haft ca 7 underbara år o ser inget annat än att det kommer att fortsätta så. Har inte haft en tillstymmelse till känslan av att jag "måste" förlova eller gifta mig. Men just därför att det är så bra skulle jag vilja ta det där sista steget men bara för kärlekens skull. Har funderat sen jag blev med vår dotter för nått år sen men det har hela tiden kommit nått emellan, främst andra bröllop. Tyvärr har vi folk omkring oss som hela tiden tror att folk gör saker för att vara "lika", står hellre över än hör "det där gör ni bara för att den o den gjort det". Har delvis oxå väntat på att få frågan från honom...

Förra påsken hade jag bestämt mig för att lägga ett frieri i påskägget men helgen innan får jag veta att älskade minsta lillasyster blivit friad till o att det skulle bli bröllop om några månader. La inget frieri i påskägget, ville inte ta "udden" av hennes bröllop utan låta det vara det första (o enda?) bland oss många syskon. Ingen större uppoffring

Men i år tog jag tag i påskäggsfrieriet o gjorde ett sött litet kort med en vers där jag frågar om jag får bli hans fru, jag la i botten på ägget o väntade o väntade o väntade. Vilken nervig påskhelg det blev...

Nu till det lite komiska... Annandag kväll har han ff inte komenterat nått, godiset är uppätet, jag har febrilt funderat på hur jag ska göra, fråga om han läst? vänta? eller???? Vi ligger i sängen för sambon ska upp tidigt o jobba. Vi tittar på 2 1/2 män där Sheen lägger en ring i sin tjejs champangeglas o hon sväljer den, hon har kört en hel del med honom under avsnittets gång o han muttrar nått om att "när de får en ring går garantin ut". Sambon kommenterar då att det är tur att jag aldrig ska få en ring... O jag går nästan i taket o säger till slut att "det där med ringen hade du väl kunnat säga tidigare o snyggare o inte väntat på nått sånt här tillfälle".

Sambon ser ut som ett ? o jag påpekar olämpligheten i vad han sagt o han ser ännumer ut som ett?

Tänk er nu mig, bröllopssugen men har aldrig eg sagt nått, hintat lite ibland o gjort helt klart att OM jag ska gifta mig blir det privat utan gäster o att jag inte vill förlova mig.

O tänk er honom som påstår att han aldrig ska gifta sig men som kommer med små hintar (i mina öron) om nått framtida privat bröllop o vad jag ska heta i efternamn osv. Men jag vet att han är tveksam, mycket pga ekonomin men oxå för att han inte riktigt ser "nyttan" i det. (han ser inte nyttan i tex jul o födelsedagsfirande heller)

-Ja, du har väl läst kortet i påskägget säger jag.
-Va, vilken kort? Ägget är ju tomt, jag har inte sett nått!
-Det ligger iaf en i ägget!
-Men det borde jag väl ha märkt, eller?
-Det ligger iaf där! Gud så fel det här blev då...
-Va, men va stod det då?
-Du får väl gå å läsa! (gömmer mig bland kuddarna)

Han kommer tillbaka, jag håller på att dö under mina kuddar, får världens varmaste kram (som så ofta annars) o han gapskrattar
-Där ser man, jag bryr mig visst mest om godis jag.
Mina tårar rinner (som vanligt när nån form av känslor är inblandat) o han tycker det hela är urpinsamt dels eftersom han missat kortet o dels eftersom han inte kan svar JA rakt av.

Han har inte fattat att jag vill bli gift, jag har inte fattat att han faktiskt ser det absolut helt onödigt, inte ens som en romantisk grej o det jag tagit som hintar har han menat som skämt :-S. Karln hamnade i lite chock faktiskt. Han ville smälta det hela några dar, vi har knappt hunnit prata sen dess pga det ena å det andra.

Han sa oxå att egentligen skulle han kunna göra det för att JAG skulle bli "nöjd" men det kändes inte riktigt ok eftersom han förstod att det inte skulle kännas bra för mig egentligen. O så är det, jag vill men det är inte livsviktigt o, ok, han kommer inte att tycka att det är fullt så känslofyllt som jag kommer att göra. Men ska vi göra det så SKA även han känna för det o inte bara gör a det för mig. Sen ville han iaf veta lite om kostnader, hur jag tänkt o var osv. Har inga eg planer, det är grejen i sig som är vikig.

Jag har ingen aning om hur det går MEN, hur som, så har jag fått det ur systemet nu. Han menade oxå att jag får skylla mig lite själv eftersom jag aldrig sagt nått. Han trodde jag var helt ointresserad av äktenskap, därav chocken, annars hade han nog reagerat annorlunda sa han. O han trodde inte det var omöjligt att han själv tagit upp frågan om han bara "vetat" o hunnit vänja sig med tanken (hu så hemskt det låter :-S). Vi fick en kanonpratstund om vad som är viktigt för oss o det var en bonus även om sambon fick gå upp trött till jobbet.

Har iaf lovat ett livstids garantibevis om det blir av

Så det kan gå... J***a Charlie Sheen