Hjälp! Ska jag lita på min m2b?

Jag är sedan ett par år tillsammans med en underbar man som jag skrattar mycket med och känner mig trygg med på alla sätt. Min familj älskar honom och vännerna med. Vi planerar bröllop nu och jag borde vara jätteglad. Jag kan dock inte mota bort klumpen i magen...
För att göra en lång historia kort- jag känner tvivel över huruvida jag kan lita på honom till 100 %Jag känner detta tvivel starkt och har känt det återkommande under de senaste tre åren. (Vi har varit ett par i tre och bott ihop ca 2 år).
Jag har egentligen inga "bevis" för att han inte är ärlig mot mig, annat än min egen intuition. Jag vet inte om det är jag som är/håller på att bli lite knäpp eller om min magkänsla stämmer. Jag känner mig så orolig och ensam just nu. Det känns fel att tala med någon av mina (våra) närmaste om detta, eftersom jag inte vill lämna ut honom, om jag har helt fel.
Detta är (antar jag) de händelser/situationer som fått mig att tveka:
1) För ca 2 år sedan upptäckte jag att han brukade porrsurfa. Jag blev sårad eftersom han gett intrycket av att inte "gilla porr" men främst över att han ljög. (Han blånekade till det tills det var bevisat så att säga.) Jag tycker att man kan ha "sin egen sexualitet" och tycker inte att erotik är fel, däremot är det tråkigt att porrindustrin är så kvinnofientlig. Hur som helst, så länge det inte handlar om några "sjuka grejer" så tycker jag vi kan ha vår egen sexualitet och vår gemensamma. Det som gjorde ont var att han ljög mig rätt upp i ansiktet. Detta hände dessutom igen vid två tillfällen till. (jag hittade något på vår gemensamma dator och han blånekade tills han var överbevisad).
Efter att ha funderat över det och pratat med väninnor om fenomenet så beslöt jag ju uppenbarligen att förlåta honom. Jag var noga med att förklara att det var LÖGNERNA som var problemet. Jag var dock besviken över att han inte kunde samtala med mig mer än han gjorde kring själv problematiken (vad känns ok och inte ok med porren osv.) Han var överhuvudtaget inte särskilt pratsam.
2) Bara någon månad senare upptäckte jag ett kvinnonamn som han hade googlat på, som jag inte kände igen, när vi satt tillsammans framför datorn för att googla ngn info om ngt. Jag är inte alls (eller var inte?) den svartsjuka typen och hade ingen tanke på att det var ngt konstigt, jag frågade bara i förbifarten om det var en kollega (han hade precis bytt jobb). Det var hans reaktion som fick varningslampan att tändas. Jag vet inte ens vad det var, hans tonfall eller ngt, men det tog en millisekund så visste jag att ngt var fel. Han svarade att han inte hade en aning, men vem skulle annars ha sökt på våran dator? Eftersom jag direkt känt att ngt inte stämde så pressade jag honom att vad fan händer, berätta vad det är! Han ändrade sig då till att det var en vän som hade sökt på namnet. Jag kände i samma veva igen namnet (en flyktig bekant som jag tyvärr vet att min sambo legat med innan vi blev ihop).
Han menade att de (han och vännen) hade kommit att tänka på denna gemensamma bekanta och vad hon gjorde nuförtiden och därför hade vännen googlat på henne. Ok, då ringer jag upp honom och kollar att det stämmer, för jag känner att något är fel! Sade jag och först när jag skulle ringa så erkänner han naturligtvis att det var han som sökt på hennes namn.
Jag undrade självklart varför, och var rasande för att han fått mig att känna mig som en svartsjuk maniac. Jag var så otroligt arg för att han LJÖG och försökte återigen förklara hur VIKTIGT det var för mig med total ärlighet i en relation och att det bara förstör att ljuga!!! Vi pratade ut och han sade att han helt enkelt bara varit nyfiken på vad hon gjorde idag och att han var ledsen att han ljugit med att det var hans första instinkt för att ?han visste att jag skulle misstolka det?. Jag tycker inte att han kan lägga över det på mig, utan hans första instinkt borde givetvis vara att säga som det var! Jag beslöt ju att lita på honom.
Samma sak här, det var oärligheten som brände.
3) Han har ljugit om småsaker (väldigt obetydliga, men ändå).
4) Jag har vid två olika tillfällen känt att det varit ngt konstigt med två kvinnor. (Båda gångerna grannar som jag inte känner alls). Den ena grannen bodde i lgh mittemot. Hon hade det som övernattningslgh och var bara där ibland. Hon verkade jättetrevlig. Hur som helst, det ringde på dörren en dag och m2b öppnade, jag låg i soffan och syntes inte från dörren. När han öppnat dörren hördes ett glatt och nästan fnissigt ?? Hej!? och jag reagerade nog på hennes tonfall (visste inte vem det var men tyckte det lät på tonfallet som att hon kände oss/honom. Jag var på väg upp ur soffan för att se vem det var, och hälsade på henne (då såg jag att det var grannen). Det jag reagerade på var att hon sade hej och sedan blev det tyst. Eller så tog det flera sekunder innan han svarade, jag minns inte vilket. Sedan fick hon fram att hon ville låna en skruvmejsel. Det KÄNDES som att hon fnissade fram ett hej och sedan blev det konstigt (typ han signalerade att jag var hemma eller hon hörde mig). Detta låter helt sjukt att skriva, det måste låta som att jag är helt paranoid, men det enda jag kan säga är att jag fick en dålig känsla.
Jag sade detta till m2b (halvt på skämt) så fort hon gått, han höll på att skratta ihjäl sig. Jag frågade någon dag senare rakt ut om han hade haft ihop det med henne och han svarade definitivt nej och ngt i stil med att hon är ju10-20 år äldre än honom. Jag kände mig skitdum, men jag har ändå haft svårt att släppa att det VAR ngt som fick mig att reagera. (Hon flyttade strax efteråt).
En annan granne som flyttade in strax innan vi flyttade ut (samma port) kändes flörtig mot honom och det kändes som att han inte hade avvisat henne tydligt. Samma sak här, känner mig naturligtvis helt paranoid. Han var ordförande i brf just då och hon ville prata med honom om allt möjligt, jämt och ständigt.
Jag har även reagerat på en viss chef han har på jobbet (aldrig träffat henne). Någon kväll när de hade haft sent möte och jag råkade fråga vilka som varit där så sade han hennes namn sist och på ?ett underligt sätt?. Jag vet att jag låter knäpp, men det var samma sak, ngt fick mig att reagera. Jag frågade halvt på skämt om det hade ihop det och sade som det var, att ngt fick mig att reagera. Han skrattade och sade att hon är för gammal för mig.
Eftersom vi fortfarande är ett par så har jag ju bestämt mig för att det är jag som är knäpp och att han faktiskt är den fina, trygga, roliga och sociala mannen som jag tror att han är.
Ändå kan jag inte låta bli att bli rädd- nu när vi börjat planera bröllop- tänk OM jag har rätt. Om jag tänker tillbaka på tidigare relationer så kan jag konstatera att om något har ?känts? fel, så har det varit det. 100% av gångerna. Samtidigt kan jag/vill jag inte tänka mig att min älskade m2b skulle kunna göra såra mig så. Varför skulle man vara ihop med och gifta sig med någon om man ville ha andra? Det gör mig galen att känna detta tvivel och det börjar också göra mig till en svartsjuk människa. Jag vill inte känna så.
Snälla hjälp mig, någon med erfarenheter? 