varför får alla påpeka mina "brister"?

har inte läst allt i tråden, men o vad jag känne rigen mig!! Jag är liten och smal och har alltid varit det(förutom när jag varit gravid).
Just nu har jag panik för att jag gått ner 2kg och min brudklänning känns lite för stor!! Det är två månader kvar till bröllopet och jag kommer att få kämpa som ett djur för att gå upp dessa två kilo! Jag äter redan mkt och ofta, men nu måste jag pressa i mig mat och absolut inte träna något. Men folk fattar inte. -Vaddå det är väl bara att äta mer så går du upp. Jamen jag äter ju jämt!

Jag må vara helt störd och udda, men jag tycker faktiskt att det är BRA när folk säger ifrån om de misstänker att något inte är bra. Om jag träffar en vän och hon/han ser fördjävlig ut så kan jag inte hålla käften utan jag frågar vad som hänt. Och det handlar inte om att jag mäter någons människovärde utan om att jag bryr mig. Att någon går upp eller ner i vikt är det mest synliga tecknet på att något inte är som det ska, så varför ska det vara så fel att kommentera det?
Det kan gå så horribelt fel när folk inte vågar säga ifrån, så jag lever gärna med att människor visar att de ser mig, även om det blir lite obehagligt att inse att jag inte kan dölja precis allt för omvärlden.

Puuh..känner igen det där. Har varit underviktig största delen av mitt liv. Att skolsköterskan och folk i allmänhet etc jämt tolkade allt som att jag hade anorexia gjorde inte saken bättre. Som tur var hade jag vettiga föräldrar som förstod att det bara var min kropps typ. Jobbade därför i ca tio år med att äta upp mig genom att utmana mig själv att äta mer och mer. Synd att man ska känna att man måste göra så. Nu är jag inte underviktig längre utan skulle tom kunna må bra av att slimma till mig med träning.
Men fortfarande så visar mitt BMI att jag är i riskzonen för anorexia. Så både det här med vikt eller BMI är BS i mina öron.

Du kanske ska prova med att säga som det är till folk.Även fräsa ifrån ibland. Enda gången jag har kunnat föra en konversation med någon som förstår mig var när jag pratade med en tjej som kämpat hela livet med att gå ner.
Hon förstod mig när hon väl insåg att vi båda egentligen hade samma problem med vikten fast från två olika håll.

Jag har inte ditt problem, utan det motsatta... Där emot har jag en mycket god vän som har samma som dig... Vi kämpar båda med vikten, från olika håll...
Hon ligger idag efter en viktuppgång på 5kg på ca55kg och 184cm i längd. Hon har ett BMI på 14.9.... Gissa om hon får höra att hon måste vara anorektiker?
Jag har sett tjejen äta mer än en gång.. o hon äter enorma mängder - inte ovanligt mer än dubbelt så mycket som mig, flera gånger om dagen. Hon har provat allt från att äta så hälsosamt och "korrekt" som möjligt, till att leva på pizza och hamburgare...
Hon lyckas gå upp i vikt om hon lever på pizza, men istället förlorar hon all energi då hennes kropp inte gillar den typen av mat..
Läkarna säger att hennes ämnesomsättning är normal, så vad är fel? Ingen vet, o ingen bryr sig om att ta reda på det...

Det är ju just det, man får ingen hjälp eftersom manb "bara" är underviktig.
Jag måste äta många gånger per dag, småäta, bara för att orka med det vanligaste, duscha, stäöda lite, diska och gå ut med hunden.
Nu när jag jobbar äter jag en ordentlig lunch, en ordentlig mioddag pluss två proteindrinkar per dag.. Dessutom äter jag en enorm frukost, TVÅ gånger innan jag går till jobbet (kliver upp tre timmar innan jag börjar) och småäter hela tiden.
Med den "strikta dieten" lyckas jag i alla fall behålla mitt BMI på 15,9 trots att jag har ett hårt och krävande fysikst jobb.

Energinivå? Megalåg, sover minst 12 timmar per natt bara för att palla med.

Men läkare vet inte vad de ska säga, ta lite mer smör på mackan se en, då började jag skratta och gick. Vad är det för sak att säga när jag förklarat hur mycket jag äter???

Men apropå att det är bra att folk kan påpeka om de tycker nått står fel till. Vist det är bra att man vågar men gör det som en vän. Man behöve rinte säga: Men gud va smal du är? Äter du inte?

Man kan fråga om allt är bra, hur går det med vikten? Du vet att du kan komma och prata med mig om det är nått som tynger dig etc.
För som med det mesta handlar inte anorexi om mat utan om en förvrängd syn på sin egen kropp. Och det hjälper inte att folk påpekar att man borde äta...

jag måste bara säga att man kan ha problem med maten utan att erkänna det. Men det betyder inte att ni har det, men som Taha resonerar tycker jag att det är bra att vissa säger ifrån. Fast det finns sätt och sätt att göra det på. Dessutom beror det på vem som säger det. Tycker inte främlingar har rätt att säga något t.ex....

Vi är alla olika och att gå efter ett BMI system är som att gå efter en checklista över hur man ska se ut. Det är inte menat att man ska följa punkt och prickar men det har blivit det, tyvärr.
Någon med BMI på 24 kan se ut som en 'normal'byggd person, den kanske har mer muskler helt enkelt!
Sedan dem som är smala kan ha en muskeltyp som är stark men inte tar stor plats om ni förstår mig.....och väger därför mindre osv osv.

Dem som äter mycket, dem tömmer ju också systemet fortare än någon som bantar t.ex och har man haft den matvanan hela sitt liv så har ju kroppen vant sig och ämnesomsättningen är hög.
Det finns lika många olika anledningar till detta som det finns individer.

Man ska prata med någon om man är oroad, men det ska inte gå för långt. Följ inte BMI, titta på personens hälsotillstånd!

Vitamin brist är jättevanligt hos överviktiga t.ex, och att vara undernärd! Men det är det nästan aldrig någon som inser....

Måste bara säga om BMI - det var ett mått som man tog fram för sängliggande äldre människor, för att veta om DE var under- eller överviktiga, inte för folk som rör på sig och äter normalt och hela den biten...
Ser tex på min M2B och hans pappa; de är båda ganska korta, men väldigt muskulösa av naturen - breda axlar, grova ben osv. Min svärfar var på hälsokontroll på jobbet nån gång, där läkaren sa till honom att han var överviktig enligt BMI-modellen. Ja, men titta på mig då! sa svärfar, och då fick ju läkaren hålla med... En 50-åring med synliga muskler över hela kroppen och inte ens tillstymmelse till gubbmage...

Ta BMI med en nypa salt!!

Ja inte ser jag på BMI som nått jag utgår ifrån helt. men det är tydligt att jag är lite väl långt under "normal" värdet.
Nä jag utgår ifrån mitt mående. Svaghet, trötthet och illamående konstant. Har väldigt dåligt imunförsvar, har så gott som konstant feber och lider av många sorters problem både fysiskt och psykiskt.
För att få nån rätsida på det har jag bestämt mig för att koncentera mig på kroppen nu, man kan inte må psykiskt bra om man ständigt har ont och är sjuk.

Hoppas bara jag lyckas för nån hjälp får jag inte. Erbjöds hjälp på ett ätstörningscenter, men det är ju inte det som är mitt problem. Dietist skulle ju vara nått att gå hos men jag litar inte på dem i vilket fall. Alla ska vara så extrem. Jag tror på lagom är bra, att man ska lyssna på kroppen och varriera både kost och träning så mycket som möjligt..

Men ja vi får väl se om det går!

Problemet är att jag gått i therapi i nästan 10 år. 8 år aktivt (en gång i veckan eller mer)
Jag vet var i mina problem ligger, lider av panikångest, agorafobi och kraftiga sömnsvårigheter så jag äter mycket medicinering just nu för att klara av att jobba i Norge.

Jag har varken råd eller tid med therapi nu men vill ha hjälp med att ta reda på vilken kost är optimal för mig.
Jag kollade och hörde mig för om det här centret och tyvärr är det en "Bitten-variant". Säg vad ni vill om henne men sockerhatet är löjligt långt gånget enligt mig. Det är helt enkelt inte okej att påstå att sockerberoende har det värre än heroinister. Och det säger jag då jag upplevt båda beroendeformerna.

Jag har aldrig stulit för att få tag i socker om man säger så...

Nej jag vill komma till en vettig person som inte snöat in sig på ETT spår! Och det verkar omöjligt. Antingen ska man äta noll fet eller bara fett - inge socker eller bara socker. Kan ingen kiomma med en normal-nyttig diet? förmodligen inte... nej jag tror inte jag skulle kunna lita på en dietist heller och verkligen inte på någon på ett center för ätstörningar.

Jag är själv lättpåverkad och har förr fallit för både den ena och den andra varrianten av behandling och har farit väldigt illa av det ett antal gånger.

Nu på senaste gick jag ner i vikt för att jag inte hade råd att äta. Det är den vikten jag kämpar med att gå upp igen nu. Så mat måste gå långt före therapi just nu!