Kalla fötter, någon?

Jag känner lite då å nu att "ska vi verkligen göra detta?".
Speciellt när jag börjar fantisera om hur dagen kommer utspela sig. Men jag är nog mest nervös inför själva bröllopet.
Visst, nog har man ju sina tjafs å bråk å stunder då man vill ge upp.. men, är man så bensäker på att man inte vill dela resten av sitt liv med någon annan än den man nu planerar att gifta sig med så ska man inte vara orolig om man får lite cold feet. :)

Jag vet inte riktigt. Jag kan känna att det känns overkligt, men inte så jag tänker att jag inte vill utan istället att man inte får vara så lycklig. Kan det inte vara så för många egentligen? Att det känns så bra att det nästan känns fel?

Menar du för själva akten? För vad den står för?

Nej, inte efter snart 11år och ett barn tillasammans. Då hade jag större funderingar när jag var gravid. Men nu är det självklart. Klart vi är rätt för varann med alla fel och brister.

Jag har förstått att en del faktiskt börjar tänka mer att, Gud detta är ju ett livslångt beslut ändå. Kanske börjar man då analysera förhållande och verkligen syna det i sömmarna ju närmare dagen D man kommer.
Så har jag upplevt att somliga känner. Och det borde man ju göra också.

jag kan bli nervös när jag tänker på att det är för alltid. eller det ska ju vara det iallafall och det är något jag tar på största allvar.
och visst kan jag bli galen på min m2n ibland men vi älskar varandra och våra brister och "fel".

jag tycker att det är en väldans skillnad på att få kalla fötter eller känna sig nervös! det är ju trots allt en väldigt stor, viktig dag som många av oss lägger MYCKET pengar på.....då ska det kännas lite nervöst!

Men hur vet vad skillnaden på nervös och cold feet? Ha tålamod med mig (!)

Hur vet MAN ska det ju stå förstås...

Det jag kan känna är att jag ska vara med samma MAN resten av livet! Inte att jag är osäker på honom absolut inte.. men det är liite skrämmande.

jag vet dock att vi är såååå rätt för varrandra..

Iblans smyger den tanken in.. men det känns inte som någon alvarlig tanke från min sida...

Fast kalla fötter kan jag absolut inte känna att jag har, jag längtar till att bli gift med honom!

Joo det händer faktikst. ibland har jag bara lust att rymma, jag har märkt att vi är lite FÖR olika ibland och för mig är det ju det att jag är äldre än honom och det märks ibland att vi är lite olika i livet om du förstår *L*

men så blir jag *kär* i honom igen och allt känns som bortblåst
MEN det jag är osäker på är om jag verkligen ska gifta mig i en kyrka igen ( är skilld) men detta är m2b's 1a bröllop och han vill ha kyrka så :-s. jag hade kunnat valt nån stand elelr så känner jag

hittade en super gullig sida där bl.a. det hät stod:
www.brollop.dk/Om-jag-ar-tveksam-till-giftemal.php

Hm, ja, jag älskar verkligen min fästman och tanken på att eventuellt förlora honom någon gång är hjärtskärande, samtidigt som jag har mina svaga stunder eller svackor. För visst har vi våra tjafs och problem, men å andra sidan, vilka förhållanden har inte det? Kanske är det för att jag har en skilsmässa (och andra förhållanden) bakom mig och många omkring mig som gått igenom samma sak som jag ibland blir lite nojjig över äktenskapstanken. Men jag vill verkligen tro att kärleken övervinner allt och jag vill ha familj (nu). Det är inte alltid lätt att leva i ett förhållande, men finns bara kärleken där så får man väl hjälpas åt att hålla den vid liv och lösa saker som dyker upp efter bästa förmåga.

Hade inte det minsta kalla fötter, maken säger att han inte hade det heller

känner flera som hade däremot - de tre som jag vet fortfarande tvekade på slutet är inte gifta längre

Har man allvarliga funderingar på om det inte är rätt så ska man nog fundera på om man verkligen ska gifta sig med den personen. Är man bara nervös och lätt osäker men att man känner att det är rätt ändå så är det väl bara att köra...