Hur rätt ska den rätte vara?

När det gäller hushållsansvar och ekonomi så tycker jag att ni ska sätta er ned och gå igenom alla detaljer, för det låter helt vansinnigt att du drar ett så tungt lass hemma och ändå jobbar! Detta måste ni nog göra utan att prata om hur det "känns" utan titta på vad som är rimligt att förvänta sig av varandra för att allt ska funka. Att han ser familjebiten som något han får "bita ihop" med får du inte ta personligt som du gör nu! Acceptera att han tänker så just nu, så blir det nog lättare för honom att acceptera att det han gör nu inte räcker för dig! Ni får båda "bita ihop " helt enkelt.
Och tänk vilken tur du har som har en man som säger att han skulle göra vad som helst för att hålla ihop familjen! Han inser nog bara inte riktigt vad det är han måste göra, och det får du hjälpa honom med tycker jag!

När det gäller hans kommunikation med barnen så måste han helt enkelt göra mer av det! Han måste avsätta tid efter jobbet för barnen varje dag och inte bara hänga med när det är någon aktivitet. Då tror jag att det där negativa kommer att försvinna av sig själv.

Usch vad svårt! Alla människor passar ju inte att ha barn, tycker inte det är kul osv, men nu HAR ni ju barn. Jag antar att ni har små barn, och visst, det kanske inte är askul att leka med dem om man hellre gör sina vuxna hobbies. Men kanske du kan få din sambo att inse att det han gör med er och barnen nu är en investering för framtiden, för att ha bra kontakt med dem när de blir större.

Rent generellt tycker jag att man ska som förälder och sambo dela sin fritid i fyra lika stora delar, en för när man gör nåt själv, en när man gör nåt med sin familj, en när man gör nåt som par och en när man är ensam med sina barn.
Det här kanske inte funkar i er familj. Om han inte tycker det är kul att umgås ensam med sina barn, så blir det inte bra för dem heller. Så för era barns skull kanske DU måste ta mer ensamtid med dem när ni gör sånt som din sambo inte tycker är så kul. Jag tycker förstås inte att den tiden han är själv ska gå på krogen eller fika med kompisar, utan att göra mer hushållsarbete, eller förbereda inför er gemensamma grejer, för att kompensera att du tar en del av ?hans? tid med barnen (den tid då du antagligen hade gjort något på egen hand annars).

Kan det fungera bättre om han får bestämma vad ni gör på era familjegrejer? Då kanske han faktiskt kan inkorporera vad han gillar i vad det är ni gör? Och barnen kanske kan bli intresserade av hans hobbies? Inom rimliga gränser förstås. Eller så kan ni kanske bestämma varannan gång. Oavsett skulle jag se till att på förhand avtala när ni ska ha familjetid och vem som bestämmer och förbereder vad ni gör, så att ni har en fast rutin på det.

Och nä, han uppför sig inte särskilt moget. Han har ansvar mot dig och sina barn, som han inte tar. Och han har en trist attityd som tänker att familjeliv är något han ?måste?. Det är klart att det aldrig kommer kännas roligt då! Frågar han sig aldrig vad hans inställning och beteende gör mot DIG, och ert förhållande? Om ni har en rolig och fin relation när det bara är ni, är han inte intresserad av behålla och vårda den då, lika mycket som du?

Håller med anne på grönkulla att det låter som han är ditt tredje barn...

Jag skulle aldrig orkat ha det så.

Ekonomiskt så borde det (med omedelbar verkan) fungera så att de nödvändiga utgifterna (kostnader för bostad, mat, räkningar, barnens kläder och gemensamma aktiviteter) tas om hand INNAN kvarvarande pengar fördelas mellan er.

Arbetsfördelning på jobb: Ni har inte möjlighet att anpassa era arbetstider så att det kan bli så korta dagar som möjligt för barnen på dagis genom att en av er lämnar och en annan hämtar barnen? Så att du kan gå upp i tid?

Arbetsfördelning hemma: Den måste ni ändra på... Han måste ta lika stort ansvar hemma som du gör. Han är en vuxen människa och ska kunna göra hushållsarbete utan att du talar om vad som behövs göras. I de bästa av världar fungerar det bra av sig självt, men för de allra flesta (?) behöver man sätta sig och diskutera vad som behövs göras varje vecka, hur mycket tid det tar och vem som ska göra det. Kanske även när det ska göras...
Glöm inte att involvera barnen, även om de är små så är det bra att låta dem vara med och hjälpa till. Även om det måste göras ordentligt efteråt...

Din sambo måste inse att oavsett vad hans kompisar har för familjeförhållanden, och hur de lever sina liv, så har HAN familj. Och det funkar inte att leva familjeliv enligt ett planerat schema, vill han ha det så kanske ni ska bo isär och så kan han få leka pappa varannan helg? Brutalbrutal-ärligt, jag vet. Jag hoppas verkligen att ni löser detta, var inte rätt för att ta hjälp utifrån. Familjerådgivning genom kommunen är ett bra tips. Det kan behövas nya perspektiv ibland, och nya argument från något annat håll...

Oj nu har det kommit många fler inlägg sen jag började skriva mitt.
Ta all utomstående hjälp ni kan få! Speciellt med ekonomin! Se till att få en budget för er SOM FAMILJ av någon som kan det där och som kan vara hans fönster till verkligheten. Att jämföra sig med singelkompisar och vad de kan göra med sina pengar är ju inte rimligt, men det kanske är lättare att ta från nån som inte är inblandad som du är. Ni får väl ha dina, mina, våra och barnens pengar då om han inte "tycker det är roligt" att köpa saker till barnen.

Och skriv sen upp ALLT som behövs göras i hushållssysslor inklusive barnhämtning och lämning och dela det rakt av. Sluta dalta med honom! Ta de sysslor som inte kan låta bli att göras, typ köpa och laga mat och så får väl huset vara skitigt och kläderna otvättade....

förlåt, jag vet att du älskar honom men han låter som en otroligt omogen person.

Tack för alla tips, förslag och stöd! Det är som så tröttsamt att alltid vara den vuxne och inte försöka dänga tillbaka när han klagar på mig. Det var skönt att få spy ur mig lite här bland främlingar.

Jag ska sätta mig ner och skriva lite listor nu och fundera på var min gräns går. Vad man egentligen är beredd att göra för kärleken? En gång trodde jag att man skulle stå ut med vad som helst bara man älskade någon men det känns inte så längre. Framförallt så känns det dumt att visa barnen att man ska leva som vi gör.

Har ETT RÅD till dig: LÄMNA DETTA OMOGNA BARN TILL MAN innan du blir bitter. Finns faktiskt vuxna karlar därute som är MYCKET bättre. Din sambo har rätt när han säger att han är en värdelös förälder, det är han. Men han är också en värdelös partner till dig. Tyvärr är jag brutalärlig, men tänker att om du skriver här kanske du vill ha goda råd och inte bara medhåll (som inte förändrar ditt problem).

Det är ditt liv och du bestämmer. Kom bara ihåg att du har ETT liv och får det inte åter. Du är ung EN GÅNG och får heller inte din ungdom åter. Vill du slösa bort ditt liv på denna människa?
Om din bästa vän var i din situation, vad skulle du råda henne att göra då?

Lycka till hur du nu än väljer.

Du skriver att din man inte är otrogen. Det tycker jag att han är! Han är inte trogen nämligen. Trogen dig och ert gemensamma liv. Trogen sitt ansvar som förälder. trogen sin vuxenroll...
Nä, jag är ledsen, men trohet handlar om väldigt mycket mer än att rent fysiskt låta bli andra kvinnor.

Ni behöver hjälp, det är jag säker på. Jag känner igen en del av det du berättar, och jag tror inte du lyckas prata honom tillrätta utan proffesionell hjälp.

Den här mannen behöver ta ett strot steg ut i vuxenlivet, släppa sargen och komma in i matchen. Det vet ju du också.
Som det är nu är du ensam vuxen med 4 barn. Och som någon annan redan sagt, tyvärr är det inte så ovanligt , än idag i det avlånga Sverige...

Spontant känner jag - FLY!! ...medan du har chansen och inte har förlorat både ekonomiskt och känslomässigt alltför mycket.

Men med barn inblandade är det inte så enkelt.

Ni behöver träffa en familjerådgivare som kan hjälpa dig att öppna ögonen på din sambo för du kommer inte att orka länge till.

Glöm inte att du faktiskt också tillåter honom att bete sig så, alldeles oavsett vad han gör borde du "rymma hemifrån" flera kvällar i veckan (lika ofta som han är borta) och låta honom fixa middag, nattning etc. Nu vet han att han faktiskt KAN strunta i mat o städning för förr eller senare ordnar du upp allting.

När det är sambons tur att fixa middag kankse barnen i förväg skall få en macka i smyg, för säkerhets skull...

Jag hade definitivt tackat för mig i tid om jag var du. Det lär inte bli bättre.

Själv höll jag mig kvar i ett riktigt dålgt förhållande i MÅNGA år. Tack gode Gud att jag bröt upp till slut! 

Nu är jag gift med en man som är go mot både mig, min dotter (min son, men han är stor nu och bor inte här) och vår gemensamma lilla tjej.

Har så svårt att se när tjejer hamnar i dessa dilemman och utnyttjade känslomässigt...

Håller med Passionsblomman!

Nej du Lovtin, det här duger inte alls. Han kanske säger att han älskar dig, men med ord är det så att de ofta måste omsättas i handling för att ha någon betydelse. För ärligt talat, hur visar han med det han faktiskt gör att han håller av dig som en riktigt karl borde? Okej, du säger att ni har det mysigt när det bara är ni två tillsammans. Men handen på hjärtat, hur ofta har man egentligen tid till det som småbarnsföräldrar? Man måste se till helheten också, och där kan vi nog båda komma överens om att det inte alls ser bra ut. Ut på krogen tre kvällar i veckan och flörta med andra kvinnor när han har fru och barn hemma, vad fasen är det fråga om egentligen? Med risk för att låta horribelt omodern så anser jag att en riktig man placerar fru och barn först. Det innebär naturligtvis inte att man aldrig kan ta en öl med grabbarna, men sånt måste ske på lika villkor och på en nivå där övriga familjen inte blir lidande.

Så ska det här förhållandet och din självkänsla hålla så måste hans beteende ändras pronto. Familjerådgivning kanske kan funka, men... been there done that. Beroende på hur envis och tjockskallig han är så är det inte alls säkert att det fungerar. Risken finns att det blir precis som när du bränner av på honom, det blir bättre ett tag för att tämligen snabbt halka in i gamla hjulspår igen. Har du vänner du kan hitta stöd och självkänsla i så gör det och ställ ett ultimatum; antingen skärper han sig eller så får det vara. Ingen idé att linda in det, han måste inse allvaret i situationen.

Kan för övrigt nämna att det finns kvinnor som är precis lika felvridna i resvirket som din man, och att jag slösade bort två år av mitt liv på just ett sånt exemplar. Konjaken har talat!

Du skriver att du är 28 nu men det står inte på förrän åren går o du undrar vad som hände med ditt liv.
Du behöver att ta ansvar för ditt liv och ta hand om dig så du mår bra så du kan ta hand om dina barn som du har valt till detta liv, han är bara en dövikt som du skulle må bättre av att slippa att ansvara över. Låter hårt och om du älskar honom så är det skitsvårt men det är ingen annan än du som kan ta hand om dig på det sätt du behöver. Stå på dig o vet att du är värd mer.

Det är en knepig situation ni sitter i, och ganska allvarlig också ur min synvinkel!

Ni måste göra något drastiskt och det snart. För det första undrar jag om era barn känner sig älskade, respekterade och uppmärksammade av båda sina föräldrar? Jag vet att det kommer låta hårt men bara för att man är emot abort så betyder det inte att man blir en bra förälder, ni måste nog båda två rycka upp er och se över er relation till era barn. De vibbar jag får av det du skriver här är att barnen varken var efterlängtade eller får den plats som de behöver och förtjänar av dig och din sambo.

Vad gäller det faktum att han inte tar sitt ansvar i hemmet så får du helt enkelt ställa ett ultimatum, alternativt helt sluta med vissa grejer. Sluta tvätta hans kläder, sluta laga mat, sluta städa och plocka upp. Säg till honom att han ansvarar för matlagningen varannan dag och du varannan dag, ni städar och tvättar varannan gång och likaså vad gäller handling och disk. Förutom det faktum att du blir slutkörd och han glider runt på en räkmacka så lär ni era barn en mycket skev bild av hur samboskapet fungerar. Om han inte är intresserad av att gå dig till mötes och börja ta sin del av ansvaret får du helt enkelt separera för ett tag.

Jag tror att parterapi skulle vara en bra hjälp för er, då får ni hjälp att få perspektiv på er relation och ert samliv och en proffessionell tredje part kan råda er hur ni ska lösa era konflikter.