Hjälp, kalla fötter!!!

Jag håller med!

Det kanske var av fel orsaker ni började planera bröllopet, men jag tror att det är av helt rätt orsaker ni gifter er nu! Nu är det ju inte för att du känner det som ett sätt att komma vidare, utan enbart för att du vill. Spelar det någon roll hur det var från början då?

Jag tänkte också på karriären och så innan... Tänkte att som nygift kommer de säkert inte satsa lika mycket på mig för alla kommer tro att vi snart ska ha barn och jag ska vara mammaledig och då är det ingen idé att satsa på mig... Men det var ju bara mina egna fördomar! Jag har just fått veta att man tänker satsa ännu mer på mig nästa år, så ringen på fingret spelar ingen roll för karriären. Inte negativt i alla fall!

Han älskar dig, du älskar honom, ni har det jättebra tillsammans och är säkra på ert förhållande - gift er nu när det är som mest romantiskt och livet är på topp!!!

Hm, jag skrev en mindre essä som svar nyss, men den försvann!

Tack allihop! Jag tror mest jag har haft en släng av bröllopsnerver.

Det stämmer att vi kanske gifter oss tidigt, i alla fall för att vara akademiker. Men varför ska vi vänta tills vi är 32, bara för att man ska? Vi är ju inte 19 heller... Dessutom är väl säkert hälften av alla doktorander barnlediga någon gång och det verkar inte vara något problem. (Inte för att vi planerar barn just nu, men i alla fall).

Jag tror också att det är sunt att ifrågasätta stora beslut lite grann. Det kan vara bra att inte sopa alla smulor av tvivel under mattan och hoppas att de har försvunnit tills bröllopsdagen utan istället plocka upp dem och undersöka vad det är. Jag vill i alla fall inte riskera att strunta i något som kan bli ett riktigt problem senare.

Även om vi/jag bestämde oss av fel anledningar så är det rätt nu. Jag kommer inte ihåg vad jag förväntade mig av äktenskapet då, men nu förväntar jag mig ingen föränding alls. Jag vill inte ha någon heller för livet är fantastiskt som det är. Och så det viktigaste: ibland när vi tittar på varandra börjar båda att skratta. Jag tror inte det blir mer rätt än så.

Nancy Drew skrev 2008-12-20 13:12:42 följande:

Nancy Drew skrev 2008-12-20 13:12:42 följande:

Det var nog bara bröllopsnerver

Tror att man nästan alltid får lite ångest innan stora händelser.
Jag kände samma först innan bröllopet och sedan när jag blev gravid, fast det var planerat.
Saker och ting känns helt annorlunda i planeringsstadiet och sedan när det blir på riktigt försvinner det rosa glittert en aning och man frågar sig.
"Är det verkligen det här jag vill"

Stort grattis Nancy Drew, jag önskar er all lycka!! Och som du beskriver så har ni riktig, äkta kärlek till varandra och ett sunt, stabilt förhållande = grunden till ett fantastiskt äktenskap!

Måste tidpunkten/skälen/etc för själva bröllopet vara så "rätt" då? Att ni vill leva med varandra - räcker inte det? Det verkar ju inte vara relationen eller äktenskapet du tvekar inför.

Att gifta sig för att pigga upp relationen kan ju vara lika rätt eller fel som att gifta sig när den är perfekt... jag ser inte det som så avgörande I SIG. Bra o dålig tajming i livet avgör man ändå oftast inte själv utan tillvaron brukar bita en i svansen lite nu o då med det iallafall...

Kram o lycka till!

Hm, rätt och rätt, men det finns ju helt klart mindre bra anledningar. Och en av de mindre bra anledningarna, tycker jag, är att gifta sig för man behöver "mening med livet", bekräftelse etc. Jag tror att ovan nämnda trådar fick mig att tänka till lite. Inte för att jag är/var ett klockrent exempel på ovanstående (jag gifter mig ju med min älskling, inte med bröllopet), men något litet drag fanns det ju. Det är aldrig kul att komma på sig själv med omoget beteende.

Det kombinerat med det som EllaM skrev, det kostar mycket pengar, det är en sådan cirkus och så vidare... blev någon sorts "Hjälp, vad har jag gett mig in på?".

Jag är i alla fall glad att jag vågade konfrontera vad jag kände och inte bara gick på. Kanske finns det ingen perfekt timing för giftemål? Kanske ska jag tänka att det är bättre nu när jag bara har tentor, ingen avhandling, att oroa mig för veckan innan....

Nancy Drew - hur länge ha du o din kille varit ihop?

Jag skulle vilja säga att det var modigt av dig att skriva ditt inlägg! Jag har ett bra tag gått och funderat på ett inlägg, något som jag verkligen skulle vilja ha råd om, men inte riktigt vågar sätta ord på, även om man får utgå ifrån att man är anonym här...

Vad gäller dina funderingar låter det som att du, precis som jag, analyserar och vänder och vrider på saker och ting. Jag är också sån att jag hela tiden strävar framåt och vill ha mer och bättre, vilket är bra till viss del, men inte alltid...

Dessutom känner jag igen mig i det Mrs Mommy skrev:

"Tror att man nästan alltid får lite ångest innan stora händelser.
Jag kände samma först innan bröllopet och sedan när jag blev gravid, fast det var planerat.
Saker och ting känns helt annorlunda i planeringsstadiet och sedan när det blir på riktigt försvinner det rosa glittert en aning och man frågar sig.
"Är det verkligen det här jag vill""

Jag kan nästan bli arg på mig själv, först vill jag något och sen när jag uppnår det så börjar jag tvivla eller så nöjer jag mig inte utan vill ha mer eller nåt annat. Jag önskar att jag kunde stanna upp och vara mer nöjd över saker och ting i livet.

Tack Kela2!

Jag förstår precis vad du menar. Visst är det bra att sträva framåt, men man måste också kunna vara nöjd nångång och det är verkligen inte det lättaste!

Ibland tänker jag att det pratas för lite om "kalla fötter", tvivel och så vidare på det här forumet. Min besöksstatistik sedan jag startade den här tråden tyder på att det är ett ämne som berör många, men av antalet svar att döma är det få som vågar prata om det. Jag är lite förvånad, faktiskt. Det är trots allt ett väldigt stort beslut och att jag grubblat lite känns nu mest som en bekräftelse att jag tar det här på allvar. Jag kan bara säga att jag är glad att jag vågade sätta ord på det!

Jag håller med dig, det känns som om att om man inte är helt säker hela tiden så är risken stor att bli ifrågasatt här på forumet! Visst tvivlade jag ibland, inte så mycket på vår kärlek utan snarare på vad äktenskapet skulle göra mig till Jag vill inte vara ännu en fru som passar in i mönstret, jag vill ju göra något nytt!

Visst är det ett sundhets- och mognadstecken att tvivla och diskutera. Men varje äktenskap är ju unikt också och som sagt - jag tror inte att tidpunkten och skälen är hela världen. Relationen och viljan är viktigare - iallafall för mig.