Underbar kille men ändå ångest?

Jag ser mitt gamla jag rätt mycket i det du skriver.

Jag hade sällan seriösa förhållanden och när jag väl hade ett så var det med "ett svin". Föll alltid för samma typ av killar..

Sen träffade jag min dåvarande! Och jag kände EXAKT som du beskrev nu! Jag var livrädd för att leta och hitta fel på honom, för han var ju så SNÄLL och söt och underbar på ALLA vis.

Men sen kände jag att jag kan inte gå runt och vara rädd! Vadå rädd?!?

Så jag började ta dagen som den kom ist.. Det blev så mycket bättre då!

Så TS, försök att slå bort dom tankarna och känna lycka för att det är nu just nu!! Gör det bästa av varje dag!

Jag menar att jag träffade min NUVARANDE! Inte dåvarande..

Tack för alla råd. Lite skönt är det att höra att andra upplevt liknande och det inte gått åt helvete :)

Jag ska försöka prata med honom. Hoppas han inte blir sårad. Och måste måste försöka att ifrågasätta rädslan för den är bara dum. Jag ska försöka i allafall.

Tack för ert stöd! Gör att jag får lite mer mod i mig att våga prata med honom om detta..

Han kommer nog bara uppskatta att du är ärlig=) Och hur som haver, enligt mig personligen är det allra viktigaste i ett ett förhållande att man pratar med varandra. Missförstånd och onödig oro är just..brutalt onödigt.. (även om det är sjuuukt jobbigt att tala om en del saker. Men värt det i längden) Lycka till=)

Du säger själv att du tror att det hela ligger hos dig, att det4 finns ngt i dig som gör att du inte riktigt kan släppa honom eller ngn annan för nära. Det där är nog något du behöver stöd för att jobba med. Jag skulle föreslå dig terapi eller samtalsstöd, det är ett utmärkt sätt att få syn på de mönster som styr en och hjälp att bearbeta sånt som ligger till hinder för goda relationer. Vad det än är som gör att du känner som du känner, så behöver du bearbeta det. Det är inte så att du måste träffa den rätte killen, det är Du själv som behöver bli den rätta för dig! Vad jag menar med det är helt enkelt att man inte kan älska nng annan om man inte älskar sig själv och om man själv har en massa obearbetat inuti s¨tar man med sig det in i relationen, hur bra ens partner än är! Lycka till!!

Jag tror det finns flera människor som kan vara "den rätta". Det handlar om att bestämma sig att älska just denna..

Jag kan bara instämma i det många redan sagt.....
Ingen är perfekt. Som min favoritartist diktat nått i stil med.... Man blir alltid besviken om man väntar sig mirakel.... =)

Kort sagt... Går man och är rädd för att störa sig på saker, hittar man lättare saker att störa sig på. Väntar man sig att allt ska vara rosaskimrande osv. kommer man blir besviken. 95% av alla förhållanden är vardag.

Men jag känner igen den där totala rädslan.... För mig handlade det mycket om att... Inte kan det vara så här bra?! Kan det vara så? Av olika anledningar har jag en viss rädsla för att saker ska krascha så fort allt är sådär lugnt, bra och fint.

Men prata med honom. Jag vet inte hur många gånger jag sa det till min m2b under vårt första halvår... Det här är otäckt! Fy vad otäckt det här är!
Otäckt att tycka om någon. Att öppna sig för att bli sårad. Men han tog det hela med stor ro... Jag tror inte din respektive heller blir sårad. Prata om det som ett problem som du har - inte som han eller ni har. Lycka till!

Hej!
Mitt första långa förhållande varade i 2 1/2 år. Han var världens snällaste, söt (när jag fixat håret på honom), smart,klok. Ja, jag räknade upp alla världens bra egenskaper för att intala mig att det här ju var helt rätt. Sen träffade jag en annan kille, som fick hela min uppdiktade värld att raseras, och jag tänkte bara att -Jaha, är det så här det skall kännas. Och det var helt omöjligt att gå tillbaka till det som varit.

Min personliga åsikt och erfarenhet är att tvivel är ett tecken på att något verkligen är fel. Om du går på fest själv, och börjar prata med en söt grabb, nämner du då din pojkvän? Om nej, tror jag inte att din känsla är rätt.
Hoppas du klurar ut vad som är rätt för dig!

Ibland kan det vara praktiskt att fråga sig själv om man hellre är ensam, än ihop med sin partner.

Här är en jättefin dikt som speglar lite av detta;

Vet du vem du är??, frågade hon.
?Jag vet inte?, svarade han, ?hur vet man om man vet det??
?Jamen är du lycklig?? frågade hon.
?Jag vet inte?, svarade han.
Sen sträckte han ut sin hand och kände regnet mot sina fingrar.

?Känner du mig?, frågade han sedan.
?Jag kan försöka?, svarade hon.
?Kan du bära mig??, frågade han.
?Nej?, svarade hon, ?men jag kan hjälpa dig upp när du faller?
?Kan du visa mig rätt väg att gå??, frågade han.
?Nej?, svarade hon, ?men jag kan gå vilse med dig?så slipper du göra det ensam?
Sen sträckte hon ut sin hand och rörde försiktigt vid hans arm.

?Kan du läsa mina tankar??, frågade hon.
?Jag vet inte?, svarade han, ?kanske kan du lära mig?
?Kan du vara mina vingar??, frågade hon.
?Jag tror inte det?, svarade han, ?men du kan få stå på mina axlar om det gör dig starkare?
?Kan du vara mitt ständiga ljus??, frågade hon.
?Jag vet inte?, svarade han. ?Men jag kan vara din lykta i mörkret när du behöver den som mest?
Sen sträckte han ut sin hand och torkade en tår från hennes kind.

?Kan du vara mitt hav??, frågade han.
?Nej?, viskade hon, ?men jag kan vara din bro?
?Kan du vara min himmel?, frågade han.
?Nej?, viskade hon, ?men jag kan vara ditt lilla moln att vila vid?
?Kan du vara mitt svärd??, frågade han.
?Nej?, viskade hon, ?men jag kan vara din sköld?
Sen sträckte hon ut sin hand och tog hans hand i sin.

?Kan du finnas där för mig när jag gråter?? frågade hon.
?Ja?, viskade han, ?om du finns där för mig när jag skriker?
?Kan du finnas där för mig när jag behöver få vara svag?? frågade hon.
?Ja?, viskade han, ?om du finns där för mig när jag behöver få vara stark?
?Kan du dö för mig?? frågade hon.
?Nej?, viskade han, ??men jag kan leva för dig?
Sen sträckte han ut sin andra hand och torkade ännu en tår från hennes kind.

?Vet du vem du är?? frågade hon en gång till.
?Ja?, svarade han, ?jag är den som älskar dig?
Sen såg han på henne en lång stund.
?Är du lycklig?? frågade han.
?Ja?, viskade hon, ?jag är lycklig för jag är älskad?

Sen föll regnet. Sen föll snön. Sen föll prövningar på deras kärlek som på alla andras. Ingen vet vilken kärlek som kommer klara alla motgångar.
Men den som inte kräver att få gå raka vägen kanske hittar någon som vill följa honom.
Den som inte kräver ständigt ljus kanske hittar en lykta i mörkret när hon behöver det som mest.
Den som inte kräver ett svärd kanske hittar en sköld.

Och om du inte kräver att någon ska vara redo att dö för dig?
Så kanske du hittar någon som är redo att leva för dig?
( Fredrik Backman).

OOOOH! Vad fiiiin!

*kopierar och klistrar in i min mapp*

Im yours skrev 2009-02-16 22:02:13 följande:

Åh, så fin dikt!
I bakgrunden härhemma spelas "Both sides now" med Joni Mitchel. Passade liksom ihop....

Ja, det var en fin och träffande dikt!

Jag kan också vara en "grubblare" som jag kallar det och kan bli riktigt trött på det och försöker bryta mönstret när det sätter in.

Jag har ett urklipp ur serien "Kalle och Hobbe" som påminnelse. Det är Kalle som tänker...
Första bilden: Här jag glad och nöjd!
Andra bilden: ...men inte euforisk!
Tredje bilden: Så nu är jag inte nöjd längre! Jag är olycklig! Min dag är förstörd!
Fjärde bilden: Jag måste sluta tänka medan jag mår bra!

Något att tänka på ibland...

Jättefin!
Skulle man kunna ha nån som läser den under vigseln tycker ni?

Im yours skrev 2009-02-16 22:02:13 följande:

Tycker jag absolut! Funderar på det själv! =)