Våga fråga..?

Först av allt borde ni kanske prata om det lite mer och du kanske kan fråga honom hur han ser på förlovning. Själv kan jag tycka att en förlovning inte behöver bevisa att man älskar varann mer än om man inte är förlovad. Risken är ju att han känner sig lite trängd om du kommer med förslaget, särskilt om han inte vet att du inte siktar på bröllop inom närmsta framtiden.
Ni är ju unga, det är inget snack om saken. Jag tänkte väldigt annorlunda när jag var 19 gentemot vad jag gör idag som 35-åring. Kanske är hans ovilja att prata om framtiden ett tecken på att han inte är redo för en förlovning?
Kom ihåg: en förlovning har inte som följd att han kommer älska dig mer eller bli mer kär och känna att ni hör ihop.

Men som sagt, ni måste nog först och främst kunna prata om det. Klarar man inte ens det så vet jag inte om ett förhållande är redo att gå in i en förlovning.

Lycka till!

Nej nej, jag ser inte förlovning som ett bevis på att han älskar mig mer, bara mer en symbol för att vi hör ihop eller hur jag ska förklara. Jag är uppvuxen med föräldrar som förlovade sig ganska unga men aldrig gifte sig och det är även min pojkvän, så jag kan säkert ha fått deras tänkande i mina gener.

Vi pratar sällan om framtiden, mest för att ingen av oss tagit upp det samtalsämnet, vi har mest levt i nuet och tagit dagarna som dom kommer och det har fungerat bra för oss :) Men som du säger, risken finns att han kanske känner sig låst/trängd om jag frågar. Så innan jag tar tag i saken är det nog en bra idé att prata lite försiktigt om framtiden.

Tack!

dessa prövningar du pratar om, bara ni vet vad det innebär för er. Och ni vet hur ni känner för varandra. Vet du att du älskar honom, att han älskar dig, så ta upp det.
Vi förlovade oss också efter ett år, vi var också 19 resp. 21 och det har ju gått bra! Vi förlovade oss för symboliken, att man liksom tillhör den andras hjärta. Och vi gifter oss i sommar, då 5år senare.

Tror du inte att du redan vet innerst inne? Gör det som känns rätt! Är han rädd så kan ni prata ut om det.

Japp, att prata om det är den bästa början.

Även om ni gått igenom mycket tillsammans är 13 månader inte särskilt lång tid. Mitt förslag är att du tar upp det med honom och frågar hur han känner. Om han är positiv kanske ni kan planera att göra det i vår, så har ni något att se fram emot och han kan vänja sig vid tanken på framtiden.

Nej 13 månader är inte så lång tid men det känns som en evighet! :O Ja, det låter som en bra idé :)

Jag vet att jag började prata med min m2b om förlovning efter ett par år tillsammans. I stort kan man säga att vi flyttade ihop efter nära 3år och efter det började jag föra saken på tal mer eller mindre lämpligt. Jag klargjorde för min m2b att jag ville gifta mig med honom och att jag såg förlovningen som ett bevis på att det var avsikten men inte att jag hade för avsikt att det skulle genomföras på stubben första ringen blev av. Han tog lika allvarligt som jag på saken och svarade alltid med ett kanske eller möjligtvis när jag "friade" till honom. Det är också ett tecken på att han inte är redo.

det är inte alltid tiden som är viktigast..men den hjälper i längden! Och förlovning är en bra 'prövotid' tycker jag. Efter 4års förlovning så har jag funnit att jag älskar honom ännu mer och vet att vi kan ha ett liv ihop.

Det är svårt att ge annat råd än att prata med honom, för man vet när det är rätt helt enkelt.