hon vill ha stort bröllop han vill ha litet

Soon and very soon skrev 2008-11-11 16:50:41 följande:

Min (numera) man tror inte på gud och tyckte att giftemål var något man kunde vara utan. Jag är troende och ville gifta mig, göra det i kyrkan och lova inför gud och dessutom ha fest för släkt och vänner. Han kunde dock se att det var viktigt för mig och kunde därför tänka sig att gifta sig med mig och göra det i kyrkan. Han kunde tänka sig att vänta, jag ville göra det nu. Jag trodde att eftersom han förstod mina två första önskemål och accepterade dem så förstod och accepterade han det tredje också. Åren gick, jag ville ha ett frieri, talade om det för honom och han förhlade hela tiden. Vi småtjafsade om det, jag grät en del men vi kom ingen vart. Tillslut fick jag ett fullständigt psykbryt på det hela och var riktigt upprörd och då kom det fram att ja, han förstod och accepterade mitt önskemål om att gifta mig och göra det i kyrkan, men tanken på fest med släkt och vänner och hela den biten tyckte han inte alls om. Jag kunde först inte förstå varför han inte sagt något till mig, men han förklarade att han hela tiden försökte få sig själv att tänka om, hitta ett sätt att acceptera min dröm om festen och så och kunna genomföra det, för han ville gärna att jag skulle få det.

När jag väl visste vad hans förhalande berodde på kunde vi äntligen börja prata öppet om det och hitta ett sätt att komprosmissa. Jag ville ju inte bara att han skulle göra det för min skulle, jag ville ju att det skulle vara en dag han ville ha också. För när man har skilda önskemål om sin bröllopsdag, då gäller det att hitta en väg som båda två kan känna sig ok med och då får båda komprosmissa.

Kontentan av det här, försök ta reda på vad och varför din kille är "emot" och hur han ser på det. Också hur han ser på att du har en helt annan bild och hur kan han tänka sig att lösa det här. Jag brukar ofta fråga min man när vi är oense på grund av att vi ser på saken på olika sätt hur han tycker att vi ska lösa det. Lös inte det dirket åt honom utan låt honom fundera och tänka lite på det.

Jag förespråkar alltid att man försöker lösa sånt här utanför grälen. Säg till att du vill prata om det här, vad och varför och boka in en tid. Jag gjorde så och det funkade bra. Jag sa något i stil med att jag ville prata om det här med bröllop på lördag för jag är verkligen ledsen över det här och jag har ett behov av att vi försöker hitta en lösning tillsammans och vill göra det när båda är förberedda på att prata om det. Då får han tid på sig att förbereda sig, fundera lite och ni får ett bättre samtal. När man själv gått och funderat och ältat något och så drar igång diskussionen så överrumplar man bara den andra som lätt går in i försvarsställning och då kommer man ingen vart.

tusen tack för alla svar!! Jag har fått en hel del svar som är värda att begrunda.
Ni e toppen!
Länge leve kärleken!!

PennyJenny; Hur löste ni det då?

Vi pratade igenom hur vi kunde hitta en lösning som skulle passa oss båda. Vad i den stora festen var det som han ogillade mest - det var att stå i centrum. Då tittade vi på hur kunde vi lösa det - jo, låta bli tal under middagen och kanske ha en bordsplacering som inte var så traditionell där alla såg oss hela tiden. Buffé var något vi pratade om för att lätta upp det. Samtidigt fick jag fundera ut vad som kände absoult viktigast för mig. Jag kände att just pappas tal skulle vara svårt att vara utan och så där höll vi på. Så först skulle vi ha en fest med buffé, hitta en otraditonell bordsplacering, ha en "talvägg" där gästerna fick sätta upp sina tal istället (vi skulle ange i infobladet att vi skulle ha det arrangemanget) men låta våra pappor få hålla tal till oss och vi skulle inte ha bröllopsvals.

Men medan vi höll på och planerade så ändrade sig maken på det mesta och det enda som var kvar från planen var att vi skippade bröllopsvals. *s* När han kände att hans röst också räknades, att han faktiskt hade ett inflytande över det hela då släppte också hans rädsla inför det. Jag blev lika förvånad varje gång han ändrade sig och sa tillslut till honom att nu såg bröllopet ut precis som jag önskat från början, så när som på dansen, så skrattade han bara och tyckte att det var ju bra. Men han var nöjd, han fick vara med och blev inte överkörd.

Så så löste vi det. Men jag var beredd att genomföra vår kompromiss och kände inte den som något stort offer, för det var ju vår gemensamma plan som jag kände att även han skulle vara nöjd i.

Jag tycker att har man inte råd att spara ihop pengar till ett bröllop är det kanske inte heller läge att skaffa barn? Vi har gemensamt bestämt att vi ska gifta oss först för att då har förhållandet fått stå inför en stor prövning med alla bröllopsbestyr och känslor som kan svacka när man frågar sig själv om det är det här man verkligen vill.

Och har ni väntat 8 år tillsammans på barn tycker jag att han kan vänta lite till. Är det kanske där skon klämmer? Han känner att bekanta i hans ålder har barn och att han inte vill bli en gammal pappa om det är så att ni skulle har svårigheter att få barn? Eller vill han att hans gamla föräldrar ska få uppleva hans barn och därför vill han speeda upp allt?

Okej jag förstår vad du menar... Men jag tycker att barn är större än bröllop och därför undrar jag varför han tycker att det är onödiga pengar... Kärleken kommer ju först tycker jag

PennyJenny; Tack för din underbara beskrivning! Det är ju precis så där man ska uppföra sig (*skäms*. Härligt med människor som pratar med varandra. Också roligt att det blev som du ville när han fick vara med och bestämma. Grattis!

Hur går det för TS?

2time>>>nu jobbar jag med information och kommunikation så det vore väl själva f-n om man inte kunde applicera det på sig själv och sin partner.

Undrar också hur det går för TS?

Bra talat! Men du vet, bagarens barn...

*s* Jo, så är det visserligen.