Måste man känna så?

Har inte läst alla inlägg, men skriver lite ändå.
Jag tror att vi alla är lite skadade av "Hollywood love". Vi blir itutade att det ska handla så mycket om känslor. Men känslor kommer och går. Man kan inte bygga en relation på känslor - den kommer braka så fort de sviktar lite. Vi vänjer oss vid vår partner till slut, och det är då "testet" kommer. Kärlek är inte en känsla, kärlek är handling. Självuppoffring, respekt, osjälviskhet, tålamod. Ja, det verkar ouppnåeligt, men jag har fått uppleva det i min m2b. Jag skuttar inte på moln eller svimmar så fort jag ser honom. Det är så mycket djupare än så. Jag vet att han finns där, att han offrar sin sista chokladbit för mig, lyssnar alltid på mig, låter mig smaska när jag äter och kramar om mig och säger att han älskar mig när jag är på skithumör. Osv. Låter kanske inte så romantiskt och stormande, men det är starkt! Han är trygg, en klippa, och får mig att känna mig som en kvinna. Uppskattad. Innan jag lärde känna honom tyckte jag att han var för tyst, osv, men det finns det inte ett spår av. Vi kompletterar varann så bra!
Ok, det blev ett långt inlägg. Men detta "ämne" ligger mig varmt om hjärtat. Tror att många har gått miste om "the real deal" för att de inte gett det en chans eller inte kämpat vidare när det kännts som att känslorna försvunnit.
Så ja, det är nog bra att ta det piano och ge "inte-din-typ-killen" en ärlig chans. Det kan vara så att han beter sig och kommunicerar väldigt annorlunda än "din typ" gör.

Lycka till!

Relationen är mycket mer än förälskelsen. Jag brukar hävda att det är minst lika mycket tur, tajming och hårt arbete bakom en lyckad relation, bara attraktion räcker sällan långt. Sen måste det nog finnas en grundgnista för att man ska tycka det är värt att lägga ner tiden.

Men att nån av rent utseendemässiga skäl inte är "ens typ" - ja, visst måste man tända på nån rent fysiskt också, men att begränsa sig till hur folk ser ut blir ganska platt också.

Jag var väldigt förvirrad! Mycket tror jag berodde på att han överröste mig med komplimanger och höjde mig till skyarna, vilket inte mitt dåvarande självförtroende tyckte var rimligt, och han älskade mig dessutom precis som jag var (det tyckte ju jag var riktigt skumt, hade alltid försökt att bli någon jag inte var i tidigare förhållanden) Så i grund och botten tror jag att det handlade om mitt dåliga självförtroende som hade svårt att ta emot denna kärlek...

Oj, det låter precis som jag kände när jag träffade min sambo! Jag höll på att strula till det rejält eftersom han inte var "min typ" av kille alls, alldeles för snäll, förälskad o respektfull. Krävdes att han flyttade till en annan stad och bestämde sig för att gå vidare i livet innan jag förstod vad jag höll på att förlora. Nu ska vi gifta oss om en månad och jag är säker på att han är min typ för resten av livet! Lycka till!

Hej och stort tack för ditt svar! :)

Jag håller med om det du säger verkligen. Allt kan inte handla om enbart känslor, måste finnas så mkt mer bakom en lyckad livslång relation. Det "roliga" är att denna kille på jobbet då, är i stort sett den kille jag "väntat" på länge. En kille som vill samma saker som mig, och vi ser saker på samma sätt och nått finns ju där. Efter en dejt för några dagar sedan, så fick jag lite halvpanik och visste inte riktigt vad jag kände. Han vet vad han känner och visar det tydligt, det hela har nog gått lite för fort för min del. Vill ta det lite lugnare. Tror det fick mig skrämd lite, eller så känner jag inte som ja trott för honom. Dock har jag kommit på mig själv sakna honom en hel del, han finns i mina tankar dygnet runt, det "vänder sig i magen" när jag ser honom (på ett bra sätt) och jag kan inte slita blicken ifrån honom. Efter denna dejt, så sa jag till honom att jag trots allt borde vara singel ett tag kanske, vill ju inte vara ego och be honom "vänta" tills jag är redo hur länge som helst. Har tusen frågor snurrandes i tankarna... Är det uppmärkasheten och omtanken från honom jag saknar? Känner jag mer för han än jag tror eller vill medge? Kanske är jag lite "rädd" pga att jag precis avslutat ett långt förhållande? Sen var det nog en del också för att han är lite "för" snäll om man kan säga så... Faller oftast för väldigt "killiga" killar (haha), lite kaxig och med glimten i ögat. Ingen "toffel" om man säger så. Är lite rädd för att denna kille kanske är det. å andra sidan är man kanske oftast väldigt gullig när man är nykär, så jag vet ju inte hur han VERKLIGEN är. Ja, du ser.. tusen frågor. Förvirrad som sagt. Vill bara inte "gå miste" om en sån bra kille pga rädsla.

Kram

Hej!

Lite "gott" o höra att man inte är den enda som vart/är så förvirrad! =)
Ja, denna kille låter likadant. Egentligen SÅ underbar.. Snäll, omtänksam, visar vad han känner, respektfull osv. Är så ovan vid det. Inte för att mina ex vart svin. absolute inte, men däremot haft lite mer svårt att visa känslor sådär öppet osv. Så det är kanske just de som skrämmer mig, att denna kille verkligen vågar. Blev lite för mycket sist, så jag blev lite smått rädd. Men antar man måste "vänja sig" bara. är väldigt förvirrad. Men är superglad för din skull att du lyckade fånga din prins till slut! :D Hoppas jag lyckas göra detsamma, vem han nu än är... Är din m2b likadan som han var när ni möttes, dvs som när du höll på strula till allt? Hur känns det idag isf?

Kram!

Hej igen lillsmulan!

Ja, jag förstår vad du menar. lite så känner jag oxå. Att det nästan "blev för mkt på en gång". Jag vet inte vad det bottnar i såsäga, att jag blir rädd. kanske har det med all struligt avslut med mitt ex att göra (kanske forftarande känns), eller om jag är så ovan vid att en kille verkligen serverar allt jag önskat bara sådär, utan att det ska vara komplicerat. Kanske det jag är van vid, att jaga efter det. Hmm.. Måste det kännas rätt från första början för att det ska innebära riktigt kärlek? det kan väl lika gärna växa fram.. eller?

Va skönt att läsa era berättelser så att man ser att man inte är ensam om såna här saker och tankar=)

Det tog mig oxå ett halvår innan jag kunde säga att jag var kär. Vet inte om det var för att jag inte ville erkänna det eller om det faktiskt var så att jag inte var det först. Vi har varit vänner sedan mellanstadiet och sa till honom att jag tyckte det kändes konstigt men bra och att jag inte var direkt kär i honom. Då säger han till mig: Vem blir kär på ngr veckor? För mig var det skönt och sant. Jag blir inte kär direkt utan förälskad först men det blev jag inte nu el kanske hade varit under många år utan att erkänna... Många frågor och få svar från mig, men du är inte ensam om att känna så här! Tror det kanske blir lite så med livslång kärlek

Våga satsa, det gjorde jag och det blev hur BRA som helst!

Jag träffade min kille för lite över ett år sedan. Först kunde jag inte alls se oss ihop som ett seriöst par, utan vi strulade väl mest runt, men jag kunde ju se han egentligen ville mer. Slutligen började jag gilla honom mer och beslöt mig för att åtminstone försöka på riktigt. Så vi blev ihop 1 Feb detta året. Att officiellt bli ihop gjorde att vi släppte en hel del mentala spärrar sakta men säkert. Vi hade en del baggage som påverkat oss och gjort vi båda ville ta det lugnt.

Vi gillar varandra, han är urgullig och snäll, kanske ibland lite för "mesig" och passar inte alls in på mina tidigare typer heller inom vissa områden. Jag är mer dominant än honom vilket jag inte är van vid alls! Tog ett tag att vänja sig, men han säger han insett sen han träffade mig att han "gillar starka kvinnor" och säger att jag sporrar honom att våga ta för sig mer och sånt. Han är den jag haft bäst kommunikation med sen första början av alla mina pojkvänner. Förhållandet är bra, men ingen av oss har känt vi kan säga "jag älskar dig".

Han säger han aldrig varit kär och vet inte hur det "skall" kännas, så vet inte om han älskar mig, men vet han gillar mig väldigt mycket. Jag har varit totalt halsöverhuvud kär och även om jag vet jag troligtvis aldrig kommer uppleva samma känsla igen, så känns det ibland som jag saknar lite av den. Kan inte lista ut helt om man måste ha den där känslan av att vara kär för att ett förhållande ska hålla i längden. Jag vill inte leta efter någon ouppnåelig Hollywood kärlek, men jag vill inte heller "nöja mig". Frågan är var gränsen då går? Kan det hålla fastän man inte känner sig kär så som vi tänker oss kär?

Många och svåra frågor! Hjälper inte att man också är i åldern då alla flyttar ihop/gifter sig/skaffar barn och man själv är mer funderande på "är han Mr Right".

Hej igen Sanna!
Ja, det är inte lätt när den andra går lite för fort fram när man inte är van vid det. Min sambo sa "jag älskar dig" till mig morgonen efter vår första dejt och jag fick verkligen panik. Har frågat honom i efterhand varför han gjorde det, menade han det verkligen? (Jag är hans första riktiga flickvän) och han vidhåller att han älskat mig HELA tiden vi känt varandra och absolut menade lika ärligt som han gör det idag. Han är samma person än idag, dock är vi ju mer likställda i förhållandet pga av att känslorna är desamma för oss båda och han inte är i "underläge" längre. Han är ingen mesig person i övrigt men de människor han älskar respekterar han till fullo och är mycket orolig för att behandla dem på fel sätt. Idag känns allt mycket bra, känns otroligt tryggt att vara med någon vars kärlek du aldrig tvivlar på. I mina tidigare förhållanden var trygghet inget faktum, men det är det jag värderar allra mest nu. =)
Sanna J skrev 2008-11-06 23:04:51 följande:

Hej Camilla!

Du skriver exakt om vad som pågor i mitt huvud. Jag är också lite mer dominant av mig så säga, kanske därför jag dragits till "tuffare" killar. Någon som är lite "tuffare" än mig själv. Och jag förstår dina funderingar helt, därför är jag så kluven. Jag tycker om denna kille, han är som sagt underbar, MEN är lite rädd för att aldrig få känna den där riktigt "kär-känslan", o frågan är som du säger, kan ett förhållande hålla ändå? Även om man älskar personen, men inte har eller haft den där riktiga KÄR känslan. Jag vet faktiskt inte. Jag vet dock jag fallit för mina ex mycket pga sättet de vart på, känslan av tryggheten har saknats mesta av tiden, just för att de är som de är, o kanske inte visar känslor väldigt tydligt och jag tror en del av det jag fallit var vart det ytliga (dvs sätter de ÄR på) och kanske inte alltid vad det gett i förhållandet. Är bara rädd att tröttna om man aldrig har/haft den känslan? svårt o veta vad man ska "nöja" sig med...

Ja precis, att alla går gifter sig osv gör ju verkligen inte saken bättre!! ;)

Kram!

Hej! :)

Oj, kan förstå att du fick panik när han sa så så snabbt kanske, men sen känner väl människor olika och vissa vet väl rätt tidigt vad de känner. Och härligt att din kille är som han är. =) Jag tror min rädsla bottnar i att jag är kanske lite mer dominant av mig (eller inte så TJEJE-tjejig om man kan säga så) och att han är lite för "mesig" (låter så dumt när man säger mesig). Han är ju ingen mes så sätt, men lite för MJUK kanske är ett bättre ord. Och jag är så ovan vid det och rädd att jag aldrig kommer kunna få riktigt starka känslor och bara irriterad mig på småsaker. Sen kan jag inte sluta tänka på, om det nu är rätt, ska det redan vara så svårt/komplicerat för min del redan. Eller så kanske det är nått som faktiskt lägger sig och överraskar mig med starka känslor senare. Jaa, det är inte kul o vara så kluven. Antar att jag bara får se om känslorna blir starkare, eller om jag bara tycker om honom mkt som en vän mer..

Härligt att du är lycklig! :D

Kram

När jag träffade min man var jag en lycklig singel som dejtade och hade kul. Hade en jobbig relation bakom mig och jobbade hårt på att inte låta den styra mina tankar och känslor. Min man var inte min typ alls men vi hade kul ihop så vi började träffas. Jag gjorde det väldigt tydligt för honom att jag inte ville ha ett förhållande och att jag inte hade några känslor för honom utan bara ville ha kul. Trots det så stannade han och väntade ut mig. Idag förstår jag hur mycket det måste krävts av honom för jag var verkligen både nonchalant och brutalt ärlig. Efter nästan ett halvår insåg jag att det var dags att ta ett beslut, vi kunde inte leva i limbo längre så jag slängde mig ut i det okända. Och han fångade mig i sin underbara famn och sedan dess har mina känslor bara vuxit! Även om han inte var min typ från början så har vi samma mål med livet, delar varandras drömmar, ger varandra utrymme att växa och dessutom har vi ett jämställt äktenskap.

Oroa dig inte för att han inte är din typ, fundera inte för mycket utan följ bara med känslan, var inte rädd för att såra, lägg dig vinn om att vara uppriktig istället!

vem säger att det måste kännas WOW, när jag läst inläggen i denna tråd "låter det nästan" ( mina egna tankar inblandade här också)
att WOW känslan mer kanske kommer om de e lite mer hollywood look över killen. Har han vanligt utseende men har all personlighet i världen blir man kanske osäker på att de känns rätt men inte WOW. WOW kanske kommer av utseende först och av personligheten sen...
Mina svamlande tankar bara... :)