Min svägerska hävdade bestämt att det kändes annorlunda att vara gift än att bara vara sambos/förlovade. Men så känner jag inte alls, jag tycker inte alls det känns ngn skillnad nu när vi är gifta och innan då vi inte var det.
Hur tycker ni andra?
Vi har varit gifta i snart två veckor, och vi har varit tillsammans i över 13 år. Vi känner oss lite nykära- inte hela tiden, men det kommer små pirr lite då och då. Vi är fortfarande kvar i vår lilla bröllopsbubbla. Det är så mysigt. 
Hoppas känslan sitter kvar länge!!
Det är dessutom trevligt att kalla honom för min man, och inte bara sambo.
Efter ett halvår känns det faktiskt fortfarande speciellt. Det trodde jag aldrig, vi har ändå bott ihop i 9 år. Men vi är liksom ännu mer måna om att visa varandra uppskattning i vardagen. Och den där grejen när man fyller i varandras meningar eller den ena säger vad den andra just skulle säga? det har faktiskt blivit ännu mer, som att vi blivit mer synkade. Som att det symboliska med en vigsel gjort att vi vågar vara närmare. Häftigt när bröllopet faktiskt var mer eller mindre en impulshandling.
Här tror jag inte det finns något rätt eller fel, det kan säkert variera från att man fått det mycket sämre efteråt till mycket bättre och allt däremellan, beroende på ens personliga omständigheter. Det kanske främst är de som fått det bättre som vill svara på en sån här fråga så svaren kanske inte visar hur majoriteten har det... Men hade man det redan bra innan så är det ju ingen förlust om det inte är någon större skillnad efteråt.
Nej ingen större skillnad här. Vi har diskuterat det hemma och båda konstaterar att känslan är detsamma. Vi var lyckliga innan och är lyckliga nu. Jag blir inte gladare av att se på honom nu än vad jag blev innan. Vi tänker ofta samma saker, men det gjorde vi också innan vi sa JA till varandra.
Löftena betydde inte så mycket för oss, de löftena ingick vi mer eller mindre när vi blev tillsammans och började sikta in oss på att leva ett liv ihop.
Så tråkigt nog är inte skillnaden så stor, för jag har hört om alla som blir superkära efteråt och går på rosa moln i minst ett halvår efteråt.
Jag och min man var enormt lyckliga och kära i varandra innan vi gifte oss men visst kände vi en liten kick efter bröllopsdagen. Att ha delat detta stora, fantastiska med varandra. Lovat varandra inför Gud, ja för oss var det väldigt speciellt. Det viktigaste är väl dock att man känner sig nöjd och glad över att vara gift med sin partner, finns ingen anledning att mäta sig med andra, alla är vi olika!
Vi har varit tillsammans i 10 år, och var också kära och lyckliga redan innan vigseln. Jag känner dock att vi har knutit ännu ett band mellan oss, det känns ännu lite starkare på något sätt. Lite som att gå in i en ny fas. Vi tycker båda det känns häftigt att säga fru/man till varandra... Jag känner ännu större tillhörighet med min man nu, vi hör verkligen ihop på riktigt. Vi har även samma efternamn, vilket säkert också är en bidragande faktor.
Tycker helt enkelt att äktenskapet har gett vårt förhållande ytterligare en dimension
Ja, jag tror faktiskt att man missar en väldigt mysig upplevelse om man väljer att inte heta samma. För mig är det otroligt fint att vi heter samma i hela familjen, ger verkligen en förstärkt vi-känsla.
Anna Sol skrev 2008-10-16 20:42:59 följande:
Ingen skillnad alls tycker jag men det blir lite mysigt att få säga "min man".... Man blir ju lite mer Vi.
Vi har varit tillsammans i lite mer än 8 år och gått igenom både med- och motgångar tillsammans och tycker att det känns stor skillnad nu efteråt!Kanske pga det vi har bakom oss,men framförallt för det vi har framför oss!Vi har verkligen valt att leva med varandra och allt annat vore,enligt min mening,ett misslyckande om vi inte klarade det utan ville bryta upp just med tanke på de löften vi gett varandra..Det känns starkare,djupare och mer sammansvetsat!På ett mycket bra sätt!
Se det som positivt att du inte känner någon direkt skillnad! Hellre det än att det känns negativt...
Nu är jag nyförlovad och alltså inte gift ännu, men jag har varit gift tidigare. Vi hade varit tillsammans i många år och varit helt inställda på att det skulle fortsätta vara vi. När vi hade gift oss kände jag som många andra här, att det kändes positivt. Fast det gjorde tydligen inte han, för inte ens ett år efter bröllopet lämnade han mig...
Om man inte är helt "hundra" över beslutet att gifta sig eller inte så kanske man försöker intala sig att det ska bli bättre när man väl är gift, men när lugnet lägger sig efter bröllopsplaneringen och det är ett faktum att man lovat att leva resten av livet med varandra så börjar det kanske kännas betungande och man kan undra om det var rätt beslut, ifall man inte var helt säker från början menar jag...
Alltså, vad jag vill ha sagt är att om förändringen inte är så stor efter bröllopet kan man ju tolka det som att man tagit rätt beslut! :)
Skillnaden i att vara gift eller sambos är väl att man känner att man har tagit ett stort steg här i livet. Vi har lovat varandra att alltid vara vi och ta hand om varandra oavsett vad. Det känns stort att ha en man som har valt mig genom äktenskap att vara med livet ut
Höstbrud-07 skrev 2008-10-17 16:57:07 följande:
