Förmanande svärmor..

Här har du en som har det ungefär likadant. När vi först satte datum för vårt bröllop (vi hade då varit förlovade i nästan ett år och tillsammans i ytterligare 5!) så sa hon "Du borde vänta med att gifta dig tills du vet vad du vill göra i livet". Detta i kombination med att hon när vi pratade om flytt (vi var tillfälligt särbos i två städer) utbrast "Nej" om att han skulle flytta till mig i Stockholm. Vi hade en lite lätt kylig relation ett tag. Men tiden läker alla så som det heter, hon har nu förstått att vi har hittat vår livskärlek i varandra och att det är på riktigt.

Mitt kanske enda råd är att se till att din kärlek vet hur du känner det. Han kan inte välja bort sin mamma, men han kan fånga upp dig när hon hävt ur sig något nytt. Jag pratade en del med mina föräldrar om det också för att få stöd och för att få de motsatta råden. "klart ni måste flytta ihop igen... kul att ni ska gifta er, vart och när, hur kan vi hjälpa till"

Att prata med min blivande svärmor var aldrig ett alternativ för mig. Det är en familj som inte bråkar eller ställer till scener så jag kände mig inte bekväm med att ta upp problemet med henne. Tur för mig har det löst sig med tiden och hon är också intresserad av våra planer, vill bidra ekonomiskt och kors i taket kommer och hälsar på oss för första gången i Stockholm nu när jag fyller 30.

lycka till!

Jag tycker jättemycket om hans mamma och hon säger aldrig förmaningarna till mig! Men jag tycker bara det är lite tråkigt att hon alltid måste komma med förmaningar om allt! Vårt bröllop är bara en sak av det.

Min sambo ignorerar bara det, eller blir lite irriterad, men han säger aldrig rakt ut att hon ska lägga av..

Jag hade sagt till - nähä svärmor nu får du ta o tagga ner! - men så har vi också en utmärkt relation i botten och hon skulle inte drömma om att komma med förmaningar (men förslag och synpunkter!).

Hennes söner har stabila relationer där vi haft kortast (snart 20 år) och vad jag vet har hon inte på de senaste 18 haft några synpunkter som hon delgett mig eller blivande maken. Tvärtom har hon varit den som stöttat när vi tex flyttade 90 mil för att studera trots att vi tog första barnbarnet med oss.

Men min blivande svärmor säger aldrig något när jag är i närheten, utan det är min sambo som får höra allt..

Visst vi har bara varit tillsammans 14 månader nu och 22 månader när vi gifter oss, men ändå..

Jag tror att du förr eller senare kommer till en punkt där du blir tvungen att ta någon slags snack med din svärmor. ni kommer att ha en lång relation och den är viktig. I synnerhet om ni funderar på barn framöver.

Jag har varit tvungen för att få sinnesro i mina relationer till min mans släktingeroch det har ibland lett till både skratt och tårar.
ibland har det varit skitjobbigt, men det har också lett till en äkthet som för mig känns nödvändig.
Jag kommer från en familj där man tar det som ligger i luften och alla känslor får finnas.
Min mans hela släkt är precis tvärtom- där ska man bara vara glad hela tiden och om man tex blir arg i en diskussion har man"förlorat" osv.

Jag har ställt till en hel del oreda genom att dyka upp där med alla känslor och att jag är rak och öppen med saker och ting.
Ibland har det funnits frostiga perioder när saker har behövts smältas och så, men vår relation hade varit urdåli om jag gått och svalt allt bara för att inte vara obekväm.

Behöver jag tillägga att min älskade och jag fått/får jobba hårt med avdelnig Kommunikation i vårt eget förhållande, med de helt olika sätt vi lärt oss hantera känslor och konflikter?

Du är inte på den här planeten för att behaga och vara tillags -jo, jag tror att många tjejer har det strkt med sig, för så har idealen sett ut "åh, vilken rar ljuv söt/trevlig flicka hon är"

Du behöver ju absolut inte var högljudd eller ofin på något sätt, men nog tala om för henne att "Du är en jätteviktig person i våra liv och det skulle betyda så mycket för mig att känna att du verkligen gläds med oss..."

fler än jag som har jobbigt svärmor...
vänta tills ni får barn (om ni nu inte har det) då får du höra allt från att du inte älskar dina barn till att du har felaktiga uppfostringsregler (fastän du o din sambo är helt överens)...

jag säger bara suck!

Ta upp det med din sambo och säg att du vill att han ska säga ifrån, att det vore skönt för dig att han tog ställning och tydligt markerade gentemot henne. Om hon får höra att han har tänkt igenom saken ordentligt och säger att det slutdiskuterat, så kanske hon får lugn själv också. Stackarn, hon vill säkert bara sin son väl, men det blir ju som om hon lägger sig i.

Lycka till!

Jag tror inte att det har så mkt med varken ålder eller längd på förhållandet att göra så mkt som det har att göra med den typen av relation hon och hennes son haft innan ni träffades. Kanske är hon van vid att kunna ha mkt åsikter om sin sons liv?

Jag och min fästman är 24 och 25 när vi gifter oss och har då varit tillsammans i ca 17 mån och ingen har sagt ngt negativt. (Och då är det absolut inte vanligt att man gifter sig varken snabbt eller speciellt ung eller överhuvudtaget i våra släkter, vi gifter oss inte av e.g. religiösa skäl).

Med tanke på att det inte är till dig din svärmor kommer med förmaningar utan till din sambo, så tycker jag nog att detta i första hand är en sak mellan dem att lösa. Hon går in och förmanar sin vuxne son, och då är det mest rakt att han sätter gränser gentemot henne. Istället för han vidare vad hon sagt till dig så att du blir illa berörd.
Hade det varit min man som fick dessa förmaningar från sin mamma så är jag ganska säker på att han sagt ifrån att han inte ville höra talas om något sånt, sen hade han nog inte nämnt det för mig eftersom han är mån om att min och min svärmors relation får förbli så bra som möjligt. Men han har ganska lätt att säga ifrån till henne, ska tilläggas.
I vilket fall som helst tycker jag att du ska prata med sambon och fråga om han inte kan försöka sätta gränser gentemot henne, det är faktiskt i första hand hans ansvar.

passionsblomman - håller med! jag personligen orkar inte ta diskutionerna med min svärmor för hon har gått för långt i det här hemmet. hon har bränt sina broar.

Å, jag vet hur det är att komma till den punkten! Och då får man väl konstatera att man kommit så långt man kan och försöka existera parallellt på något sätt.
Jag har svårt för att
lägga ner för jag vill så gärna lösa allting jämt, men ibland får man liksom inse när det inte är värt energin längre. Och också vad man behöver ta ansvar för och INTE.
I min släkt har flera personer haft "sinnesro bönen" i hemmet. Det är Anonyma Alkoholisters bön. Innebörden i den kan faktiskt vara tänkvärd, i både stort och smått, så här kommer den:

"Gud, ge mig SINNESRO att acceptera det jag inte kan förändra

MOD att förändra det jag kan

Och FÖRSTÅND att inse skillnaden."

Oavsett om man tror på en Gud som lyssnar eller inte kan det vara värt att ta med sig både i bröllopsplanerande och resten av livet tycker jag. Man kan göra en hel del, men inte allt...

Men jag tycker ju om min blivande svärmor och jag kan förstå henne också till viss del.. Hennes son (min blivande) är enda barnet.. Det spelar säkert också in.. Hade jag varit min sambo hade jag dock sagt ifrån på skarpen en gång för alla..

Men ni har missuppfattat lite, eller så har jag varit otydlig. Hon har sagt att det ska bli skoj, men kommer ändå med förmaningar!

Glömde i förra inlägget vara tydlig. den kommentaren var riktad främst till Hösten2009!

Älskar livet: Helt övertygad om att du gillar svärmor och hon tycker säkert att det ska bli roligt, men oroar sig också...eller hur?
Kan vara bra om hon blir medveten om att när hon bekymrar sig tar det glädje och energi från er. Inte alls säkert att hon ens märker att hon "håller på"
Både hon och sonen verkar vana, så det är noginte det första hon gruvar sig över när det gäller den lille gossen,tror du inte

Nej, min sambo är så van så han knappt reagerar utan bara ignorerar henne, men för mig är det så ovant med en sådan mamma!