Håller ni alltid sams?

Kan ärligt säga att efter 15 år tillsamans så har väl inte grälen varit så jättemånga. Men självklart har man dåliga dagar och då tryter ju tålamodet. Småbarnsperioden var väl jobbigast då är ju inte någon till sin fördel direkt

Men tjafsar gör vi nog inte, vi är väldigt samstämda och har samma syn på det mesta. Utan blir vi osams är det inte över någon skitsak (vem som tex städar oftast osv)utan mer en situation där våra åsikter går totalt isär och ingen förstår hur den andra resonerar. Men det händer alltsom inte särskilt ofta

Det beror nog på helt hur man är som person och hru man bråkar. I mitt förra förhållande så bråkade vi rätt ofta.. vi hade bra och dåliga perioder. Vissa perioder bråkade/tjafsade vi mera. Och vissa andra var allt frid och fröjd och skitroligt eftersom han fick mig att skratta så jag låg dubbelvikt på golvet!

När vi bråkade/tjafsade blev det alltid till något stort, det slogs i dörrar, prata inte med varrandra, gråt från min sida m.m

Även om vi älskade varrandra så orkade varken jag eller han ha ett sådant förhållande, det var väldigt tröttsamt och som om man var på en bergodalbana. Vi försökte bättra oss och dt det var bra i några veckor sen var vi tillbaka i samma mönster igen.

I det förhållande jag är nu i, bråkar vi väldigt sällan. Visst vi kan uttrycka vårt miss nöje och komma med komentarer men vi bråkar aldrig. Tror inte vi skrikigt på varrandra en enda gång. Klart höjer man rösten när man är frustrerad det hör ju till. Men vi är ganska bra på veta att vi tycker olika och det blåser över rätt fort.

Klart man tjafsar, det hör ju till! Man lever med avrrandra 24 timmar om dygnet, det är inte så konstigt att man går varrandra på nerverna!!!!

Nej, vi har absolut inget lungt förhållande. Jag flyger i taket lite när som. Brukar skylla på att jag måste vara sydlänsk

Men huvudsaken är att man kan säga förlåt och inte vara långsinta.
Gnabb och bråk tillhör vardagen tycker jag.

Efter många år tillsammans med både glädje och bedrövelse känner också vi varandra så bra att det inte finns anledning att gräla.

Om man är tydlig och talar om vad som är viktigt för en själv och vad man önskar sig av den andre kommer man längre med diskussion (och kompromissande) än med bråk.

Jag o min sambo är mer sams än osams...
Men vi har aldrig haft något stormigt förhållande nånsin.
Visst vi har haft våra gräl men pratar ut om dem lika snabbt som de kommer upp.
Det finns lixom ingen anledning till att gräla för vi tycker lika om allt o behehöver bara se på varanda så förstår i vad vi menar. Våra blickar säger mer än ord.

Nu har jag bara läst TS.
Vi bråkar nästintill aldrig.. Jag har dock VÄLDIGT hett temperament, och min man är väldigt lugn. Så nu som då skriker jag av mig, eller gråter en skvätt.. men vi grälar aldrig, våra gräl går nog att räkna på en hand under de 4 år vi bott tillsammans. Inte tjafsar vi heller, men vi kan båda säga vår åsikt om saker o ch ting.
Skulle maken däremot ha samma temperament som mig skulle vi säkert ryka ihop varje dag!

Att bråka är väl nog helt normalt, men om man går å småtjafsar å gnäller HELA tiden tror jag det skulle bli ohållbart..

tror frökenhoppsan har en poäng där med småtjafs och gnäll

att man grälar ngn gång ibland är normalt...
vi har grälat mindre än 5 ggr under våra 9 år tillsammans
ingen av de jag känner som fortfarande är gifta har tjafsat och gnällt på varandra ofta eller haft stora gräl ofta

De galet passionerade som grälat ofta har skilt sig allihop, de som aldrig grälat men gått och småtjurat och varit näst intill elaka mot varandra är oxå skilda
kan vara en tillfällighet men det tror jag inte
par där man känner att de har en behaglig relation verkar helt enkelt funka längre och bättre

Jaja, verkar ju kört för några av oss här om man ska tro vissa inlägg, men jag tror jag chansar på att gifta mig ändå. Alla förhållande ser olika ut men kan vara lika lyckliga för det! Mina föräldrar har varit gifta i 24 lyckliga år och de har nästan inte samma åsikt om någonting.

Jag bråkar lika ofta med min M2b som med mina barn.
Det betyder inte att jag inte älskar honom. Jag är väldigt morgonsur tex, så ofta blir det tjafs för att jag är trött.
Sen ett jätte stort gräl har vi haft 1 gång om året.
Typ sådant där man säger att "du kan flytta" eler något annat dumt. Men tjafs med honom och barnen har jag ofta.

Måste säga att det känns skönt att läsa en del inlägg här. Ibland låter det som om alla är superlyckliga och allt är så romantiskt. Inga meningsskiljaktigheter alls. Då får jag lite mindervärdskomplex. Jag och min kille har varit tillsammans sen jag var 13 år, han 14 år. Nu har vi varit tillsammans i 19 år. Och ojojoj va vi har bråkat. Ungefär vart 5 år har det smällt till rejält. Kanske inte så konstigt då vi blev ilag tidigt och utvecklas mycket. Och efter bråkperioderna så har allt blivit så mycket bättre. Då går man igenom allt man är missnöjd med. De första 10 åren så sa jag inget, bara surade. Och fy vad dåligt jag mådde av det, gråt mycket i perioder. Nu är jag lite mera jävlar anamma. Ryter ifrån när jag tycker att det är fel. Min kille är lugn som en filbunke. Och det mår jag mycket bättre av. Men visst har jag funderat många gånger på om det finns andra som bråkar med. För kärlek lider vi ingen brist av. Men jag håller inte tyst om vi har bråkat. Det gör alla andra i min omgivning. Då känner man sig lite onormal. Men min kille är min stora trygghet och kärlek, oavsett om vi bråkar.

Vi ryker ihop titt som tätt oftast för att jag är förbannad över att han inte gör tillräckligt mkt hemma eller för att jag är trött och slut och grälsjuk. Jag har hett temperament, är morgonsur och är dessutm alltid trött(plugga heltid+jobb 75%)naturligtvis är det ju inte hans fel( iaf inte alltid), han blir naturligtvis förbannad över att jag tar ut det över honom men så är det iaf.Jag är inte perfekt, han är inte perfekt och vi älskar varandra iaf. Vi har varit tillsammans i 9 år så det verkar ju fungera för oss. I vår bekantskapskrets så är det de med "perfekta gullinuttiga"förhållanden som inte hållit och de som erkänner att visst fan driver vi varann till vansinne som fortfarande är tillsammans.
En sak vi båda är noggranna med att inte göra är ställa ultimatum eller säga att någon ska flytta eller gå. Vissa saker kan man inte ta tillbaka och det är ngt vi lärt oss.
Kan bara instämma i Boomtowns post han är min stora kärlek, trygghet och solen i mitt liv För mig är vårt tjafs och våra gräl ett tecken på att vi fortfarande har en passion och lite jävlar anamma och aldrig älskar jag honom mer än när han tar att jag skäller på honom för att han förstår att jag måste få ur mig det som retar upp mig även om det inte är hans fel.

Tack för alla svar!

GUD vad skönt å höra att man är normal!

Nej vi bråkar inte.. Längre Vi har olika åsikter ibland men vi tjafsar inte om det. Innan vi blev ihop (uppvuxna ihop typ) så bråkade vi coh slogs rejält ibland men idag så kan vi hålla sams.. Vi säger att vi bråkade av oss allt då.. Därmed inte sagt att vi inte sårar varandra emellanåt ändå..

Bråka, gnälla, tjafsa, rensa luften, gräla & "disskutera" är alla ord som betyder olika för oss alla. Att leva ihop betyder ju att man måste acceptera varandras olikheter. Det viktiga är att man inte är tyst och accepterar saker och ting när man känner sig orättvist behandlad. Dra i snöret och hojta till! Om man sedan är den diplomatiska, temperamentsfulla, tysta eller den som skriker rakt ut, det spelar ingen roll så länge man ger uttryck för vad man känner.
Just nu håller vi på att "träna" våra fyra barn i åldrarna 13, 11, 7, & 5 år i detta. Acceptera inte att någon är orättvis mot dig. prata om det, och viktigast av allt kom fram till något konkret. Det spelar ingen roll vem som har rätt eller fel + har du varit orättvis, be om ursäkt!

Och ja, vi har heta "disskusioner" hemma :) :)!!

Har inte läst att inlägg men vi bråkar nästan aldrig men min sambo har en ängels tålamod och står ut med mig i alla situationer

Men däremot så har vi olika åsiker och värderingar men försöker alltid att gå halva vägen var.

Jag tror inte det finns ett självändamål i atta lltid hålla sams bara för sakens skull. Risken är för stor att det är på bekostnad av den ena partens vilja. Däremot är grälande och tjafsande såklart inte av godo heller (det kan förstöra många förhållanden med onödigt smågnet) - snarare tror jag på att konstruktivt vädra de meningsskiljaktigheter man har och lösa problem tillsammans.

Sen betyder ord som osams, gräla och tjafsa väldigt olika saker för olika personer också.

Vi är inte alltid ense men har lärt oss hantera det tillsammans. Vissa saker gör inte så mycket om man är oense om, andra får man hitta kompromisser där inte den ena bara är tyst, blir överkörd eller dominerar totalt.

Nej vi är inte alltid sams men vi har en grej vi LOVAT varann och det är att ALDRIG somna osams.Det vore ju väldigt konstigt om man aldrig är oense om nått eller irriterad osv och jag tror det är nyttigt att rensa luften ibland

Frågan är hur man rensar luften, det är det som verkar skilja mellan paren.

Vi bråkar inte ens 1g/år men "rensar luften" oftare dvs talar om vad vi inte är nöjda med och vad vi vill förbättra.

Vi har bott så många år tillsammans att vi vet att ibland drar jag ett tyngre lass hemma och ibland är det tvärtom. Vissa år har han stått i fokus på min bekostnad och ibland har det varit tvärtom.

Vi helt enkelt litar på att den andre är lika intresserad av att vardagen och förhållanet skall fungera även om man just den månaden/halvåret har någon ork kvar efter jobbet.

Nej som sagt så är det olika vad man menar med "bråkar" från person till person. Jag har temperament men det yttrar sig mest mot min far som kan vara lite enerverande ibland annars kan jag hålla mig i schack ganska bra När det gäller min man så blir det inte skrikiga diskutioner.. Oftast är det jag som blir sur/sårad och då tjurar jag lite men tycker det är så jobbigt så efter en stund samlar jag mig och kommer med svansen mellan benen och säger "Jag tyckte inte om det där" eller "det där sårade mig". Försöker att inte uttala mig allt för mycket just där och DÅ när man reagerar utan behöver analysera varför jag känner som jag gör en stund innan jag kan formulera mig :P

Var dock ihop med en kille i flera år som sopade allt under matta och då käner jag ett ENORMT behov av att skrika, bråka för jag kände att när det var något jag behövde venitlera så började han typ gråta och sa att han aldrig skulle göra så igen. Vilken man va Eller snarare MES ja! Tack och lov att jag inte är gift med honom. Skulle bli knäpp!! :P

Kan bara hålla med det du skriver!

Jag tror att det är jätteviktigt att lära sig att bråka på ett smart sätt. Jag skulle t ex aldrig hota med att lämna min man bara för att vi är osams.

Om jag blir rejält irriterad över något som min man gör så väntar jag med att ta upp det tills vi båda är avstressade. Jag funkar nämligen mycket sämre rent verbalt om jag är irriterad. Om jag lugnar mig och tänker igenom varför jag är irriterad så kommer jag också att lyckas framföra det till honom på ett bättre sätt.

Lyckas jag alltid med det? Nej, men det blir allt oftare. Jag jobbar på saken

anne på grönkulla skrev 2008-09-22 08:38:26 följande: