Ibland blir jag så besviken (långt inlägg)

Om det bara är den här händelsen så kan det vara så enkelt att han inte klarar av att vara på sjukhus utan får panik och behöver komma där ifrån.
Detta har inget med dig att göra och är nog ganska vanligt som tandläkarskräck mm
Detta kan medföra problem som alla andra fobier tex vid förlossning mm

usch... att släppa tilliten till nån är inte lätt! jag har själv varit där, men så träffade jag plötsligt någon som jag bara kunde lita på, det gick så lätt! han har oxå sårat mig ibland, men jag kommer över det! mycket kanske för att jag gått terapi för egna problem och känner mig starkare i mig själv

så frågan är.. behöver du kanske proffessionell hjälp med att lära dig lita på människor igen? Annars kanske risken är att du väljer att gå, och då löser du ju inte problemet utan kanske får precis samma känsla av nästa.. och nästa...

Jag förstår att denna händelse var extremt jobbig för dig. Jag hade i ett sådant läge behövt en partner som orkade med och som just då klappade mig över håret, tröstade och sa snälla saker.

Däremot undrar jag om det inte ligger något i det Mrs Mommy skriver. Det verkar onekligen som om han tyckte det var så jobbigt själv att han "panikade" och flydde (till jobbet).

Det är bara du som kan avgöra om det här var en isolerad (eller i alla fall ovanlig) händelse, i så fall är det kanske läge att vara överseende. Om det däremot är så att du känner att han sällan eller aldrig sätter ditt välbefinnande i främsta rummet kanske du ska se över ert förhållande.

Förresten, om det är så att han har fobi för sjukhus el. dyl. kanske han behöver hjälp att hantera det.

Ja, du har verkligen all rätt att vara besviken på honom, så där gör man bara inte, sjukhusskräck eller inte. Har han visat att han är uppriktigt ledsen för det han har gjort? Förlåt för mig är bara ett ord, ett kvitto på att folk verkligen menar vad de säger är deras handlingar.

Är han en sån där extrem karriärmänniska som sätter arbetet före allt annat oavsett vad det är?

Förstår att du känner dig besviken och ledsen. Du och din sambo har gått igenom något väldigt tufft.
Tror också att din sambo fick panik, och då tänker man inte så klokt alla gånger. Han var säkert lika rädd som dig, men kanske var hans reaktion att fly fältet. Jag spekulerar bara men om det är som du beskriver att han annars är väldigt generös och snäll, så tror jag att det bästa du kan göra är att beskriva dina känslor. Hur det fick dig att bli sårad och rädd över hans beteende.
Om du berättar att när det händer såna här saker så behöver du honom vid din sida. Att du måste kunna räkna med hans stöd.
Även om tilliten har fått sig en törn, ge honom en chans att visa att han finns där när det väl gäller till en annan gång.
Skulle det upprepa sig i en annan situation igen så skulle det vara helt befogat att ifrågasätta hans beteende, och om han är någon att lita på.
Hoppas att du kommer kunna släppa på din oro.

Oj, jag vet egentligen inte om jag borde kommentera; alla människor är ju annorlunda trots allt. Men jag hade ett ex som i princip tyckte att jag var löjlig som ville att han skulle köra mig till sjukhuset dagen efter att jag hade ramlat av klätterväggen eftersom jag trodde att någonting var fel. Jag är verkligen inte den som klagar i onödan, men jag visste att någonting var väldigt fel för jag kunde inte sova på grund av smärtor och inte stå på benet heller. Jag fick i princip be honom på bara knän att ta mig dit dagen efter (efter att han slutat jobba!) och det visade sig att benet var brutet.

Det kanske inte bara var på grund av det som det tog slut, men det fick verkligen mig att förstå att det var ingen person som man kunde luta sig tillbaka mot och lita på i alla väder. Min man nu vet jag skulle inte svika utan ställa upp på mig vad som än hände och det är faktiskt en av grundstenarna i ett förhållande. Sedan kanske det finns andra orsaker som spelar in i just det här och jag kan naturligtvis inte jämföra din upplevelse med ett brutet ben, men det var just det där att jag insåg att jag inte skulle kunna lita på honom att göra det som var bäst för mig som fick mig att inse att någonting var väldigt fel i det förhållandet!

Jag beklagar sorgen och hoppas att det löser sig till det bästa!

Beklagar allt du fått gå igenom.

När det gäller "sveket" från din sambo får du inte glömma bort att du sade till honom att det var ok att åka till jobbet. Du tycker att han skulle ha förstått att du menade en annan sak än du sade men han tog fasta på orden dvs att du klarade dig själv.

Så du måste bli tydligare och säga vad du vill, han kan inte tolka dina tankar och önskningar om du säger något annorlunda.

Det låter lite fånigt men ibalnd måste man träna på att bli tydligare och på att säga "jag vill att du..."

Det är inte säkert att han åkt från sjukhuset om du sagt "jag vill att du stannar, det här känns jobbigt för mig och jag vill ha ditt stöd".

Tack så mycket för alla råd och kommentarer :)

När det gäller att jag sa att han skulle åka till jobbet istället så hade jag flera gånger innan jag sade det påpekat att jag behövde honom där, alltså jag sa rent ut: jag behöver dig, snälla stanna, jag har så hemskt ont och jag behöver dig här, flera gånger. Men han bara fortsatte och blev grinigare och grinigare så till slut orkade jag inte med att både ha ont och vara rädd och samtidigt sitta där och bara stå ut med hans gnällande så då sa jag åk då, jag får klara mig själv.

Han säger själv att han vart rädd när vi har pratat om det efteråt, att han tappade kontrollen över sig själv helt för när han väl kom till jobbet så kunde han inte fokusera på nånting för då slog oron till, och han får väl pluspoäng för att han kom tillbaka sen och hämtade mig på lunchen då jag var klar och sa att han kunde ta ledigt på eftermiddagen och ta hand om mig...
Han har det lite jobbigt på sitt arbete, han är ingen arbetsnarkoman, han trivs inte ens där men hans chef är inte den snällaste och han verkar väldigt rädd för vad hans chef och arbetskamrater ska få för uppfattning om honom... Det är ett litet företag så det är lite speciellt sådär, och stämningen där är allmänt jobbig har han sagt. Så det spelar ju in en del (dock så sa han till mig efteråt att han hade berättat för sina kollegor att han varit på akuten med mig på morgonen, då sa en av hans arbetskamrater att han skulle ha struntat i jobbet och stannat kvar...)

Nog har han bett om förlåtelse och så, det har han. Men jag lyckas ändå inte lägga det bakom mig.
Jag tror det ligger mycket i det som ni skrivit här om rädsla, han har liksom en tendens som ni nämnt här att vilja fly undan, han gör det när människor nära honom som han älskar blir sjuka och så, han klarar det inte. Det han berättat för mig som hänt tidigare och som han känner skam för är väldigt personligt, så jag ska inte skriva det här, men det har hänt förut att han liksom flytt undan och sen efteråt insett sitt misstag så... Han liksom försöker stänga av när han blir sådär rädd, för då kanske smärtan inte blir lika kännbar? Så det är nog så, kanske behöver han gå i lite terapi för det han med...
Jag går själv i terapi för min rädsla, jag är en hemskt orolig sort så såna här saker skrämmer mig något så otroligt, det är med att lita på folk har jag svårt för och det får jag nog, som nämnts, arbeta på i terapin...

/// Anna

Du får väl försöka lita på det han själv säger om saken, förstår förstås att du blev jätteledsen. Då jag väntade mitt andra barn vägrade barnafadern att åka till sjukhuset trots att det började bli bråttom enligt barnmorskan, han var tvungen att vänta till klockan nio på morgonen för att kunna ringa arbetet och meddela. Det fanns inga mobiler då men arbetsplatsen visste mycket väl att barnet väntades i dagarna. Sonen föddes vid tolv så det fanns inte hur mycket tid som helst att spela på. Så tala om att det slår slint ibland. Man får försöka ha fördragsamhet med dem ibland även om det är svårt. (När mamma opererade gallan fick hon ligga inne i tio dagar, pappa hälsade på henne EN gång under tiden och tog med sig mig som buffert. Det var tio minuters väg till sjukhuset.) Karlar är sjåpigare, bara att konstatera.