Skäms för min ångest.

Vill borja med att saga ett stort GRATTIS till att du hittat mannen i ditt liv och att ni ska gifta er!!
Jag har det inte lika jobbigt som du, men tror jag kan forsta vad du menar med angest... jag vaknar av mardrommar, saker som gar fel vid brollopet, har en mamma som vill allt for mycket, skilda foraldrar som inte har pratat pa 12 ar och som knappt kommer kunna vara under samma tak osv...

Jag tror att din bror ar lycklig for dig inners inne. Kanske ar sorgen over att er pappa ej finns mer storre just nu, men jag tror han ar glad for dig och vill ditt basta.

Vet inte vad jag kan skriva for att fa dig att ma battre, laste ditt inlagg och kande att jag bara ville ge dig en KRAM!!

Det later som en 'klyscha' kanske.. men pa nat satt ordnar sig allt! Ta hand om karleken!!

Det låter jättetungt. Verkligen. VIll säga kloka och goda saker till Dig.

*Tänker*

Jag var 22 när jag gifte mig. Maken skulle fylla 20. Vi har levt tillsammans i 22 år nu, men det suckades och tycktes kring oss när vi bestämde oss. Vet inte om det är någon tröst för Dig, men man MÅSTE ju faktiskt inte uppnå en viss ålder och avverka ett visst antal partner för att veta att man hittat rätt.

Men det är inte alltid _bara_ roligt trots kärleken. Livet är som det är, och lägger sig inte tillrätta för att man gifter sig. Du är ganska klar över vad det är som ger Dig ångest. Trots att Du älskar Din blivande make och "borde vara glad".

Om Du ska gifta Dig i kyrkan vill jag bara puffa för att präster går att använda till sånt här. Alla präster är utbildade inom det som kallas "själavård" och har tystnadsplikt om det som sägs inom ramen för ett enskilt samtal.

Kanske skulle Du ha nytta av att använda Er vigselpräst (eller någon annan präst) som bollplank kring dessa tunga tankar kring sorgen efter pappa och brorsans outtalade ogillande?

*Tänker, kramar, ber*

harthus, jag har lite av det problemet också. Några av min pappas familj har alltid varit hemskt otrevliga mot min mamma. Min faster och farmor mest, så jag har bestämt mig för att inte bjuda dem. Pratade med min kusin, min fasters dotter, och berättade att jag inte ska bjuda dem och jag hoppas hon vill komma ändå hon vill det men hon sa att det kommer bli en stor grej för min faster och farmor och herregud. Tror jag får ge telefonen till Stephen om de ringer mig och är sura efter jag har förklarat för dem varför det är bestämt som det är bestämt. De ringde när min pappa precis dött och sa att min bror och jag bar ansvaret för hans död för att han svalt ihjäl och det var vårat fel. Att han hade långt gången cancer och 80% överlever inte den cancern som han hade var visst inte anledningen.

Min bror försöker verkligen vara stöttande, och gud vad jag är tacksam för det. Han har lovat att baka bullar och annat gott till det. Det betyder så mycket för mig att han försöker.

en till präst, vi ska gifta oss borgeligt i min familjs sommarstuga. Min mamma gick till en präst och pratade efter min pappa dog (hon mådde hemskt dåligt för hon var både ledsen och saknade honom och samtidigt fortfarande sårad och arg pga skilsmässan) jag kanske ska ta kontakt med någon präst här om det inte gör något att jag inte är kristen. Skulle verkligen kännas skönt att bara prata av sig med någon som inte är dömande och inte personligt involverad.

Avath:

OK. Jag har ingen aning om hur det ser ut omkring Dig, men det brukar vara bra att prata med någon som inte är släkt/vän/inblandad när man mår dåligt.

Fördelen med en präst/terapeut/kurator i ett sånt här läge är ju dels att h*n är proffessionell, och dels att man inte behöver vara "trevlig" - det är ok att det bara handlar om MIG och hur JAG mår.

Och så frågan om att Du inte är kristen.... ja...

Jag har under mina prästår pratat mycket med både kristna och folk som inte har någon uttalad tro. Så är det nog med de flesta präster. När det gäller relationsproblem så ser det ganska lika ut oavsett om man är troende elller inte, och det handlar väldigt mycket om att lyssna och vara bollplank. Och det är präster tränade i.

Men är Du osäker kan Du ju alltid kolla på pastorsexpeditionen när/om Du bokar en tid med någon. Nu godnatt - mina tankar och böner är med Dig.

Usch gumman lider med dig!!... Förstår att det är jobbigt även om jag inte riktigt känner igen allt vad du säger. Men som sagt grattis till giftermålet. Alla har vi olika problem och av olika grad som vi brottas med under bröllopsprocessen. Jag förlorade en av vad jag trodde var mina bästa vänner (var toastmaster).. En otroligt jobbig resa där... Min mamma var negativ till bröllopet pga allt jobb men när det närmade sig blev hon mer engagerad och är idag glad för bröllopet.. De mesta lägger sig till rätta jag lovar... Men prata med någon om ångesten är försvår..

Känner igen mig SÅÅ väl i det. När vi förlovade oss var folk så kritiska på jobbet att jag nu när vi gifte oss valde att inte berätta det för dem. Sa det dagen innan jag gick på semester för bröllopet. Nu är alla typ sura istället för att man slösar bort livet på att gifta sig ungt. Vet att det gått en del skitsnack bland mina närmaste kollegor medan de jag inte har så mycket kontakt med varit jättegulliga i efterhand.. Människor är nog inte de man tror att de är ibland... Men jag är lyckligt gift och min man är underbar även om jobbet är ett ...

en till präst: Tack, du är väldigt snäll. Skulle vara omöjligt att prata med min familj och de flesta mina vänner skulle bli hemskt obekväma av att höra mig prata om sådant (speciellt om min pappa). Jag pratade lite med Stephen igår, jag var så rädd att han skulle ta det personligt men han gjorde inte det. Han har ju varit med mig ett tag nu, och vet hur jobbigt och mycket det här året varit.

chamor: man kan undra vad de har för tankar runt äktenskap, vem de har gift sig med om de tycker att man slösar sin tid om man gifter sig haha.

Mår lite bättre idag. Imorse mådde jag fortfarande hemskt jobbigt, när jag gått halva vägen till skolan fick jag vända om för jag mådde så dåligt. Lade mig i sängen med en påse godis när jag kom hem och sov bort eftermiddagen. Tror jag behövde det. Får se hur det blir senare ikväll, för det är mot midnatt som tankarna brukar komma.

Herregud. Har inte kunnat sluta gråta idag. Jag vaknade av att jag låg och skrek i sömnen, drömde nått om min pappa.

Är så stressad över att jag ligger efter i skolan, har ett matteprov på onsdag och det känns som om jag inte kommer någonstans i boken. Nästan som om jag glömmer det jag lärt mig direkt.

Vet inte hur jag ska göra med Lilly, vår katt. Det är så mycket papper som måste fyllas i och blod prover som måste tas och skickas från en stat i usa till en annan. Och sedan andra papper som måste skickas in för att stämplas och sedan faxa de papperna till london för att få godkänt för lilly att åka igenom den flygplatsen. Och sedan måste jag hitta en 'federal veterinarian' som ska titta på lilly högst 24 timmar innan resan och säga att hon är frisk och jag har INGEN ANING vart jag hittar en sådan.

Är så mycket jag måste göra och mitt lägenhet ser ut som en bomb slagit ner och jag kan inte sluta gråta.

Är det själviskt av mig att jag vill att Stephen kommer hit nästa vecka och att Lilly reser själv? Om vi väntade med stephen att komma så skulle vi slippa det sista papret och den sista vetrinär kollen men då skulle de inte kunna komm förräns i början av november och jag vill ha stephen här för herregud jag håller på att gå sönder.

Avath församlingarna har Diakoner, se dig om i din kommun och församlingshemmet nära dig. Jag har gått till en underbar kurator som är Diakon i församling. man behöver inte heller gå till den närmsta församlingen. Se dig om vad du har för alternativ. Själv tycker jag att rekomendationer från andra är bäst..då vet man att chansen är större att man trivs med den personen. Lycka till!