7 år tog det... (långt)

...men nu är man gift!

Är inne på min tredje månad som hustru, och man börjar vänja sig.

Vi hade ett par underbara dagar i maj, när det vankades fest.
På torsdagen hade jag min provsminkning och frisyr. Det gick förvånansvärt lätt, då jag hade visat bilder åt frissan tidigare, men man visste ju inte hur det skulle se ut på en själv!

Mina yngre systrar (som oxå var två av mina tärnor) hämtade mig för att åka hem och byta om. Det blev en lång röd klänning (beställd från Kanacca) åt mig och mörk kostym åt min man. hela gänget åkte till magistratet i helsingfors där vi möttes upp av bestman och den tredje tärnan. Vid detta laget var jag mäkta nervös, men försökte hålla mig lugn.

Vi fick vänta en stund i ett vänterum, och inte blev man mindre nervös för det. När vi fick in i "salen" sa jag åt tärnorna som skulle fota attt lite dela på sig. Tydligen sa jag det ganska högt, för länsmannen (eller vad det heter) skrattade till och kommenterade att "jaha, det är frun som bestämmer här! eller nåt annat lika fånigt. Sen började han med "Tager du..." och jag skrattade till, varefter han bytte till den längre versionen (2 min istället för 20 sek).

Vi blev vigda och var så nöjda så, min man(!) fick vigselintyget och kollade sitt namn(som alltid skrivs fel) att "jaha, till och med rätt stavat". Se när jag kollade på pappret konstaterade jag att MITT namn var felstavat! Hahah, vad vi fick roligt åt hans första tabbe som gift!

Vi åt middag på en fin restaurang, och skålade med champagne. Det var jätteskönt att fira med de närmaste, då vi skulle ha stor fest med kyrka på lördan. Det bästa var nog att när vi kom hem vid sjutiden, så fick man byta om till mjukisar och vi ahde en liten flaska champagne på kylning, och bara njuta av varandra i soffan!

Fredagen var fullt ståhej, festplatsen skulle dekoreras, all dricka (två billaster) skulle levereras och det skulle övas i kyrkan. På kvällen var första stunden man fick sitta ner, vi beställde pizza, övade på bröllopsvalsen nån gång och sen var det att vinka adjö åt mannen. Min ena tärna sov över hos mig, försökte titta en sväng på tv, men var såå trötta.

Jag hade lite svårt att somna, men sov sen till slut riktigt bra. Upp och äta lite frukost( det var inte det lättaste) och iväg till frissan kl 8. Alla tre tärnor och jag hade varsin frissa som fixade hår och smink. Vi hade fruktsallad (rekommenderas!) och bubbel som vi njöt av. Nu var man nog lite pirrig. Tärnorna påstod att jag var dönervös för att jag babblade så mycket...

Hem och byta om, äta en joghurt och senbar det av till fotografen. Jag såg min underbara man som var så snygg utanför lokalen och blev så glad. Han hade hämtat blommorna och min bukett var så fin! Vi var nog lite stela hos fotorgrafen, fastän vi försökte slappna av.

Iväg till kyrkan sedan, vi fick köra några ärevarv för att vi var tidiga. Nervositeten blev inte bättre kan jag lova! Väl utanför kyrkdörren skakde bröstet nåt vansinnigt, men jag andades djupt och försökte nolla huvet! Musiken börjar spela, och hejsan så nervigt det var. Vi gick i armkrok med mannen som säkert gjorde det lite lättare, försökte bara smila och njuta av stunden. Höll tom på att snubbla på klänningen men det gick bra.
Prosessionen i kyrkan tycktes aldrig ta slut. Mina fötter domnade och klackarna fastande i altarmattan, men men... Min systers sång var tårdrypande, men jag (lipsill annars) lyckades hålla mig. Min man sa att han var jättenära på att börja lipa(han såg alla släktingar som grät, medans jag stod snett bakom, tur det!) Syrran fick bita sig i läppen själv för att inte börja gråta mitt i sången!

När utmarschen väl spelade var det väldans lättande. Vi hade Throne room, och när gästerna märkte vilken låt det var sken de upp, och vi i takt med dem! Underbar känsla!

Väl ute på kyrktrappan tappade jag all stress och nervositet, och efter det flöt dagen på av sig själv. Middagen var god, jätteroliga tal, bandet spelade jättebra, tårtan var god, vår specialvals lyckades jättebra.

Klockan tolv kunde vi båda konstatera att vi hade en jätterolig fest, men vi var så trötta att vi bestämde att vi åker mot hotellet. Någon klok har nån gång sagt att man ska lämna festen när den är som roligast. Allt efter kyrkan har nog gått lite som i trans, förstod inte riktigt hur tiden försvann, men alldeles underbart.

Dyrt blev det kanske, men definitivt värt varenda öre och varenda arbetstimma!

- Lycklig hustru