• Sebastiána

    Superkalla fötter!

    Jag har bott hos min pojkvän/fästman i ett halvår nu. Det känns bra mellan oss och hans barn och vi har faktiskt börjat tänka på bröllop - vi har ju varit ihop i 4 år, även om vi länge var särbos. Nu börjar jag få kalla fötter. Allt känns så annorlunda här uppe. Jag kommer från Skåne, men sitter nu här i Norrland och fryser.

    Jag trivs så bra i Skåne: med mina vänner, min familj, att det är så nära till allt och så klimatet. Jag hade ett bra jobb därnere som jag nu är tjänstledig ifrån. Ska jag gå tillbaka dit? Eller ska jag stanna här? Jag trivs inte på det jobb jag har här... och det verkar som alla här mest är intresserade av fiske, långa promenader, skidor och skoter. Inget för mig direkt.

    Klart, jag kan vända tillbaka, men då kan jag troligen säga adjö till barn och familj. Jag är ju snart 40. Alternativet är att jag lever med min man som jag älskar och vantrivs med jobbet. Det är ju inte så att det dräller om jobb häruppe heller och nu är det snart lågkonjungtur.

    Ack och ve!

  • Svar på tråden Superkalla fötter!
  • Tooticki

    Gör det kallare klimatet din sjukdom värre? Hur mycket längtar du efter barn? Personligen tror inte jag att att skaffa barn när man vantrivs för att få tiden att gå är en bra lösning, risken är stor att du känner dig låst och beroende sen när du sitter hemma och är föräldraledig, då träffar du inte ens folk genom jobbet längre.

  • Sebastiána

    Kylan i sig är inget problem, men det var jobbigt i vintras när det var tjock is överallt i hur många månader som helst. Jag spände mig så när jag gick, för att inte halka, att jag fick träningsvärk (pga svaga muskler).

    Jag skulle aldrig skaffa barn för att få tiden att gå, det är mest det att om jag ska ha barn är det hög tid, är nu 37.

    Tyvärr har jag svårt att skaffa vänner, men som tur är har min sambo väldigt trevliga syskon och svägerskor.

  • Tooticki
    Sebastiána skrev 2008-08-04 15:27:48 följande:
    Jag skulle aldrig skaffa barn för att få tiden att gå, det är mest det att om jag ska ha barn är det hög tid, är nu 37.
    VILL du ha barn? Om inte kanske beslutet blir lättare att fatta än du kan tro! (Du behöver inte svara så klart)
  • Bride in England

    Kan ni inte kompromissa, du och din m2b? Att ni flyttar ner om ett par ar? Tva ar spelar ju inte sa jattestor roll nar det galler att fa barn, samt hans barn ar mycket mer vuxna da ocksa? Det verkat inte rattvist om ni bara ska ga efter onskemalen en av er har? Nar du dessutom vantrivs sa mycket!!

  • Marsaphir Marlean

    Själv bor jag i Västsverige och ÄLSKAR både Skåne och Norrland för båda är helt underbara platser, även om de är mycket olika. Jag hoppas du kan se Norrlands egenskaper på ett positivt sätt och försöka undgå alla gånger du blir bjuden på äckliga hjortron. =) Norrland är ju härligt och annorlunda och kylan vänjer man sig faktiskt vid. Ge det några år.

  • Soon and very soon

    det kanske är lättare att få vänner o börja trivas om du får barn o är med i mamma grupp, babysim mm.? vill barnen bo kvar?? de flesta jag känner från norrlad har ju flyttat därifrån o vill inte tillbaks...

  • Sebastiána

    Min sambo kan tänka sig att flytta ner, men bara när den yngsta slutat gymnasiet, alltså om tidigast 5 år. Resten av livet kan han alltså tänka sig att bo i Skåne så han har ju redan kompromissat. Men det gäller ju några av de bästa 5 åren, när man fortfarande har lite ungdom kvar. Efter 40 är det svårare att få barn och svårare att få jobb (om man inte vill jobba som chef).

    Jag har egentligen aldrig längtat efter barn, det har kommit sedan jag blev tillsammans med min sambo och började känna att han verkligen är rätt. Det är klart, vi är båda lite tveksamma ändå eftersom en förlossning kan eventuellt få min sjukdom att bryta ut ordentligt och då kanske jag får svårt att orka med ett litet barn, även om barn naturligtvis ger så mycket tillbaka.

    Hur man än vänder sig har man ändan bak. Min tanke när jag tog tjänstledigt och flyttade upp var att vi skulle "känna efter". Jag kunde inte föreställa mig att det skulle innebära att jag aldrig skulle leva i min hemstad mer. Det känns så plötsligt. Om det inte var så svårt att få jobb, särskilt i min branch (där man helst ska vara under 30 dessutom), hade jag flyttat ner igen och bott där ett år och sedan flyttat upp igen mer permanent året därpå. Då skulle jag ha tid på mig att flytta upp mina saker, att vänja mig osv. Men jag är inte 25 längre så det känns inte som jag har den tiden.

  • Sebastiána

    Jag har sökt ett annat jobb. Chansen att jag får det är minimalt, men skulle jag lyckas kommer saken eventuellt i ett annat läge. Det är den typen av jobb som man inte kan tacka nej till.

    Jag har pratat med min sambo igen. Han är mycket tveksam till att skaffa barn med mig eftersom han är orolig att en förlossning skulle sätta mig i rullstol.

  • Sebastiána

    Nej, han vill definitivt inte ha fler barn. Jag fick besked från sjukhuset att graviditet och förlossning inte alls kommer att påverka min sjukdom, men han vill inte skaffa barn med mig i alla fall...

  • Tooticki
    Sebastiána skrev 2008-08-14 12:56:50 följande:
    Nej, han vill definitivt inte ha fler barn. Jag fick besked från sjukhuset att graviditet och förlossning inte alls kommer att påverka min sjukdom, men han vill inte skaffa barn med mig i alla fall...
    Det kanske beror på att han känner att han är klar med den biten och inte har lust att börja om på ruta 1 med spädbarn och vakna nätter? Det har säkert inte med dig att göra...
  • Krokodill

    Eftersom särboförhållande verkar ha fungerat utmärkt för er i flera år kan ni väl återgå till det? Särskillt om du inte trivs! Om han sedan vill flytta ner så kan ni ju prova det ett tag! Det kan mycket väl bli så att hans yngsta väljer att gå gymnasiet på annan ort, varför inte i skåne? Jättekul och exotiskt!

Svar på tråden Superkalla fötter!