Överreagerade jag? (Mycket långt)

Kram på dig/er. Lider med er det är inte kul att känna sig överkörd om det så är med verbal kulspruta, psykiskt e dyl.
Kan bara hålla med föregående skrivare, stå på dig/er

Och kram igen

Jag hoppas du inte tolkade det så att jag anser att problemen är ditt fel.

Ibland tvingas man umgås även med folk man inte tycker om. Om din svärmor tycker om att prata själv kanske du skall inrikta dig på att lyssna intresserat och humma instämmande ibland? Låter tråkigt men hur som helst kommer du att tvingas umgås med henne ibland och hon verkar vara typen som hellre söker en lyssnare än en meddebattör.

Själv har jag en svägerska som jag inte alls uppskattat (och det är ömsesidigt) men vi har haft en ytlig relation i 20 år nu och har faktiskt till och med roligt ihop nuförtiden.

Glöm inte bort: det krävs två för att dansa tango, det är lätt att demonisera den andre och inte se hur man själv håller en konflikt vid liv.

LYCKA TILL!!

Vad ledsen man blir när man läser det här, hur kan en människa göra på detta vis mot en annan människa, speciellt den hennes son älskar och vill dela sitt liv med.

Jag hoppas att du mår bättre och jag vet att det säkert inte hjälper men önskar ändå att du kan vara stolt över den du är och att det är tråkigt att hon inte kan acceptera dig för den du är.

Lycka till i livet och skit i vad kärringen säger

KRAM!

Vet precis hur du har det. Det enda jag kan säga är, och vet inte om du känner det som någon tröst, är att jag inte tror att det kommer bli bra. Jag har vikit mig dubbel i nio år och de blir aldrig nöjda. Så är det bara. Det bästa jag tror att du kan göra är att acceptera att alla människor inte är lika villiga att komma överens som du är. Att alla människor faktiskt inte bryr sig om ifall de gör någon ledsen. Inse det och släpp taget om att försöka få dem nöjda och glada. Ta hand om dig och din sambo och er relation och ha så lite som möjligt med dem att göra. Kanske blir det bättre med tiden och se det som en bonus. Men det är ingen idé att sträcka ut en hand hela tiden när man inte får en tillbaka. Det är ingen idé att prata ut när den ena sidan ångrar sig sen och är arg igen. Tyvärr. Sträck på ryggen. Du har inte överreagerat. Du har försökt. Vänd dem inte ryggen. Men ansträng dig inte mer för dessa människor. Ansträng dig för sådana som förtjänar det. Kram igen!

Jag tycker synd om dig som har en sådan svärmor. Du överreagerade inte alls. (Min åsikt) Är det någon som överreagerade så är det hon.
Skickar dig styrke kramar!

Har du föresten funderatpå att skriva ett brev? Det är lite svårare att avbryta och kan ibland vara lättare att få det man vill ha sagt sagt... speciellt när man är blyg. Ok, visst kan det hända att hon river det innan hon läst klart. Men risken för detta minskar om du får din m2b att leka budbärare och väntar medan hon läser det...

Tack för alla råd och uppmuntrande ord! Det värmer!

Ailicec: Jag har sagt åt min sambo att jag ibland kommer att behöva att prata av mig, och han är med på det. Jag tror dessutom att han behöver prata av sig också ibland, han är riktigt arg på sin mamma emellanåt. Och han har förståelse för att jag måste få prata med andra som jag känner mig trygg med för att få lite andra perspektiv på det hela.

Tit: Jag blev helt chockad när hon berättade att hon räknar. Så gör man ju bara inte! Som du säger bevisar det ju verkligen att hon inte kan acceptera människor som är olika henne. Jag reagerade väldigt hårt på det i alla fall, så jag hoppas hon förstod att hon inte ska fortsätta göra så.

dfk: Min tystnad är ett hinder ibland, men oftast klarar jag av att hantera det och så att säga få mig själv att prata fast att jag egentligen inte vågar. Det tar ofta ett tag innan jag vågar öppna upp mig och ta plats, men är det bara människor runt mig som visar intresset så klarar jag det på ett kick. Min sambo, min familj och mina vänner kan jag prata obehindrat med. På jobbet är jag ganska tystlåten, men det är som tur är typen av jobb där det inte stör så mycket. Vi får lov att vara tysta och eftertänksamma där, och vill jag säga något så kan jag göra det. :)

didis: Nej, jag tolkar det inte som att du tycker att problemen är mitt fel. Och självklart är det så att jag är en del av dem. Men, jag försöker verkligen ta mitt ansvar och har verkligen försökt göra situationen bättre.
Jag är bra på att lyssna och gör det även på min svärmor, men kruxet är att hon inte "ser" mig. Jag är ett bihang och då gör det varken till eller från om jag lyssnar intresserat. Dessutom har hon sagt att hon inte tycker jag visar intresse för henne eftersom jag inte pratar (vilket jag ju inte kan eftersom hon avbryter och trycker ner mig hela tiden). Det är en ond cirkel. Jag är en lyssnare, det är det jag gör hela tiden när jag träffar människor, och ibland blir det jobbigt att bara vara i det facket också. Jag behöver absolut inte vara i centrum hela tiden, men lite ljus på mig nån gång då och då skulle inte vara fel. Som det är nu så finns jag helt enkelt inte.

Sommargrönt: Jag tror du har rätt, det kommer aldrig att bli bra. Men kanske det kan bli lite, lite bättre, för min sambos skull. Vi brukar säga att vi ska fokusera på oss och inte på hans familj och det funkar ganska bra oftast. Och relationen med hans övriga släkt är jättebra, för både honom och mig. Och jag tror att vi har hans pappa och hans yngre bror på vår sida faktiskt. När det gäller hans mamma och syster så börjar jag känna att om de vill se mig i ett negativt ljus så får de göra det. Det är deras förlust egentligen.

aikidoaasa: Jag har faktiskt skrivit flera brev till henne, fast hon har inte fått läsa dem. Däremot har jag fått läsa ett som hon skrivit till mig, där hon berättade hur jobbigt hon tyckte det var att jag pratar med andra människor om problemen med henne, och att hennes princip är att man inte pratar om svärmors- svärdotter relationer, vilken jag tydligen också ska leva efter (hennes dotter får dock prata skit om sin svärmor hur mycket hon vill, så den principen ger jag inte mycket för). I alla fall... Om det här inte har tagit slut nu, vilket jag har svårt att tro, så ska jag testa att faktiskt ge henne ett brev istället. Som du säger så går det inte så lätt att avbryta och då kan jag samla tankarna bättre. Om inte annat så har det visat sig vara ett bra sätt för mig att göra mig av med jobbiga tankar, så det kommer jag att fortsätta med.

Brev skulle jag personligen vara försiktig med, brev kan sparas och om hon är som du skriver kan hon mycket väl använda breven mot dig om flera år.

Tyvärr har jag inga jättebra råd till dig.

Din svärmor retar sig uppenbarligen på dig och det sorgliga är att den enda du kan förändra är dig själv.

HON kommer sannolikt inte att ändra sig så du måste, för att stå ut själv, ändra ditt förhållningssätt till henne, hur orättvist den än kan verka.

Det är nog lättast att kunna öppna upp och vara som tryggast med dom man känner väl. Det tar tid ibland innan man kanske kommer någon närmre, det är ju skönt då att inte känna en stor press på sig att man ska "prestera" hela tiden. Vad skönt att du inte tycker att din blyghet är till ett hinder för dig. Då har du ju hittat ett perfekt jobb också!
Jag hoppas verkligen att det kommer ordna sig för dig. Du ska inte acceptera att någon trampar på dig.
Det där med att skriva brev, det kan kanske vara lättare att skriva sina känslor än att prata direkt. Men jag håller nog ändå med didis att det är lite risker med det samtidigt, för det kan ju vändas mot dig. Man vet aldrig.
Fortsätt vara denna fina människa med bra värderingar och stor klokhet i ryggraden!

Om du överreagerar tycker jag är svårt att säga; du känner det ju som du känner det!
Men jag får känslan att du överanalyserar och kanske blåser på för stort med gruppsamtal som dessutom ger dig panikångest...

Man MÅSTE inte älska sina svärföräldrar... Visst, det är lättare om man kan umgås enkelt, men låt dem för sjutton inte ta för stor plats i er relation. NI har också ansvaret för att säga ifrån och inte låta dem möblera er gemensamma lägenhet etc. Det måste din kille säga ifrån om, gör du det blir det lätt fel. Oftast blir det bäst om den person vars föräldrar det gäller tar upp saken. Men sätt gränser för sjutton! Låt er inte köras över.

Alldeles sant det där om brev... Ska jag skriva ett sånt så kommer det att bli mycket noga skrivet så att där inte finns alltför mycket som kan vändas mot mig senare.

Överanalyserar gör jag alldeles säkert efter allt som hänt... Det första samtalet, det som jag tog initiativ till var nog tvunget att ske. Hade vi inte pratat då skulle jag ha blivit argare och argare tills det brustit helt, och det hade inte varit bra. De andra två samtalen var inte min idé utan på initiativ av svärmor, och det var då jag fick panikångest...

Och nej, man måste inte älska sina svärföräldrar, det håller jag med om, men det känns ändå viktigt att komma överens med dem eftersom min sambo faktiskt älskar dem. För hans skull vill jag att det ska funka. Det kommer inte att bli helt bra så klart, men det kanske kan bli lite bättre, någongång i framtiden. Steg nummer ett var att prata med svärmor, och en "normal" människa hade förmodligen inte reagerat som hon gjorde... Nåja, nu är det gjort, nu vet hon hur jag känner och min sambo och jag är överens om att gränser ska sättas. Ett problem är väl dock att min sambo är van vid henne och inte reagerar på saker som jag reagerar på (för jag är definitivt inte van vid att man beter sig så)...

Jag har i alla fall fattat ett beslut och det är att inte låta henne trycka ner mig igen. Jag förtjänar inte det, och hon har ingen rätt att göra så. Där kommer jag absolut att sätta en gräns...

Heja heja nilo!!!

Har också svårt att prata. Lyssnar hellre. Jag har dock lärt mig prata mer sen jag träffade min sambo och hans vänner som numera är mina vänner. Har aldrig känt mig så trygg och accepterad som nu.

Hade jag suttit i din sits, så hade jag helt enkelt brutit kontakten. Det är din sambos familj, du behöver inte umgås med dem. Du behöver inte vara omtyckt av dem och vice versa.

Jag känner mig inte helt accepterad av min sambos pappas nya fru och därför undviker jag helt enkelt att umgås med henne. Runt jul, that's it. Sen stöter vi väl på varann nån gång då och då. Hon är dock inte rent elak (som jag tycker din svärmor verkar vara) utan mer.. tyst och dömande liksom, har svårt att acceptera andra som de är.. är snål så in i... på fel sätt liksom... (bjuda de rika på fina middagar - inga problem. Skänka en påse mat till sin mans son när han inte har nån mat till sitt barn är otänkbart.) etc etc.. svårt att förklara. Jag har svårt att känna respekt och acceptans hos henne, alltså blir jag osäker och väljer att inte umgås alls.

Alltså.. jag menar. Om du känner dig nedtryckt och mår dåligt av att umgås med din sambos familj - varför göra det alls? Även fast han älskar dem? Han borde ju känna att det är bättre du mår bra, det är dig han älskar mest ändå.. ;)

Om jag ska vara ärligt så tycker jag tvärt om, att du skulle ha reagerat MER. Stampat ner foten superhårt REDAN FÖRSTA gången de gjorde så här.

Men jag förstår ungefär vilken typ din svärmor är och tyvärr kommer du ingenvart med en sån person. Hon kommer aldrig att kunna se din sida av saken, eller känna med dig, eller förstå att du oxå har rätt till dina känslor. Det är hennes känslor för hela slanten, så snälla, för din egen psykiska hälsas skull, försök att totalskita i vad hon tycker om dig, för du kan itne påverka vad hon bestämt sig för att tycka om dig.

har hon bestämt sig för att hon inte tycker om dig så kommer hon inte tycka om nånting du gör ändå.

Skitjobbigt sånt här, för du älskar du din blivande man och han måste ju känna att det är pest att hans mamma beter sig så här.

En sak som jag reagerade väldigt positivt på är dock att din sambo i allt detta verkar ta ditt parti helt och hållet.

En dag blir han kanske så fed up med sin mamma att HAN riktigt stampar ner foten. (men då lär du få skulden, tyvärr).

Hoppas att det inte behöver gå så utan att ni nu kan försöka bygga upp någon form av relation där ni "accepterar" varandra och kan samsas, även om ni inte stormgillar varandra.

Svärmödrar är verkligen ett eget kapitel!

många kramar till dig