Vad ska man göra?
Får nu veta att mina föräldrar är så ledsna över att jag bor utomlands (och när jag gifter mig) troligen inte kommer att flytta tillbaka till Sverige. Jag är enda barnet och de känner sig så ensamna när jag är borta... Och de har så tråkigt...
Jag känner mig ledsen och som jag dumpar mina föräldrar. Det känns som de förväntar sig att jag ska vara med dem hela livet. Ska det vara så?
Jag känner mig så nere...
Jag bor visserligen kvar i Sverige men typ 70 mil ifrån mina föräldrar å det kan gå 4-5 månader innan jag träffar min mamma. När det gäller min pappa så träffas vi inte alls så ofta! Blir när jag är där i Dalarna (bor i Skåne nu) en gång i halvåret typ!
Så som några andra skrivit så träffar du dina föräldrar rätt ofta med tanke på erat avstånd!! Hur länge sen var det du flyttade?
Jag tycker som Tooticki att det är egoistiskt av dina föräldrar att lägga skuld på att du bor utomlands. Om de saknar dig får de väl åka å hälsa på dig! Och om de har tråkigt får de väl skaffa sig ett liv! Det är väl inte din plikt att roa dem! Lev du lycklig i England och släpp skuldkänslorna, de är orimliga!
Instämmer med föregående. Jag bor i samma land som mina päron, men mer än 3-4 gånger per år blir det inte. Det är så mycket annat man kan göra: ringas, skicka kort och visa att man uppskattar varandra mellan gångerna. Tycker att dina föräldrar borde vara jätteglada för att du hälsar på såpass ofta!
Ar ocksa enda barnet och bor utomlands sen nio ar (det har varvet...). Mina foraldrar har alltid varit och forsatter att vara stottande - det viktigaste for dem ar att jag mar bra och trivs. Mamma far lite daligt samvete da och da for att hon inte tycker att det ar varre eftersom manga i hennes omgivning tror att hon ska vara saaaaa demprimerad. Istallet har de sett det som en chans att fa se olika delar av varlden tack vare mitt flyttande.
Jag tror att dina foraldrar behover komma over och halsa pa da och da. Sa lange de inte vet hur ditt nya liv ser ut, sa ar det skrammande for dem. Om de ser dig i din nya miljo och ser hur lycklig du ar dar, sa ar chansen storre att de inser och accepterar att du gjort ratt val for dig. Tror som andra att du bor aka hem mer sallan (personligen tycker jag att det ar svart att etablera sig pa en ny plats om man har for mycket kontakter med "hemma"), men det ar jag...).
Jag funderar ocksa pa hur det ska bli nar de blir aldre. De vill visserligen inte att jag ska bo for nara och ta hand om dem hela tiden (de har gjort det med sina foraldrar och har under hela min uppvaxt sagt at mig att jag inte ska satta mig sjalv i samma situation), men jag vill ju vara dar for dem. Vi far val se vad som hander den dagen. Maken ar i alla fall villig att flytta till Sverige, men maste da lamna det at sina broder att ta hand om deras foraldrar (vilket jag forstar att han inte ar sa pigg pa - man kan ju tyvarr inte valja slakt 
hade valt bort hans broder och deras fruar utan tvekan!!).
Jag bor 40 mil från mina päron men mer än 4 ggr per år träffas vi inte. Vi rings nästan varje dag men träffas inte så ofta. Min bror bor i USA så jag blir nästan ensam med mamma och pappa. Jag tycker inte du ska ha dåligt samvete, du träffar dina föräldrar betydligt oftare än många andra, inklusive mig!
Föräldrar kommer alltid känna sig ensamma. Särskilt när de är lite äldre. Inget att göra något åt. Det finns ganska många böcker om detta ämne och om hur du kan bli av med skuldkänslorna.
Hav och Sol
Aker du hem sa himla ofta?? Bra, onskar jag att jag kunde gora. Bor i London, men kommer ju fran Gotland och det ar inte sa skit-latt att ta sig dit. Bara varannan dag flyget gar Skavsta-Visby, och da passar tiderna anda inte mig. :'(
Men! Imorron ska jag hem i 2 veckor!! Sa harligt! Har inte alls daligt samvete att jag flyttade, man maste tanka pa sig sjalv och sin egen lycka forst. Men semestrarna hemma ar ju det basta jag har!
Min man kommer fran Pakistan och vet att han aldrig kommer flytta tillbaka hem, aven om han kommer fran en bra familj om man jamfor med landets status och ekonomi... Han hade planerat att stanna i London, men nu blir det ju alltsa Sverige om nagra ar. Han har bott har i 4 ar och varit hemma 1 gang!!
Sa dina foraldrar har det jakligt bra anda, du ar ju anda sa nara.
Varfor vill du inte flytta hem till Sverige igen?
Dom kan väl komma över och hälsa på dig?
Flyg till UK är inte dyrt samt dom kanske kan sova i extrasängar hemma hos er när dom är över så dom slipper hotellkostnad?
Försök att hitta positiva aspekter på det hela, tänk...du öppnar dörren till ett helt nytt land för dom...som dom får tillfälle att besöka många gånger tack vare för att du bor där.
Mina päron bor på Gotland, jag i Solna och syrran (med ena barnbarnet så här långt) bor i Lodnon. Visst kan jag ibland oroa mig för hur det ska bli med mamma och pappa när de blir äldre, men jag kan väl inte stoppa mitt liv för den saken skull?! Inte sjutton lämnar jag och maken bra jobb och lägenhet i sthlm och flyttar ner till ön bara för att jag är den som bor närmast och har "lättast" att flytta? Man kan som sagt inte stoppa sitt liv för någon annan, men det mesta kan man lösa om man bara vill. Jag är övertygad om att vi den dagen de inte kan ta hand om sig själva längre fullt ut och behöver hjälp kan hitta lösningar på ett eller annat sätt.
När det gäller att de känner sig ensamna tror jag ofta det handlar om att de är en ny miljö för dem som de inte känner till. När det gäller barn som flyttat inom samma land så finns liksom ramen ändå kvar där, kan vet hur sammhället i stort fungerar osv, men när ens barn flyttar utomlands så tror jag att många känner en större distans på grund av språk, annat samhälle osv. Försök att införliva dem så mycket det går i ditt liv i det nya landet istället. Åk hem och hämta dem om de inte är resvana så de får bekanta sig med flygplats osv. Visa dem runt i byn/området. Hitta gemensamma saker att göra med dem när de är där så de skapar minnen och erfarenheter av samhället och området tillsammans med dig och din nya familj. Se till att de träffar din nya familj, även vänner. Det gör mycket till att man vet hur vännerna ser och och att de inte bara blir namn. Och skapa ett utrymme i ditt hem för dem om du kan. Har du ett extra rum/gästrum så låt gärna mamma vara med och inred. Ha foton på dem uppe så de ser att du har dem med i ditt liv där. Och prata om hur det blir när ni skaffar barn (om ni planerar det vill säga). Vi har webbkamera vilket faktiskt har hjälpt till en del. Att prata i telefon ofta, skicka bilder via datorn osv gör också sitt till. Men framförallt, visa att du inte glömt dem och hur du vill införliva dem i ditt nya liv och att det är viktigt för dig.
Vi använder Skype med webbkamera med granny/grandad samt andra släktningar ute i Europa...och även om vi är långt ifrån varandra så blir det i alla fall lite närmare tack vare det.
