Långt gnäll om min svärmor

Vad ska man göra? Jag känner mig så rådlös. Min fästmans mamma har alltid varit gullig och rar och alltid menat väl ? MEN ? hon vet inte vart gränserna går. Visst det är upp till oss att visa, vilket vi har, enligt oss, försökt på väldigt fina sätt. Nu har det gått så långt att jag inte känner för att gifta mig stort (vilket jag aldrig har velat men gått med på det för min fästmans skull) utan vill hellre göra det i hemlighet, för att få detta ur världen. Till saken hör att mina blivande svärföräldrar vill betala för bröllopet och har redan satt in pengar på vårt konto. Jag var till en början väldigt tacksam, det är klart att det är en väldigt fin gest ? men jag känner mig köpt. Min stolthet kanske är ett problem (?) men det känns inte bra. Vi har varit tillsammans jag och min fästman i flera år och det har alltid varit så att min blivande svärmor inte visat mig tillräcklig (enligt mig) respekt. Vi har en hund som hon alltid har varit tokförälskad i och den behandlar hon som en liten bebis! Detta har jag påpekat från början (när jag ser hur hon gör) och bett henne att låta bli det? (exempel: sitter med den i knät och matar den pellets för pellets i handen, vaggar hunden på sin axel i flera timmar, håller upp den i fönstret för att skälla på människor och trafik som far förbi och liksom ?tröstar? den, ger den godis när jag inte ser fast jag talat om att hunden inte ska ha? ja listan kan göras lång?) Jag ber henne att låta hunden vara hund, min hund, samt att försöka lyssna på hur jag vill att min hund ska uppfostras, men får alltid dumma kommentarer tillbaka som ?det gör väl ingenting? eller bara fåniga leenden. Tillsaken hör att detta har pågått i snart fem år. Hon vägrar ta sig till det jag säger. Nu förtiden tar jag inte med min min hund på besök till dem för att undvika sådana situationer. Jag har alltid, med hänsyn till min fästman och blivande svärmor, försökt göra det med en ?snäll hand? och för familjefridens skull låtit henne ?hålla på? emellanåt då jag inte orkar låta det bli en konstig stämning. Jag har känt att hon vägrar lyssna och vägrar ändra på sig själv (vilket jag inte kräver, bara att hon ska respektera mina åsikter när det gäller mina saker/hund/bebis m.m. ? mina ?områden? så att säga). Min fästman är väldigt känslig när det gäller hans mamma, båda hans föräldrar är gamla och han vill inte hamna på kant med dem (de kan ju snart gå bort). Jag har bett honom att prata med sina föräldrar och enda gången han sa ifrån (vilket jag inte var närvarande när han gjorde) slutade det med att hon sa att hon inte kunde hälsa på då hon inte vet hur hon ska bete sig när hon är i min närvaro. Vet ni vad min sambo tyckte var en utmärkt idé? Vi köpte en egen hund till henne ? och den är hopplös idag. Noll kontroll! Jag kan inte ta med min hund idag till dem och det kanske är lika bra det. Hon tyckte tex att det var hundens ?sysselsättning? att jucka på gosedjur ja, hjälp jag har aldrig varit med om sånt här. Det blev droppen över när hon stolt sa till mig att hon har bokat bord och stolar till bröllopet samt antalet (hon har inte ens inbjudningslistan till bröllopet) vilket jag aldrig har bett henne att göra. Hon sa detta också inför min mor som är värdinna för bröllopet samt att vi ska ha vigsel och bröllop i deras hem (hon blev så klart också sårad att hon inte förstod att detta var ju något som låg i hennes fack, så att säga) Sen berättade de att de har hört sig för vilka som vill vara med på min fästmans svensexa. Jag blev alldeles häpen. ?Jaha, har ni träffat dem och pratat i förbifarten??, svarade jag. De förklarade att de har ringt upp folk för att höra om intresse och tillade med att fråga om den och den var bjudna. Jag svarade att de inte var det samt att jag har pratat med bestman redan när datumet för bröllopet var bestämt och att det är han som ska ha hand om svensexan. Jag sa att ni får lov att höra er för med honom eftersom det är han som redan planerar. Blivande svärmor fortsatte att mala på om hennes planer inför bröllopet, dukning och annat och jag försökte (artig och dum som man är) att tala om att jag vill ha det som min fästman och jag önskar ? att jag inte vill ha någon hjälp om jag inte ber om det, hon svarade med mummel att ?jaha, då vet jag det?? När jag kom hem från besöket från dem (min fästman var inte med då) och det tog ett par timmar innan min man kom hem. När han väl kom hem från arbetet började jag gråta. Jag kände mig så överkörd och att de behandlar mig utan respekt eller hänsyn. Jag är så trött på hans föräldrar att jag ibland tvivlar på om jag verkligen vill gifta mig in i hans familj. Vi har idag en son tillsammans som hon ännu inte vågat sätta klona i (tack o lov att jag har varit stenhård med vem som ska ta hand om honom ? JAG o min fästman), men jag är rädd att det bara är en tidsfråga. Min fästman är inte särskilt rapp i käften och kan ge folk svar på tal och det blir oftast bara fel när han talar med dem och försöker förklara saker. När min fästman såg mig så ledsen ringde han upp dem med kommentaren ?ni vet, XX (jag) har så svårt att släppa kontrollen? !! VA? Det har ingenting med saken att göra. Han fick inte fram hur sårad jag är, hur respektlöst detta är att inte fråga mig om det är okej att dem (hans föräldrar vill ordna svensexan ? har aldrig hört att man kan vara så hönsad) sköter om vissa saker eller frågar först innan de tar saken i egna händer. Min fästman sa varje mening med tre ord innan han blev avbruten med ?det hela är ett missförstånd? av hans mamma! Min fästman frågade om de har ringt upp folk ? och hon blånekar! När de lagt på luren kände jag först dåligt samvete ? jag hann inte berätta ordentligt samt få prata igenom med min fästman innan han ringde och jag kände att det hade varit bättre om jag ringt och förklarat. Gjort är gjort ? jag känner att dem bara tycker att jag har skvallrat samt att budskapet inte gick fram! Igår på midsommarafton skickade dem ett sms till min fästman om att de önskar honom en trevlig midsommar samt att de älskar honom ? men kunde inte ens hälsa till mig, vilket de alltid har gjort. De ville inte ens ringa, de var väl ?rädda? att jag skulle svara! Jag vill inte att de ska betala för bröllopet och jag ville inte ens ha ett stort bröllop vilket min fästman inte kunde gå med på annat eftersom hans kära släkt måste ju få vara med och fira. Vi har inte råd att själva betala för ett större bröllop, men jag tar hellre ett snabblån bara för att slippa känna att hon ska tänka ?det här har jag betalat? på min bröllopsdag ? min stolthet är mer än så. Visst, jag skulle kunna förklara för dem ännu en gång, men känner att jag inte orkar längre. Jag är så trött på dem och egentligen vill jag inte ha deras förståelse längre, det har gått för långt nu ? eller är jag bara löjlig? Jag har i alla fall fått skriva av mig och om det skulle vara någon som har orkat läsa ? vad hade ni gjort? Min fästman säger att vi kan ställa in det, men jag känner att det är nästan försent nu, bröllopet är i slutet av augusti. Förresten, så här i efterhand, har jag även fått höra av min bror att de även har ringt honom för att fråga om han vill vara med på blivande svärfars planerade svensexa (han sa att klart jag vill det men frågade samtidigt om det inte är fästmannens kompisar som ska anordna detta? Han fick ett konstigt mummel tillbaka och blivande svärfar svarade att nu ska vi i alla fall göra det här?). Detta betyder ju att fästmannens föräldrar har ljugit honom rätt upp i ansiktet och förnekat att det har ringt till andra (telefonsamtalet till min bror var för en månad sedan). När jag påpekade detta för fästmannen (jag hade velat veta om någon ljuger för mig) så sa han bara att han inte orkar med mera bråk med sina päron. Ja suck, jag vet varken ut eller in. När jag läser vad jag skrivit känns det hela så dumt ? sakerna i sig är ju inte stora och jätteallvarliga ? men principen att det inte visar mig respekt eller hänsyn ? det är DET som gör mig så ledsen, arg och sårad?! Tack för att jag fick gnälla av mig...