Någon vars föräldrar inte blivit glada?

Jag vet hur du känner, jag var oxå nervös, vi hade varit ihop i 2 år och med och jag var nervös över hur dom skulle reagera. Jag är älst också men inte så gammal kanske..23 år. Kommer fylla 25 det året vi gifter oss!

Saker som önskan om barnbarn eller giftemål har aldrig tagits upp av mina föräldrar, antingen för att dom inte vill lägga sig i eller för att dom helt enkelt inte kan se deras "små" döttrar (har en lilla syster oxå) bli vuxna!

Vi gav dom en bok "att hålla tal" där vi hade skrivit att det var dax att börja öva eftersom vi gifter oss då och då.

När dom (mamma) läste så var det typ - "Nej, Va?, Vad roligt typ...ingen direkt över förtjusning som jag hade hoppats på... och pappa lika dant.. "mm det var ju kul..."

Hon frågade inget dirket den dagen eller inte någon dag, inget om lokalen, kyrkan, klänning, jag fick berätta lite smått själv, men inte så mycket eftersom jag inte kände att jag vill stå och berätta om alla planer då hon inte själv var intresserad. Den enda gången hon sa något var i stilen at "usch vad jag börjar bli gammal" just med tanke på att hennes dotter skulle gifta sig!

När mina släkt fick reda på det, tex min moster, hon blev över förtjust och vi fick värsta kramen m.m frågade massor om allt och inget..

Lite tråkigt... hoppas det bara är för att hon inte har fattat det än och att det blir bättre. Eftersom mamma är den jag oftast går till när jag har lite olika val att göra. Vilket man gör när man planerar bröllop!

Klart ni ska berätta! Klart att dom blir glada! Antingen om det kommer på en gång eller om det kommer senare! Jag är glad ändå så klart! Men hade naturligtvis varit gladare med en lite mer engagerad mamma! Det kan ju vara så att hon inte vill låägga sig i för mycket med tanke på att det är mitt bröllop!

Sokkerstruten, precis likadant reagerade min mamma när jag och min sambo berättade för mina föräldrar att vi ska gifta oss nästa sommar. Jag har alltid frågat min mammma om råd och berättat saker för henne, men nu känns det bara jobbigt att berätta om bröllopsplanerna då hon inte visar något större intresse.... Jag bjöd med henne att följa med och titta på brudklänning, och fick till svar att "vi ska väl inte se klänningen innan"...
Sen så har vi haft lite problem att hitta en festlokal som rymmer alla våra gäster (80-100 personer), men har nu hittat en som ligger lite utanför själva centrum... Jag sa att det verkar vara perfekt, och hon sa att vi kunde ju alltid banta gästlistan så vi kan vara inne i centrum... Det kommer ganska många gäster som inte bor i samma stad som oss, så transporten måste ju lösas, men det går ju taxibilar och i värsta fall får man väl abonnera en buss... Men enligt min mamma så vill man verkligen inte åka buss när man ska på bröllop...

Jag hoppas verkligen att hon bara måste vänja sig vid tanken... annars vet jag inte vad jag ska göra... Det känns så himla trist.

Jag var tvungen att skriva av mig lite =)

Här är en till, vars föräldrar inte blev så förtjusta som vi trodde.
Vi har ändå hängt ihop i snart 8 år o har en dotter på 2,5 år.
Mamma har väl börjat intressera sig lite, o de har sagt att de ska stå för min klänning. Jag har köpt mönster till dotterns klänning, då hon inte kan ha klänning. Min mamma ska modifiera mönstret o sy upp ett provex. o sen oxå den "riktiga klänningen" ska hon oxå sy, med 2 överdelar... Hon står då för material o gör jobbet gratis.
Men min pappa har inte mjuknat än..

Men jag vet inte samtidigt som man fortfarande tror att man är centrum i deras liv så har men blivit äldre och föräldrarna gått vidare på något sätt, och har andra saker som är viktigt i deras liv...

Men när ens mamma höger rösten över alla och byter samtalsämne med: "Ni måste prova detta nya knäckebrödet, när hon hör att vi pratar om bröllopet och ber alla smaka och avbryter mig och min moster när vi står och pratar bröllop, så känns det inte så kul!

Eller när man berättar att man köpt klänningen, och jag mailar henne bilderna och hon inte mailar tillbaka och hon ringer tre dagar senare och tycker att klänningen var fin.. då är det inte heller så kul.

vet inte vad det är som är knäppt med henne...

Men borde det inte vara en väldigt viktig sak att ens dotter gifter sig? Jag har fyndat min drömklänning i förrgår, är ute i väldigt god tid men den är helt perfekt och till ett toppenpris, men har inte berättat för mamma då jag antagligen bara kommer bli besviken på en uteblivna reaktionen...

Jobbigt! En idé är kanske att rakt ut ta upp detta med din mamma... fråga om hon tycker nåt e fel? och ta diskussionen... Jobbigt o gå och tycka de e jobbigt...

Jo jag vet att jag måste göra det... ta tjuren vid hornen =)

Jag har varit med om det *tyvärr* min mamma blev inte särkilt glad när hon fick veta det utan satte sig direkt på tvären.. Hon träffa min blivande först nu efter mer än 1½ år. Vi har försökt att lappa ihop relationen men gett upp efter att själva mått dåligt av det. Hon blev super sur och sa till min mormor att hon inte var bjuden (för att hennes namn inte stod med på kuveret...det säger nog allt)...

Men jag tror att du känner dina föräldrar ganska bra själv. Det bästa är att vara ärliga mot dem och säga som det är

Lycka till

Känner lite igen mig i föräldrar som inte blir så glada. Mina förädrar tycker det är viktigt att "ingå äktenskap" och bilda familj. Så de tycker det är en bra idé att vi väljer att göra det, speciellt nu när vi fått barn. Men de anser att det är helt onödigt med allt som inbjudningskort, klänning, dekorationer osv. De gifte sig hemma hos prästen med endast två (för dem okända) vittnen för snart 40 år sedan och kan inte förstå varför man ska göra väsen av det hela. Speciellt när min blivande har varit gift en gång förut. De kan inte förstå att jag vill ha allt det "roliga" också, inte bara det juridiska. Det blir så tråkigt då jag vill dela alla förberedelser, speciellt när vi står varandra så nära. Men är ett år kvar, så förhoppningsvis mjuknar de mer på den fronten.

Ja jag har alltid pratat med dem, så det är ju det jag måste göra nu oxå... Även om risken finns att jag inte gillar vad hon har att säga...

Mina föräldrar blev väldigt glada, men mina svärföräldrar däremot är inte speciellt glada, det är fel med allt. Känns som om man bara vill skita i allt nu.

Det är klart man vill ha föräldrarnas stöd, men det är ju ni som skall gifta er och det är ju ni som har valt varandra. Klart ni skall bertätta, men även om de inte blir överförtjusta så skall ni genomföra det för ni älskar ju varandra eller hur.

Vi var lite nervösa över mina svärföräldrars reaktion...
Men de blev glada och hade snarare undrat om "det inte skulle bli av"! Svärmor pratar gärna om bröllopet och min klänning osv... Mamma är likadan, ställer frågor om ditt och datt...

Prata med dem först, innan du oroar dig... Det kan ju bli jättebra också!

sambons mor brister ut -SKA NI SEPARERA när sambon säger att vi har något att berätta... hon hade ingen aning om vad vi skulle säga.. kunde lika väl varit att vi har köpt ett nytt matsalsbord eller skulle ha ett barn till... Skitkul.. och hon var tvungen att berätta vad hon sagt för systrarna när vi berätta om nyheten för dem oxå...

Min mamma var väl inte överdrivet entusiastisk men hon gick med på att hjälpa till med en (ganska tidskrävande) detalj till klänningen. Hon erbjöd sig oxå att hjälpa till med finansieringen även om jag sa att det nog inte behövs. Det är ju så långt kvar så jag förstår att hon inte direkt är eld och lågor utan jag tror det kommer senare.

Vi har inte vågat berätta för svärfar än med tanke på svärmors reaktion. När vi berättade att vi plannerar att gifta oss sa hon att vi borde vänta tills bägge två har jobb. Gör det verkligen någon skillnad om sambon fortfarande pluggar så länge vi lyckas spara ihop till budgeten?

Som svar på att vi funderar på utomlands så tyckte hon att om vi inte kunde ha med all släkt och vänner så kunde vi lika gärna skippa alltihop. Yippi..!