släkt sorg

Man maste ju tyvârr inte älska familjen bara för att de är familj och har samma sorts blod.. För sadant du inte kan ändra pa; försök istâllet tânka pa alla de nära och kära du HAR och som älskar dig. Goda vânner kan vara MINST lika vârdefulla som familjemedlemmer, för att inte tala om familjemedlemmar som inte bryr sig! Ta vara pa dina kära - det är DE som är din egentliga familj.

Förstår dina känslor. Jag har inte träffat min far sedan jag var barn, jag har flera syskon också som jag inte har någon kontakt med. Det är jobbigt, men med tiden så lär man sig leva med det.Jag ödslar min kärlek på min man och mina barn och dom som står mig nära!!!

Kram från en till som inte har en bra relation med sin pappa...Vi får trösta oss med att vi inte är själva.

Tack de samma till dig i efter hand

Ja vi är många syskon,de är skönt.
Då har man ändå en familj

Kram

Vad är det med endel föräldrar har man inte ett ansvar för sina barn när man har gjort dom?!

Den frågan ställer jag mig ofta!

Det undrar jag varje dag. Ja, man har ansvar men det är inte alla som tar det. Vissa blir aldrig vuxna och sätter sina egna behov framför sina barns...Det är så tråkigt, sorligt, patetiskt och gör mig så arg. Men vad ska man göra? Tycka synd om sig själv och vara arg hela livet? Eller försöka glädjas åt det man har och se till att ens egna barn aldrig behöver känns som vi gör...Det är inte lätt och fungerar inte alla dagar. Men jag försöker se framåt och inte bakåt eller åt sidan....Kram igen!

Kram på er alla ! ha en fin sommar!

Hejsan sitter här och är arg, ledsen och allt på en gång för min biologiske far kommer bara till kyrkan ej på middagen !
Ursäkterna var :
1 . han har diabetes
2 . Hans fru skulle bli ledsen men hallå hon hattar mig !
Han skäms så för mig det känns förjävligt jag vill bara ..........vet ej suck

Mötte min biologiska far nyss sa till han att min morbror har dött ock då sa han det är sånt som händer !? VA
Och så skröt han somvanligt om sina döttrar aldrig om mig och blablablä jag blir så lack från och med nu ska jag aldrig säga pappa åt han och ej syster åt syrrorna det gör mig mer ont att alltid försöka hålla kontakt nu bra prata när vi möts ok men ej ringa och prata struntar i nu!

Jag förstår hur du känner, jag hade också en period när jag bara pratade om min biologiska pappa med förnamn. Mina barn har en mormor och morfar (min styvfar sedan jag var 6år) och så har de "morfar NN" dvs min biologiska pappa som de bara träffat vid något enstaka tillfälle.

Men även om jag i perioder brutit alla band och han aldrig hör av sig eller skickar födelsedagskort etc känner jag stundtals en tomhet och saknad i kroppen. Antagligen betyder han mer för mig än jag någonsin kommer erkänna för mig själv och antagligen har hans svek mot det barn jag en gång var satt alldeles för djupa spår.

Nu kommer han inom ett tiotal år att bli gammal och trots att jag inser att det strider mot förnuftet känner jag ett ansvar för honom (större än det han känt emot mig). För 2 år sedan berättade han att jag har ytterligare en lillebror (nu ca 8år), inalles alltså 5 barn med 4 olika kvinnor och med en ålder mellan 38 och 8. Inte dåligt jobbat! Tyvärr har han ingen god kontakt med något av barnen och är det någon som skall "ta hand" om honom så blir det väl jag.

Tack det du skrev var så nära mitt hjärta så likt mitt liv !
Jag har alltid trott att jag var själv !

Tyvärr finns det nog alltför många skilsmässobarn som känner likadant.

Idag förväntas pappor vara mer engagerade i sina barn och att "överge" dem är väl knappast socialt accepterat längre tack o lov.

Kankse förstår inte heller papporna hur mycket skada de gör sina barn när de inte tar sitt föräldraansvar.

Nej det förstår dom inte !