hejsan!
är nu gift sen i lördags o nått som jag tänker på sen dess är mitt efternamn.
jag valde frivilligt hans efternamn eftersom det finns bara hans familj o släkt som har det efternamnet.
Men nu undrar jag,tappar jag nu min identitet?
nu är jag inte en -sson längre,lite konstigt?
förstår ni vad jag menar?
är det nån annan som känner nått liknade?
När jag skriver mitt nya namn, som jag kommer få,
så känns det inte som "JAG"... Skitkonstigt! nästan
så att jag inte vill... Känns som man byter identitet
på något vis... Jag har ju hetat samma i 35 år...
Men som med allt annat här i livet - man vänjer sig
säkert! 
jo jag tror också att man vänjer sig,vi människor är anpassningsbara,men det handlar om ens identitet.
jag var o skulle fixa nytt pass på polisen idag o skulle då skriva min signatur!
såg helt märkligt ut!
det såg heller inte ut som "JAG",jätte märkligt
Vi kommer förmodligen byta till min farmors ogifta efternamn och det får mig att känna lite som att vi hamnar "utanför" familjen. Jag antar att detta är en process man måste vänja sig vid, ett nytt namn är en stor grej.
Ja, detta är ju någon jag funderar på dagligen. Min blivande har ett tyskt namn och jag är -löf namn så det känns helskumt att byta samtidigt som jag gärna vill så kommer det ta tid innan jag vänjer mig. Hade en tid då jag aboslut inte ville byta till hans utan hellre bytte till min pappas namn men nu när sonen heter som pappa vill jag också gärna göra det!!!
TS: jag känner liknande som du... är rädd att förlora nåt om jag inte behåller mitt efternamn. Vi är vääääldigt tajta i min familj och det skulle kännas så sjukt konstigt att inte vara "en av dem" längre. Bara för att jag nu ska bilda min egen familj med m2b. Men de finns ju kvar och jag är en del av dem.
Så jag behåller mitt och tar hans. Och han tar mitt och sitt (det går att göra så fast man får krångla lite)
Vi har båda ett lite ovanligare namn, m2b´s namn något ovanligare.
Jag kommer att ta hans namn, men jag tänkte senast i dag på det när jag skulle köpa ut material åt min morbror (som har samma namn som jag), kassöskan frågade efter mitt namn, jag sa det och insåg att snart heter jag inte det, ett namn som många i denna stad känner till (genom min morbror) och vilket jag många ggr haft nytta av 
Känns konstigt...men som nån skrev, man är ju vanemänniskor..
Övar i allafall för fullt på en namnteckning...svårt som attan!
Jag förstår precis hur ni känner - speciellt det där med att man tar ett steg "bort från sin familj" genom att byta efternamn. Jag har gjort tvärt om tidigare. När jag var 20 tog jag min mammas efternamn (hade min pappas tidigare, men eftersom vi inte hade någon kontakt kändes det fel). Jag kände att jag tog ett steg närmare min familj genom att byta till "deras" namn.
MEN... jag vill ändå säga: man vänjer sig jättesnabbt vid sitt nya namn. Jag trodde nog att jag alltid skulle känna mig som Catharina Mattsson, även om jag bytt bort det namnet. Men jag var snabbt en Catharina Hjelm istället. Förknippar inte mig själv alls med mitt gamla namn - och idag har jag kontakt med min pappa igen. Kommer att byta efternamn igen om ett par månader när jag gifter mig - och jag längtar efter att få ha hans namn!
Det är jättemärkligt att byta namn. Väldigt märklig identitetskänsla. Ett halvår senare har jag fortfarande inte helt vant mig, skriver fel osv och nya namnet sitter inte i ryggmärgen. Men, jag ångrar mig inte en sekund, det är så otroligt mysigt att heta samma sak att jag inte kan förstå hur man står ut att inte göra det. Det är ett val jag aldrig kommer att ångra.
Ja, just det jag man måste ju börja öva på sin "nya" signatur 
