Ledsen !
Idag fick jag det bekräftat.
Min blivandes mamma ringde upp honom och beklagade att de har dålig kontakt.
Han replikerade väl med att det kanske inte var så konstigt.
Vi träffade dem bara ett par dagar efter att han ringt och berättat att jag friat - de andades inte tt ljud om bröllop.
Man kunde ju kostat på sig ett "vi hörde att det blir bröllop - vad kul" ??
Efter att de tjafsat lite fram och tillbaka kläckte hon att hans pappa varken gillar mig eller mina föräldrar.
Att jag vid något tillfälle skall ha uttryckt mig att vi i alla fall kan ärva dem, varpå hans pappa tolkat detta som att jag tyckte att DE inte hade något att komma med.
Själv kan jag inte ens minnas att jag skulle sagt något om arv överhuvudtaget och vem vill att ens föräldrar skall dö?
Han lider dock av en hjärnskada efter en stroke så det han säger skall man inte alltid ta på fullaste allvar, vilken min blivandes mamma ofta poängterar, men ust i detta fallet verkar det inte som om hon tänkte så, vilket gör mig väldigt ledsen.
Jag har alltid varit artig och trevlig och försökt skämta när vi är där och jag har uppfattat vår relation som hyfsat god, även om det ibland är lite svårt med hans pappa just p.g.a hans skada.
Min blivande var idag sugen på att be dem fara och flyga om det inte passar de gånger man försöker umgås. Vi får alltid höra att vi stannat för kort tid när vi väl varit där, att saker som att det friats skall man inte ta per telefon osv...
Att vi aldrig bjuder hem dem - de har dock själv valt att ej medverka på min blivandes två sista födelsedagar för att det "var lite långt att bara åka för en kopp kaffe".
Så detta är liksom bara toppen på berget.
Pappans enda kommentar när min blivande ringde och talade om att vi skulle gifta oss var "jag kan inte ger er några pengar - jag är sjukpensionär". Min kille skojade om att det var ändå brudens föräldrar som skall stå för kalaset - varpå han säger "ja, det kan de gott göra".
Nu i efterhand inser jag att det är exakt vad han tycker att de kan göra.
Mina rika föräldrar som de tycker köper oss och vårt sällskap.
Vad de inte fattar är att vi inte hinner åka till mina föräldrar och äta middag stup i kvarten heller utan vi håller kontakt ungefär en gång i veckan per telefon och träffas kanske nån gång varannan var tredje månad.
Mina föräldrar har det hyfsat bra ekonomiskt.
Efter ett liv av sparsamhet. Med en pappa som brandman som levt på kommunalanställds lön så kan ju själv hajja att det inte blir några miljoner i rena inkomster.
Jag blir bara så ledsen av allt detta.
Min kille vill som sagt bryta, men jag tycker släkten redan är liten som den är då vi båda är ensambarn.
Jag vill hellre att vi sätter oss ner alla fyra och pratar igenom allt detta medan det fortfarande finns en chans att lösa saker och ting så det inte blir infekterat.
Men jag vill vara med - jag vägrar att de tre skall sitta och prata om mig när jag inte kan få en chans att förklara mig.
Nån mer som har såna här problem?
Hur skall jag agera nästa gång jag träffar dem? Låtsas som ingenting?
Varför kan de inte respektera att jag och min sambo numera också är en familj?
Fan... jag är både arg och ledsen.
Sorry för det låååånga inlägget.
