Jag har haft ett minst sagt stormigt förhållande med min mamma, typ hela mitt liv men värre dem senaste 2åren. Nu när vi planerar bröllop så har jag bjudit in henne till att delta i vissa saker, som till exempel besöka platsen vi tänkt ha vårt bröllop..
Jag får mer stöd och positiv feedback från blivande svärmor än från min egen mamma!!
Hur slutar man bry sig när mamma är elak? :(
Jag tror aldrig man slutar bry sig vännen. mamma är alltid mamma hur besviken man än blir. Jag lider med dig. Hoppas verkligen det ordnar sig.
Jaa, det är inte lätt.
Min mamma hotar med att ställa till nån show om hon ser sin ex-man (min pappa) i kyrkan... Hon tycker inte att han förtjänar att bli bjuden på bröllop.
De två har väl inte det bästa förhållandet, men problemet är att pappa inte vet om att mamma är arg på honom...
Och jag gick inte med på mammas krav att inte bjuda pappa.
Jag har inte kunnat diskutera bröllop med mamma alls, utan snikna kommentarer. Väldigt trist.
Men jag försöker kämpa på, med mycket stöd från m2b och blivande svärföräldrar. Försök du oxå.
Oj, trist, fattar inte varför folk alltid ska sätta sina egna intressen och konflikter före det viktiga en sån här dag, jag menar BRUDPARET BJUDER IN och då får man foga sig och hålla god min för deras skull !!!! STÄLLA TILL EN SCEN I KYRKAN; HERREGUD, ställ ultimatum, hon går inte dit i så fall !!! Man får nog vara tuff ´för att vara tydlig i det läget ! Lycka till !
Tror aldrig man slutar bry sig, hur mycket man än försöker. Men man kanske kan bry sig lite mindre, men det kräver lång övning och att man mår bra i sitt övriga liv.
Jag vet, jag söker fortfarande godkännande från mamma och pappa och får det väldigt sällan.
Min kära far har tex erbjudit oss pengar om vi skippar bröllopet, han tror inte på äktenskapet. Morsan har erbjudit oss pengar om vi gifter oss, hehe. Dom är skilda kan jag tillägga :P
Tack alla för era inlägg!!!
Mina föräldrar är också skilda sen några år tillbaka men mamma släpper det liksom inte.. Pappa har gått vidare dock. Vill inte ens tänka på placering gällande dem än till bröllopet.......inte för att nämna dagarna innan!!! USCH!
Det är väl viktigt för oss som planerar barn i framtiden att tänka på hur vi har det nu..så vi inte blir likadana!! Perfekta föräldrar finns inte men dem får ju gärna le och va tysta ibland... *skojar lite*
Sviiden, ska din mamma inte komma nu då för att du bjudit din pappa??
Silva79, pengar är brännbara...synd att dina föräldrar har den synen på er... Fast baktanken är nog trots allt till ert bästa men dem kanske inte kan lägga sina egna känslor åt sidan...
Fy - jag vet precis hur du känner:( Trist är att man ändå alltid bryr sig, det är ju mamma liksom...
Jag hade turen att hamna på internatskola i tre år och DET fick fart på självförtroendet men en del bakslag kommer alltid.
Därför har bestämt att hålla planeringen hemlig fram tills inbjudan kommer och vi ska endast ha vittnen i kyrkan - resten får komma på fest efteråt, och då vet dom inte att vi gifter oss samma dag heller.
Hej TS och övriga i tråden.
Förstår hur det känns.
Mor min frågade -Blir din pappa bjuden?
Ehh ja.. Då får vi fundera på om vi kommer(hon är omgift).
Blev så otroligt sårad av bara tanken på att min egen mamma funderar på att utebli från sin dotters bröllop..
Men har en moster som är som en aldelles underbar x-tra mamma, stöttade mig och kunde inte förstå sin systers reaktion.
Det är fruktansvärt elakt att sätta sina barn i en situation där man ska välja mellan sina föräldrar. Förstår om dem inte vill umgås, det måste dem få välja. Men barnen har aldrig valt att hamna i den situationen.
Lycka till.
Jag har haft det ganska jobbigt med min mamma ett längre tag innan bröllopet, något hon tyvärr själv inte ville kännas vid eller tyckte sig förstå trots att jag pratade med henne om det ett flertal gånger. På vår vigsel, vilken var borgelig, hade vi bara två vittnen vilka var min pappa och min mans son. Detta ledde till att det tog "hus i helvete" på min familjs sida, minst sagt. Sedan vårt bröllop i november -07 har min mamma sagt upp kontakten med oss och det kan man ju tycka är lite småjobbigt...
Dock handlar det hela, liksom det gjorde för oss, om ER och ERT BRÖLLOP vilket betyder att ni måste stå på er vad det gäller vad NI vill. Tyvärr har inte alla i vår värld möjligheten att se längre bort ifrån sig än sig själva och ibland, t ex vid såna här tillfällen, ställer det till problem. Du får vara enormt tacksam för att du har en sån förstående och snäll svärmor. Det är de vi har runt oss som stöttar och låter oss växa, som är dem vi får ta vara på. Leave the rest behind...
jag har allti varit pappas tjej. men nu e han i himlen så jag måste vara med bara mamma. men hon e ju som hon e. pappa va allt för mig. hoppas det ordnar sig. kram
Min mamma är nog på väg och det med våld isåfall...
Jag sa åt henne att du behöver inte komma, speciellt om hon ska ställa till det. Då började hon hota med att hon ska nog luska reda på kyrkan etc och komma...
Min pappa har dock inte hört av sig än, bjöd bara honom utan fru( det skulle bli desto värre, i detta fall bryter jag mot etiketten om gifta par...) Får se om han ens vill komma...
Vi får se, ligger lågt för tillfället.
Man kommer aldrig sluta bry sig, det hon gör och säger kommer alltid göra ont. Så är det för mig i alla fall, min mamma och jag har haft ett otroligt stormigt förhållande, och värre blev det när jag träffade min sambo och bildade familj med honom. Min son är snart 3 år och han skriker när han ser sin biologiska mormor, han har inte lärt känna henne. Till saken hör att min yngsta stora syster bor hundra meter från mig och där är min moder minst en gång i veckan. Men hon har aldrig "tid" att komma över och hälsa på hon oss.
Saken är den att vi bygger hus och har börjat prata om bröllop, och varken hon eller hennes ex-man (min far) kommer att få inbjudningar (varken för att se huset eller till bröllopet).
Vet att det kommer att ta hus i helvete, men som tur har jag min ena syster på min sida och jag vet att jag alltid kan räkna med hennes stöd.
Stå på dig, tyvärr är det det enda man kan göra.
Jag sa upp kontakten med min mamma i juli förra året efter att hon fullständigt gått över gränsen! Totalt tokig!
Idag mår jag så himla bra att inte ha någon kontakt, hon har alltid "tyckt" så mycket om hur jag levt mitt liv, och har svårt att skilja på henne och mig.
Konstigt nog har jag ännu inte känt att jag saknar henne, det borde jag göra/gjort, men hon kanske har gjort för mycket skada.
